Okej, det här kom jag att tänka på för ett tag sedan och är väl delvis sprunget ur min och bokhusets eviga diskussion om Mary i The Forest of Hands and Teeth. Det är ju en grej som ju också florerat rätt mycket när det gäller till exempel Bella från Twilight. Shamingen av svaga kvinnor, och den bittra eftersmaken av ordet "våp". Det händer ju att en ser det ibland, och jag har säkert själv använt det ett flertal gånger.

Först till definition, så vi vet att vi pratar om samma sak. Jag använder samma definition som Wiktionary:

(huvudsakligen om kvinnor) person som är osjälvständig, sjåpig och naiv

Konnotationen är ju också negativ - right? Det är ett nedsättande ord för att vara osjälvständig - eller svag. Om en nu vill uttrycka sig så. Vilket jag vill. Eftersom jag för ett resonemang om svaga kvinnor här.

Att kvinnor är svaga är ju en helt hopplös stereotyp, som ju ändå inom YA (åtminstone dystopier/fantasy) är på väg bort mer och mer (upplever jag). Kanske upplever jag det så eftersom de böcker jag skriver ofta är skrivna av kvinnor - men åtminstone dystopier för YA är ju en genre som gjort starka tjejer till något av sitt signum. Vi har Katniss, June eller alltså nä, jag tänker inte rabbla, för ni vet precis vad jag menar. Och visst att det är en stereotyp som vi vill bli av med - men det behöver inte betyda att kvinnor inte FÅR vara svaga. Syftet är ju att öppna upp så att en får vara precis som en vill. Att alla kvinnor måste vara starka och kicka patriarkatets ass är ju faktiskt en minst lika tråkig stereotyp som att kvinnor är sköra varelser som ska hållas undan från allt ont. För alla är ju inte Katniss. MEN bara för att en karaktär är svag behöver hen inte vara det på exakt alla punkter - för så är det ju sällan irl, eller hur? Det är ju nyanserna vi är ute efter, inte stereotypisering som är rätt ointressant åt vilket håll det än går.

Och nu till användningen av ordet våp: Jag har ett tag känt aversioner mot det här ordet, och inte riktigt kunnat sätta fingret på vad det är - när jag så i för ganska många veckor sedan insåg vad som är problemet: Att det shame:ar kvinnor som är svaga. För det är inget FEL med att vara svag. Och jag menar inte att det inte är problematiskt när författare skapar totalt jävla ensidiga karaktärer som är superstereotypa. DET är problematiskt. Men inte att kvinnor lite nu och då är svaga.

Ska vi gå tillbaka till Mary? Vi gör det litegrann, eftersom jag anser henne vara en karaktär som är otroligt icke-stereotyp. Mary framställs i början som väldigt osjälvständig och naiv. Hon är besatt av att gifta sig med Travis, men får hans brorsa istället. Hon tror att världen går under och allt sånt. MEN hela boken slutar i att hon skiter i vad alla andra förutom hon själv vill, ger sig av utan de andras hjälp och riskerar både sitt eget och andras liv för att hon ska få som HON vill. Är det här en ganska barnslig och egocentrerad karaktär? Ja, det är det. Är hon svår att gilla? Ja, lite faktiskt. Och det må väl vara, hon är inte en likeable karaktär (det i kombination med kvinnor kan vi ju ta en annan gång) - däremot är hon inte en stereotyp eller en ensidig karaktär. Tvärtom vill jag påstå att hon är mycket nyanserad, eftersom hon får vara både stark OCH svag. Självisk OCH omhändertagande. Ni vet sådär som människor är mest. Att avfärda henne som ett "våp" är att inte se till hela hennes karaktär.

Dagens Top Ten Tuesday utgår på grund av sjukdom. Kom hem från skolan strax efter tolv igår och låg i sängen från det till att Victor kom hem vi kvart i sju och ville att vi skulle laga mat. Läste klart de sista 160 sidorna i Lisa Bjärbos Djupa Ro, lyssnade på Creepypodden och The NoSleep Podcast, spelade Monument Valley och åt godis alternativt halvsov. Efter att ha läst klart Djupa Ro var jag så trött att jag inte ens orkade läsa utan låg mest i halvdvala. Hoppas på att denna dagen blir bättre och att jag orkar knepa ihop alla recensioner jag har liggande.

Så kom tillbaka imorgon, okej?

Bara vara Jojo är baserad på Niki Nordenskjölds egna dagböcker från när hon var 10-12 år - den där svåra tiden då en börjar se sig själv utifrån och uppfatta sig själv med andras ögon. Vi får följa Jojo i allt ifrån rövarlekar till kärleksstrul och vänskapstrianglar.

Sorry, jag hade helt enkelt för mycket att göra förra veckan, så lördagsinlägget fick stryka på foten. Men nu är det i alla fall dags för att kolla in ilska och jul!

Jag vill avsluta den här veckan (eller nåja, vi har ju ett A-Ö-inlägg imorgon) med att tacka för helt sinnessjuka läsarsiffror efter designbytet. En hel dags sidvisningar innan lunch och sånt. Jag tar det som att ni gillar att det ser nytt och fräscht ut (och hoppas så klart på att det inte bara är nyhetens behag det handlar om utan lite mer ihållande än så). Alternativt tillhör det the perks of "Continue reading". Vilket som betyder det ju att ni vill läsa min blogg - riiiight? Jag hoppas att fortsättningen ser minst lika fin ut och att ni uppskattar den nyvunna bloggambition jag tycker att jag hittat med designbytet. Alltså seriöst - det känns så himla inspirerande!

Bild: Kevin Weir

Redan i beskrivningen låter Slasher Girls & Monster Boys helt mästerlig - YA-skräck med grymma tjejer och hemska män, inspirerat av gamla klassiska skräckberättelser (bland annat), bidrag skrivna av till exempel Marie Lu och Carrie Ryan. Herregud, KAN det ens gå fel? Det korta svaret: nä, faktiskt inte.

Hallå hallå kära bloggläsare. Det är såhär - idag tänker jag be er om något. Det finns en tidning som jag hemskt gärna vill läsa. Den heter Historiskan. Problemet med den här tidningen är att den inte finns ännu - vilket är väldigt sorgligt (eller kanske mest sorgligt att den ens behövs...). Syftet med tidningen är att plocka fram kvinnorna i historien - eftersom de FINNS, jag lovar. De bara får inte plats i historieböckerna.

Idag slår bokmässan i Göteborg upp portarna - och jag är inte där. Istället tycker jag att vi tar och tittar tillbaka på första gången jag var på bokmässan! Det blir alltså tidig blogghistoria vi snackar - så tidig att jag tror att knappt någon av er kommer ihåg det.

Nu tror jag ju att ni - eftersom ni ändå läser min blogg - tycker att jag är rätt så kompetent på mitt område. Kanske till och med mer kunnig än de flesta. Det är ju trevligt. I så fall är inte det här till er. Det här är snarare till alla män som tror att kön är ett tecken på kompetens.

Om detta talar man endast med kaniner var en av mina bästa böcker förra året (eh, okänt varför den blev bortplockad från den slutgiltiga hjärtlistan. Idag hade lätt Beijer eller Wegelius kunnat ryka till förmån för Höglund...) och därför blev jag väldigt glad när jag i våras fick höra att Anna Höglund skulle släppa en till bilderbok för ungdomar. Även om ämnena är något olika känns det här temat precis lika viktigt som temat i Kaniner.