I fredags lämnade jag in hemtentan som jag skrev i hela förra veckan. Igår firade jag påsk, och idag låste jag mig själv ute med närmaste icke inlåsta nyckel typ 50 mil bort. Fick såklart ringa en låssmed. Nu är jag i alla fall inne igen.

Det betyder alltså tre saker att fira (1. Hemtentan, 2. Påsk, 3. Att jag kom in i lägenheten) och det tänkte jag göra med en liten tävling!

I potten ligger så mycket som sex stycken böcker (se bildtext för vilka det är). Jag ska erkänna att skicket inte är topnotch på alla. Borde vara död har en liten skada på ryggen och Fågelbarn är läst (jag fick en ny signerad). Kaninhjärta är signerad.

Reglerna ser ut såhär: 
1. Kommentera detta inlägg och svara på frågan: Vem har skrivit Genom dina ögon (The Host)?
2. För att få en extra lott: Dela det här inlägget på twitter eller genom din blogg. Bifoga länk till inlägget i din kommentar.
3. Glöm inte att se till så att antingen blogg- eller mejladress kommer med när du kommenterar så att jag kan få tag på dig om du vinner! Alla som inte har kontaktuppgifter blir diskvalificerade. (gäller er som deltar efter 13-04-01 kl 22:45)
4. Svaret vill jag har senast den 10:e april klockan 23:59. Kommentarerna kommer publiceras efter att tävlingen är avslutad.

Lycka till!

Uppifrån: Himlen börjar här - Jandy Nelson (pocket), Kaninhjärta - Christin Ljungqvist (pocket, signerad), Sista testamentet - James Frey (pocket), Fågelbarn - Christin Ljungqvist (danskt band, läst), Boken om Joe - Jonathan Tropper (danskt band), Borde vara död - Pål Eggert (häftad)

Fågelbarn handlar om Hanna, en bikaraktär från Kaninhjärta. Ärligt talat kommer jag inte ens ihåg henne därifrån. Namnet känns vagt bekant, men inte mer än så. Dock blir jag helt till mig över författare som skriver böcker på det här sättet - återanvänder karaktärer trots att det inte är samma serie och låter dem få nytt liv. När jag fick reda på hur det låg till blev jag väldigt ivrig att läsa boken.

Boken handlar om Hannas uppväxt i en familj splittrad av lögner och misstro. Hon har sedan barnsben kunnat se spöken, och saker har velat att hon ska hitta dem. Hennes kristna mamma vägrar tro henne, utan försöker få henne att inse att hon bara har livlig fantasi.

Jag vill minnas att jag inte var speciellt imponerad av Kaninhjärta. Jag är dock desto mer imponerad av Fågelbarn. Trots att Kaninhjärta har ett problem som är på väg mot en lösning - ett uttalat mål så kommer jag ihåg den som seg och rätt händelselös.

Tempot i Fågelbarn är lite högre än i Kaninhjärta, vilket passade mig utmärkt. Trots att boken inte har något tydligt mål känner jag mig rätt tillfredsställd med att bara hänga med i berättelsen.

När jag läste det korta utdraget som finns på baksidan trodde jag att den skulle vara lite mer läskig och spännande. Det tycker jag nog inte att den är, utan skulle nog säga med obehaglig. På ett bra sätt alltså. Ni vet när det bara kryper i hela kroppen, och man får rysningar ända ut i tårna. Så. Ljungqvist gör det med andra ord lätt att känna Hannas obehag och kanske till viss del otålighet.

Tja, sammanfattningsvis: Om ni gillade Kaninhjärta: Läs den. Om ni tyckte Kaninhjärta var sådär: Läs den ändå. För den är himla bra alltså.

Alltså, jag är ju helt emot att förstöra böcker; jag slänger inte ens de böcker jag inte vill ha, utan ger bort istället. Men, om man gör det såhär bra så är det faktiskt helt okej.

Jag tycker att de är fantastiska! Skulpturerna är gjorda av Guy Laramee, och fler bilder hittar du på hans hemsida!

Som bekant är jag inte alls kompis med Stephenie Meyer, så när jag började läsa den här väntade jag mig inte speciellt mycket. Eller, jag ska nog till och med erkänna att jag var negativt inställd redan från början - jag hade liksom bestämt mig för att den var dålig.

I boken har själarna tagit över jorden - en parasit som behöver en värdkropp för att kunna leva. Tidigare har de bland annat levt på planeter med björnar, spindlar, sjögräs och blommor. Nu är det människornas tur. Vandraren har bott på fler planeter än någon annan själ. Hon har ännu inte hittat någon hon trivts på och som kan få henne att vilja stanna. När hon blir placerad i sin mänskliga värdkropp varnas hon för att den kanske kommer göra motstånd - men hon förvarnas inte om alla de känslor som människorna hyser. Hennes värdkropp visar henne bilder av en familj som hon börjar älska med samma intensitet som värdkroppen själv. Därför ger hon sig ut på en mycket farlig resa för att hitta dem.

Min till början negativa inställning i kombination med att början faktiskt är väldigt seg gjorde att jag efter ungefär 100 sidor var på väg att lägga bort den. Min lillasyster samt några twittrare övertygade mig om att jag borde fortsätta, vilket jag gjorde. Efter 150 sidor tyckte jag fortfarande inte att den var superbra, men då märkte jag att jag inte gärna ville sluta läsa boken. För trots att den stundvis ÄR väldigt seg (även efter 200, 300, 400 sidor) så är den också väldigt spännande. Ärligt kunde det gå flera sidor där jag enbart läste dialogen och struntade i allt annat.

Men ja, att Stephenie Meyer är mormon visste vi ju sen tidigare, och det märks tydligt både i Twilight och i den här boken. Allt detta tal om hur männen ÄGER kvinnor (kanske mest om hur Jared äger Melanies kropp) gör mig illamående. Jag reflekterade även över att kvinnorna inte verkar ha något som helst att säga till om, utan männen bestämmer allt. När jag läste De vassa tändernas skog mådde jag också illa av könsrollerna, MEN där problematiseras det.

Så, är det en spännande bok? Japp, mycket. Otroligt spännande. Skulle jag rekommendera den till någon utan att högljutt klaga över bristande jämlikhet? NEJ.

Förresten, ni har väl inte missat att filmen har biopremiär nästa vecka? 

Till er som inte läst Delirium, men planerar att göra det vill jag bara varna för SPOILERS. Läs inte vidare om ni inte vill veta hur Delirium slutar.

Pandemonium är alltså uppföljaren till Delirium - en bok som jag verkligen älskade men aldrig skrev någon recension om. Varför vet jag inte riktigt. Det blev helt enkelt aldrig av.

Nåja. Pandemonium tar vid ganska precis där Delirium slutar; Lena är ensam, sårad och förvirrad i vildmarken, men blir snart hittad av några andra ogiltiga. De tar med henne till sin anläggning och hjälper henne att bli återställd igen. Så fort hon är stark nog börjar det hårda arbetet med att skaffa mat och vatten. Livet i vildmarken är hårt, och det finns lite tid att vila.

Berättelsen varvar mellan att återge tiden i vildmarken och en senare tid - tiden som spion för motståndsrörelsen. Stundvis blir det rörigt. För det mesta är det vartannat kapitel, men jag tror att Oliver frångår det på vissa ställen. Då blev jag lite förvirrad. Kan också irritera mig på det när jag bara vill fortsätta läsa om det som händer, men måste göra ett avbrott. Dock är det ett ganska effektivt sätt att aldrig göra berättelsen tråkig.

Det här var en perfekt bok att använda som morot när jag försökte läsa min kurslitteratur. "Okej, en tavla i Gilgamesh + fem sånger i Den gudomliga komedin ger tio sidor i Pandemonium" var mitt belöningssystem. Jag har försökt upprepa det senare med andra böcker, men de har inte alls varit lika spännande och därför har det inte alls gått lika bra.

Och SLUTET! Aaah! Tänker inte spoila något så klart, men SLUTET SLUTET SLUTET (Lauren Oliver, varför gör du det här mot mig?!). Det känns lite som att få en hink med kallt vatten över huvudet.

 Det här är den första bok jag varit tvungen att köpa på engelska bara för att jag inte klarat av att vänta på den svenska fortsättningen. Nu har jag den hemma och klarar inte ens av att öppna den för att jag är så spänd. Vill inte att det någonsin ska ta slut!

Hazel har varit med om ett mirakel. Hon har legat inför döden, och ingen trodde att hon skulle överleva. Men det gjorde hon. När boken börjar äter hon mediciner som egentligen inte kan bota hennes cancer, utan bara skjuta upp den.

Så händer det som inte får hända. Hazel blir kär i Augustus. Och han blir kär i henne. Och det får inte hända, för hon är en granat. En granat som kan explodera när som helst och alla som finns i närheten då blir träffade.

Problemet med den här boken är att jag känner så mycket att jag inte ens vet var jag ska börja. Jag hatälskar den. Hatar för att jag fulgrät högt utan paus de 50 sista sidorna. Älskar den för att den är så himla fantastisk.

Det värsta med den här boken är inte alls att den öppnar Niagarafallet från min ögon, utan att man genom hela boken fattar att den förr eller senare kommer göra det. Med andra ord - berättelsen är en granat som förr eller senare kommer explodera. Vilket hade varit helt okej om jag hade klarat av att inte fästa mig vid karaktärerna. Dock är de så välkonstruerade att det är omöjligt att inte fästa sig vid dem.

Jag fattar inte hur han gör det. Efter Var är Alaska? hatade jag John Green för att han trycker på alla rätta knappar. Han är en magiker som trollar med karaktärer, får mig att älska dem och sen sliter dem ifrån mig. Dock kommer jag leva med förbannelsen att alltid tvinga mig själv att läsa hans böcker. Det är mitt öde, och en dag kommer han sannerligen att ta livet av mig. Av uttorkning. Efter att ha gråtit. Alternativt kommer min kropp bara lägga av efter all den psykiska tortyr han utsätter mig för (det finns ingen logik, jag vet inte hur det skulle fungera).

Trots mitt lidande så måste jag säga det: Du kan inte gå förbi den här boken nästa gång. Du ska plocka upp den, du ska börja läsa den och inte sluta förrän på sidan 258. Där ska du göra en paus, eftersom du inte klarar av att fortsätta för du ser ingenting för alla tårar. Sen ska du plocka upp den igen, läsa ett par sidor, lägga ner den och gråta lite till. Upprepa till slut.

Jag roade mig med att kolla lite statistik från tiden jag varit borta från bloggen. Främst då vad olika besökare sökt på för att komma hit. Det vanligaste är något som har med Harry Potter att göra eller Simon och ekarna, men några lite ovanligare saker dyker det upp också. Till exempel dessa:

Har jag någonsin skrivit om Hannah Montana på den här bloggen? Eller kort hår? Tveksamt alltså. Och den under... jag vet inte ens vad jag ska kommentera på den.

Blev även lite konfunderad över att sökningar på "Naomi Shimada" kommit hit. Jag älskar Naomi Shimada, hon är tveklöst min favorit bland plus size-modeller (se här). En gång har jag nämnt henne och det var när jag recenserade Naomi & Ely's kyssförbudslista. Dock bläddrade jag fram till sidan 15 när jag själv googlade på Naomi Shimada, men hittade ingenting. Vem bläddrar ens så långt?

Nu när jag är egen kan jag ju haka på andras utmaningar igen! Först ut efter flytten blir Feelgoodbibliotekariens utmaning att berätta mer om oss själva.

1. Varifrån bloggar du?
Jag bor i en liten förort som heter Tumba och ligger söder om Stockholm. Ingen fattar var det är förrän man säger att det ligger nära Alby.

2.  Förslag på hur vi bokbloggare skulle kunna samarbeta mer och bättre med varandra?
Jag tycker att bokbloggare (inkluderar inte mig själv för tillfället, eftersom jag inte direkt har haft möjlighet till att samarbeta så mycket under det senaste året) samarbetar bra över lag. Dock skulle jag tycka att det framför allt vore roligt att träffas mer. Jag känner så himla få bloggare, men är mer benägen att samarbeta med sådana som jag träffat på riktigt. Och så borde vi planera fler saker tillsammans liksom i förväg. Som med Gardellördag (mitt inlägg)!

En annan sak jag skulle tycka vore roligt är att läsa på ett gemensamt tema som inte är lika specifikt och långdraget som många teman jag sett. Till exempel: Nu ska alla någon gång under april månad läsa en bok som börjar på P (eller jag vet inte, vad som helst). Och kanske att samordna mer kring recensioner?

3. Förslag på hur vi skulle kunna samarbeta med bibliotek och/eller förlag?
Jag har jättelänge varit sugen på att inleda något bibliotekssamarbete, men vet inte riktigt vad. Något för ungdomar tänker jag mig i alla fall. Kanske bokcirkel, kanske starta en gemensam bokblogg med några ungdomar?
Med förlagen har jag svårt för att uttala mig om just för tillfället. Jag har fått en del bra förlagskontakter under min tid på Litt.Mag, men vet inte hur dessa kommer ställa sig till att jag numer inte är litteraturskribent utan bloggare igen.

4. Beskriv dig själv i form av en befintlig eller påhittad boktitel! 
Åh, den här var jättesvår, men mitt svar får bli: Något måste hända nu. (gillar när saker händer + känns som att jag har ungefär 1000 saker pågående samtidigt. Är ofta rastlös också)

5. Vad vill du veta om mig och andra bokbloggare? Lägg till din egen fråga här och skicka utmaningen vidare till en bokbloggare som du är nyfiken på.
Nu har jag ju inte hunnit läsa igenom allas svar än, så vet inte om någon annan har ställt liknande fråga. Men: Har du alltid läst mycket? Om inte: När började du tycka om att läsa?

Har nu flyttat över närmare 150 inlägg från LitteraturMagazinet till hit. Påminn mig om att jag aldrig ska flytta igen. Hatar att Blogger hatar alla andra bloggplattformar så det inte går att importera in något annat än deras egna filer.

Nåja, nu är jag klar. Med flyttningen. Nu är det bara länkar som ska läggas om och heta saganomsagorna.se istället för LitteraturMagazinet (alla inlägg och recensioner kommer alltså ligga kvar där också). Men det får bli en annan dag. För nu ska jag fasen sova.

Godnatt.

Jag håller just nu på att lägga in gamla inlägg från LitteraturMagazinet, och därför kan det se lite konstigt ut. Plus att det kan dyka upp inlägg under det här inlägget. Håll ut - snart har jag fått rätsida på det här skeppet!

Förra året tipsade jag om böcker som är passande att läsa när det är den åttonde mars - alltså internationella kvinnodagen. Jag tänker göra ett likadant inlägg i år. En dag tidigare dock, så att ni hinner gå och låna böckerna imorgon och börja läsa lite redan då (och för att jag jobbar hela dagen imorgon)!
Det är två gamla böcker som jag läst under året, och två nyare böcker som jag vill se till att ni inte glömmer bort. Jag börjar med de två äldre.

Egalias döttrar - sjukt bra och tydlig bok. Ändå känner jag ack så få som har läst den. Den handlar om Petronius som lever i landet Egalia. Där är det kvinnorna som styr. Männen måste äta p-piller och använda pehå. Petronius får nog och ansluter sig till amskuliniströrelsen.
Boken är skriven av Gerd Brantenberg och finns utgiven på Pocky.

Flickan och skulden är en nygammal (gavs ut i ny reviderad upplaga förra året, men är urspungligen från 2002) reportagebok om våldtäkter. Det Katarina Wennstam presenterar i boken är skrämmande, trots att jag tror att många av oss egentligen redan vet det här. Den här boken har jag faktiskt recenserat, så om ni klickar på länken kan ni läsa mer om boken. Ett favoritcitat jag alltid använder så fort våldtäkter kommer på tal är: "Killarna blir kungar, tjejen måste flytta" och kommer fårn den här boken.
Katarina Wennstam är alltså författare till denna fantastiska bok. Utgiven av Månpocket.

Nu kommer de två nyare böckerna. Egentligen är de så pass nya och relativt välkända att de nästan känns fåniga att ta upp. MEN jag tycker att det är viktigt att de inte glöms bort. Så här kommer de i alla fall.

Pojkarna. Yes, klyschigt att gilla Augustpris-vinnare, och ännu klyschigare att tipsa om. Men den är BRA. Den har jag också recenserat, så den kan ni läsa mer om om ni klickar på länken. Men snabbresumén ser ut såhär: Kim, Momo och Bella är 14 år gamla och kan med hjälp av ett frö förvandla sig till pojkar. Vilket Kim gör, många gånger om. Tills hon inte kan sluta.
Jessica Schiefauer har skrivit och Bonnier Carlsen har givit ut.

Ja till liv! är den andra lite nyare. Det är en ABC-bok som diskuterar en mängd olika saker, ofta med genus-perspektiv. Jag vet inte ens hur jag ska beskriva det här seriealbumet för att det är så himla flippat och fantastiskt. Läs det bara, okej?
Skrivet och ritat av Liv Strömquist och utgivet av Galago.

Nå, vad ska jag själv läsa imorgon? Om jag hinner läsa ett endaste ord i en bok kommer jag kasta mig över John Greens Förr eller senare exploderar jag. Och jag hoppas verkligen att jag kommer hinna.
Rubrikreferens: Egalias döttrar.