Vi fortsätter på veckans klassikertema! Idag blir det en tipslista. Som littvetare har jag såklart hunnit igenom mig beskärda del av klassiker, och även om det finns en hel hög jag inte gillat så har jag också hittat en hel del guldkorn! Därför får det här inlägget handla om mina favoritklassiker. Utöver Glaskupan och Den allvarsamma leken alltså, eftersom jag redan bloggat om dem den här veckan!

1. Det mest förbjudna, Kerstin Thorvall Modern klassiker om att växa upp med en frånvarande pappa och att göra revolt mot undertryckt sexualitet. 2. Lord of the Flies, William Goulding Det här måste ju typ vara den mest hatade boken bland elever på högstadiet/gymnasiet? Jag gillade den dock verkligen, så sjukt obehaglig! 3. Alice's Adventures in Wonderland, Lewis Carroll Älskar hur knäpp och samtidigt filosofisk den här är. Läses verkligen helst på engelska på grund av ordlekarna! 4. Godnatt Mister Tom, Michelle Magorian Har läst den här typ tusen gånger och jag gråter varje gång jag läser den.

5. Northanger Abbey, Jane Austen Det här är den enda hela bok jag läst av Austen, men gillade den mycket! Mycket humor och ironi samt drift med annan litteratur. Plus 1800-tal och sånt dårå. 6. 1984, George Orwell Jag försökte läsa den här tre gånger innan jag tog mig igenom den, men när jag väl lyckades tokälskade jag den! Vill verkligen läsa om den snart... 7. Dödssynden, Harper Lee Vet inte vad mer jag ska säga om den här förutom att den är så bra! 8. Mästaren och Margarita, Michail Bulgakov Alltså Mästaren och Margarita är så himla trippad och grym. Har sett den som pjäs två gånger på både Dramaten och Stadsteatern och alltså den är cool.

Vilka är era favoritklassiker?

Här har vi ett stycke alternativhistoria med otroligt intressanta premisser: 1800-talets England, en dystopisk icke-demokrati där alla syndare avger rök. Det gör det lätt att se vem som handlar och tänker fel, och att göra skillnad på folk och folk. Thomas och Charlie är uppvuxna bland aristokrater, där de förväntas lära sig kontrollera sina syndiga tankar och därmed röken. Men de upptäcker snart att röken kanske inte är vad de vuxna säger att den är. Den är inte en skänk från ovan som ska lära dem göra rätt, och framför allt har den inte alltid funnits. Tillsammans med Thomas kusin Livia blir de jagade genom halva England i jakt på sanningen om vad röken är.

Jag har redan skrivit vad jag tyckte om perspektivbytena i den här, men jag säger det igen (fast lite kortare): Formidabla. Vyleta använder olika mindre karaktärers perspektiv för att ge läsaren ett övertag över huvudkaraktärerna och för att sakta ner berättelsen på ett effektfullt sätt. Och även om det används för att göra andhål på vissa ställen är det svårt att ta sig andhål från den här boken. Jag ville i princip sträckläsa den och de sista 380 sidorna läste jag på två dagar. Vilket är ett jävligt bra betyg från min sida.

Visserligen är karaktärerna rätt så stereotypa. Svart ställs mot vitt när Thomas och Charlie måste tävla om Livias uppmärksamhet. Thomas som inte kan sluta vara syndig, Charlie som inte kan sluta vara godheten själv. Men det är ju i och för sig också en spegling av premisserna som jag kan köpa ändå. Något som jag ändå tycker är rätt skönt är att Livia inte bara blir något passivt objekt som grabbarna ska imponera på. Även om hennes utveckling är rätt stereotyp i övrigt – fin tjej som aldrig skulle fläcka sina klänningar med sot byter till byxor och får en sexualitet och är helt plötsligt lika skitig som alla andra (notera också att det är när hon börjar klä sig som man som förvandlingen börjar ske). Något som däremot inte är stereotypt – och här kommer en spoiler, sorry, men den måste fram så jag tänker inte ens gömma den – det är en kärlekstriangel som jag har letat efter i åratal. När jag läste sista meningarna skrek jag "YES! YES!" högt, och min man undrade vad som hände. Thank you Dan Vyleta for making a polyamorous love triangle. I. Fucking. Love. It.

Så förutom att den är snyggt berättad är det en bra story med intressanta premisser, alternativa kärlekslösningar, spänning och en hel del moralfilosofi. I like, very much.

Också skrivet om boken: Veronica Roth, se och lär

Rök
Dan Vyleta
500 s.
Albert Bonniers förlag
2016
Goodreads

Epidemin är en otroligt effektiv dystopi, där vikt blir ett sätt att förtrycka ett folk och för Johan Svärd att behålla makten. För den som är undernärd kan inte protestera, och om vi inte ser överviktiga som riktiga människor behöver vi inte lyssna på dem. Och som de allra bästa dystopierna är den också så väldigt aktuell – dels med tanke på hur vi har ett potentiellt farligt parti som är för stort för att det ska kännas tryggt. Men dels också med tanke på överviktigas position i samhället idag, vilken det pratas väldigt lite om (även om jag tycker att det går att se mer och mer).

Dessutom: Välskrivna karaktärer, effektivt narrativ som hela tiden växlar i tempot och lyckas ge berättelsen både djup och action. Och sjukt bra. Den här borde alla läsa.

Citaten kommer från s. 104 i pocketutgåvan.


Epidemin
Åsa Ericsdotter
413 s.
Albert Bonniers förlag
2016
Goodreads

Min reaktion när jag såg temat för veckans Top Ten Tuesday:

Mvh Villain-lover.

Alltså jag har verkligen en grej för skurkar, och ju obehagligare desto bättre. Helst ska de krypa under huden och nästan få mig att gråta av frustration för att de är så omöjliga. Heath Ledgers joker i The Dark Knight är ju precis sådan. Satt och torrgrina senast vi såg den pga så obehaglig. Här kommer några av mina favoriter:

1. Christopher Pelant i Bones
Ohmy, ohmy, även om hela Pelant-ploten spårar lite i slutet är det här en av mina favoriter när det gäller tv-skurkar alltså. Så jäkla obehaglig och omöjligt.

2. Moriarty i Sherlock
Har aldrig haft en grej för Moriarty innan (eller alltså jag har ju aldrig läst någon Sherlock Holmes-berättelse, så svårt) Andrew Scott kom och ba va awesome. Har i och för sig en grej rent allmänt för Andrew Scott.

3. Captain Phasma i The Force Awakens
Jag gillar nog egentligen mer idén om Captain Phasma, mest pga EN FÅR KNAPPT SE HENNE I FILMEN? Ser mycket fram emot att se henne i filmen som kommer nästa år (pga IMDb säger att hon är med i den). Men ok, Phasma är ju inte en sån där under-huden-obehaglig typ, utan mest bara allmänt cool.

4. President Snow i The Hunger Games
Okej nu är vi tillbaka på under-huden-obehag. Det jag gillar med Snow är att han är så oförutsägbar och en vet liksom aldrig var en har honom.

5. Skuggmästaren i Grishatrilogin
Herregud, jag har en smått pinsam tendens att bli attackkär i skurkkaraktärer – bland annat Skuggmästaren. Alltså en vill ju ogärna gilla bad boys för de har ju en tendens att vara ganska onice:a. Meneh, huvudstupa hjärtat först. (Och OBS på att jag på ett rationellt plan INTE gillar sådana karaktärer, att jag kan se hur det är konstruerat och hur hemska de är, men tyvärr så dras jag tydligen till fel personer när jag läser. NÄR JAG LÄSER. IRL drar jag bara till mig helyllepersoner hur mycket jag än försöker odla bilden av mig själv som cool).

6. AIDAN i Illuminae
Visst måste en ändå älska vissa välkonstruerade AI-skurkar? Här har vi en manipulativ jävel. Det bästa händer ju förstås i slutet, SÅ INGA SPOILERS HÄR INTE.

7. SPOILER ALERT [Ava lite mer text för att inte spoila på korthet i namnet] i Ex Machina
Jag såg Ex Machina på enda biovisningen i Sverige under Way Out West förra året och ÄLSKADE DEN. Måste få Victor att se den här filmen snart (han valde att träffa sin kompis istället, pffffff)... Men kan liksom inte förklara mig, men älskar den perfekta kombon av SF och mindfuck här. BÄSTA kombinationen dessutom. Var mindblown när jag gick från biografen.

8. The Other Mother i Coraline
Alltså detta creeps me out på riktigt alltså. En annan mamma i en parallell verklighet som är typ perfekt. Förutom att du måste stanna där för alltid.

Och här kommer några stycken jag inte tycker är så spännande:
1. Levana i Lunar Chronicles
Det här känns som en sjukt ointressant och intetsägande skurk. Kan hon inte få bli lite obehagligare? Har ju i och för sig bara läst del ett och två i denna serie, men ändå.

2. Warner i Juliette Chronicles
Ehm, det här är ju då en av de pinsamma karaktärer jag brukade gilla. Nu minns jag honom mest som en jävligt gnällig och jobbig typ som tyckte synd om sig själv hela tiden. Rent intellektuellt kunde jag ju tänka även förut att han var en skit att att det var en skymf mot... ALLT hur det hela slutade.

För övrigt, en sak som jag tänkte en del på medan vi var på museer i Berlin och Prag: De värsta värsta skurkarna är typ alltid på riktigt. Tänker ibland på det Marie Lu sa till mig när jag träffade henne – att det värsta vi kan föreställa oss redan har hänt (jag var inne på det här en del med Leigh Bardugo också, även om det inte var speciellt mycket av det som kom med i slutversionen av intervjun). Det värsta är på riktigt. Och om jag blir helt svag i knäna av att stå på Václavplatsen i Prag eller lägga handen mot en rest av Berlinmuren – fatta alla ställen där det fortfarande inte är bra? Jag önskar att vi kunde stänga in de värsta typerna i böcker och låta dem stanna där. Låta dem bli enbart skrämmande berättelser. Det hade varit trevligt.
SparaSparaSparaSparaSparaSparaSparaSpara

Okej, det här kommer bli en väldigt svepande sammanfattning av vad som händer i den här och vad som är förutsättningarna för berättelsen – EFTERSOM jag knappt förstår den. Det har varit ett krig. Människor och Arcanics har slagits mot varandra och hatar varandra fortfarande. Maika – som är en arkanisk (ja, nu översätter jag det så) tonårstjej ärrad av kriget – letar efter något som vi får reda på på typ sista sidan, så det tänker jag inte spoila. Hon råkar bli besatt av en uråldring demon och alla jagar henne för egen vinning.

Okej, jag skulle kunna stanna vid att säga det här: Jag fattar NADA, men den är ju förjävla snygg.

Alltså men seriöst. Det jag lyckas urskilja av ploten är... förvirrande. Och ställer mer frågor än vad de svarar på. Om det inte vore så andlöst vackert och finurligt gjort hade jag ärligt talat inte läst klart boken. Om du gillar att förstå förutsättningarna för berättelsen innan du läser bör du skippa den här. Jag har läst flera djupt förvirrande Image-album på senaste tiden och känner mig lite besviken. Liksom hey, ni hade kunnat göra något bra här. Varför kan ni inte bara förklara så en förstår? Och jag läste texten på Images hemsida nu och hela berättelsen makes SO MUCH MORE SENSE. Varför står inte det på baksidan? Alltså Images seriealbum har verkligen VÄRDELÖSA baksidestexter som säger INGENTING om vad det egentligen innehåller. /end of rant

I alla fall, om vi återgår till just DET HÄR albumet. Ord som skulle kunna användas till överdrift i denna recension: Snygg, vacker, fin eeeeeh stilig, skön, fager, söt, tjusig, grann, proper, välskapt, elegant, läcker, urläcker, ståtlig, dekorativ, praktfull, storslagen, tilldragande, förtjusande, intagande, ljuvlig, dejlig, täck, vän; klar, solig, strålande, behaglig; stor, ansenlig (ja, jag kopierade bara från synonymer.se nu).

Fan vad jag tappar spåret hela tiden, är visst lite ringrostig. I alla fall. Andra saker som jag gillar (utöver snyggheten), och som ändå talar för att jag kommer läsa volym två av den här:
★ ALLTSÅ HAR NI SETT DEN ELLER DEN ÄR SÅ SNYGG JAG DÖR (förlåt, förlåt, jag vet, jaaaag vet).
★ Världsbygget. Känns som en relativt unik dystopisk fantasyvärld. Eller i och för sig har jag inte läst så mycket dark fantasy, så jag kanske inte kan uttala mig. Men nice värld.
★ Jag älskar hur de har blandat väst och öst både i varelser, estetik och berättarteknik. Det är liksom som en art noveau-manga med vissa extremt tydliga traditionella fantasy-drag, vilket fungerar otroligt bra.
★ Matriarkat och kvinnlig vänskap måste en ju ändå alltid uppskatta.
★ Tar upp aktuella ämnen som typ vem som är ond och vem som är god, exploatering av människor och sånt.
★ Alltså den lilla rävungen jag dör så gulliiiiig är så kär lilla skruttungen, sdhdhhf.

Saker som talar för att jag inte kommer fortsätta läsa den här serien:
☆ Eh, som sagt fattar jag ju typ ingenting.
☆ Plotten är inte engagerande. Mest på grund av se ovan anledning.
☆ Svårt att sympatisera med huvudpersonen pga 100% blank karaktär. Hon har verkligen inga egna karaktärsdrag.
☆ Många karaktärer att hålla reda på, och jag förstod aldrig vem som var på vilken sida.

Men tja, jag tycker alltid att det är svårt att avgöra om det är en bra serie eller inte på bara en volym, så jag kommer nog ge den en till. Den kan ju knappast bli mer förvirrande än den första delen liksom.

Monstress vol 1: Awakening
Marjorie Liu & Sana Takeda
192 s.
Image
2016
Goodreads

Elias är en soldat - bäst i sin årskull. Laia är slav - hos en kvinna som är känd för att förbruka slavar som engångtallrikar. Båda bor i ett imperium med extrema klasskillnader. Ingen utav dem vill vara där de är (såklart) och ingen utav dem tycker att det här är ett vettigt samhällssystem. Elias väljs ut till att tävla i the Trials - en prestigefylld tävling där den som vinner blir kejsare över hela imperiet. Laia vänder sig till motståndsrörelsen för att få hjälp att rädda sin bror som blivit tillfångatagen. Båda blir svikna och förrådda gång på gång, och vet tillslut inte vilka de kan lita på.

Enligt B Wahlströms (som alltså kommer ge ut denna bok i vår med titeln Askfödd) hemsida har An Ember in the Ashes jämförts med både J.K. Rowling och George R. R. Martin. Jättekonstiga jämförelser tycker jag. Eller alltså har ju inte läst GRRM - det kanske finns likheter ändå? - men sett lite av tv-serien och är brutalt ointresserad av honom. Sug istället på den här jämförelsen: Hunger Games och Mistborn. Visst låter det ändå lite awesome? Det tycker jag att det blir också.

Överlag så är väl tävlingar extremt tacksamma att skriva om över huvud taget tänker jag. Att den här är extra brutal gör det hela ännu mer spännande. Att det dessutom läggs på det växlande perspektivet gör att tempot i boken helt enkelt är rasande, och varje gång ett kapitel tar slut skriker jag "NEJ!!!!!" inombords (eftersom - förutom att en kommer in i att läsa om en karaktär och måste växla när kapitlet är slut - varje kapitel avslutas med en helt enkelt hjärtkramande cliffhanger). Även om jag tycker att boken också innehåller rätt stora brister är den helt enkelt så dödligt fängslande att när jag väl kom in i boken kunde jag inte låta bli att avsluta den. Och jag undrar: Om det här är Tahirs DEBUT... hur fan ska hon kunna toppa det här?

Men som sagt - en del brister. Är vi inte ganska så rejält trötta på fantasyvärldar med extrem genusmaktordning där kvinnorna står på botten? Alltså även om det märks tydligt att det är till för att göra en poäng (det FINNS kvinnor i toppen som bevisligen är mer brutala än männen. Kvinna i armén som klagar på att hon jämt underskattas och bevisar att det är så. Laia som tröttnar på att bli räddad och bestämmer sig för att rädda alla andra) så tycker jag att det här börjar bli tråkigt. Varför får aldrig kvinnorna styra över männen? Varför är det omöjligt att föreställa sig en fantasyvärld utan en skev maktfördelning mellan könen? Jag klagar inte på att det görs feministiska poänger i den här boken - för det gör det. Jag klagar på att inga fantasyförfattare över huvud taget verkar kunna tänka utanför feministiska poäng-boxen. Kritik mot rådande genusmaktordning kan göras på andra sätt än att kvinnor nedvärderas i ett samhälle och sedan slår tillbaka.

Mitt andra problem med den här boken är egentligen rätt litet, eftersom det ändå inte sker så ofta. Jag tycker att det är bra att kärlek får en ganska nedtonad roll i berättelsen, men de kärleksscener som finns är i sann Tahereh Mafi-anda. Det vill säga: Way over the top.

Men i alla fall: den som vill ha något händelserikt, helt sjuuuuukt brutalt och blodigt som nästan är omöjligt att lägga ifrån sig på grund av alla cliffhangers och nyanserade karaktärer med vettig karaktärsutveckling bör verkligen läsa den här boken. Pronto. Vet nog både en eller två personer den här boken skulle passa. Och låt er inte skrämmas av det hideous omslaget.

An Ember in the Ashes
Sabaa Tahir
464 s.
Razorbill
2015
Goodreads

Trots att det här är en DYSTOPI var jag av okänd anledning totalt ointresserad när den kom ut i höstas. Eller kanske inte totalt, men rätt så i alla fall. När Opal frågade om jag ville läsa Sammansvärjningen var jag tvungen att krypa lite och säga att jag ju faktiskt inte hade läste Sveket, men att jag gärna tog emot recex på båda böckerna. Och det fick jag!

Sååå, det kan har varit så att jag bestämde mig för innan jag jobbade på SF-bokhandeln i lördags att jag INTE SKULLE KÖPA NÅGOT (för jag köper alltid något när jag jobbar... Gången innan var det Odinsbarn, gången innan det var det första delen Mistborn, och ingen utav dem har jag läst än...). Men så såg jag att Legend: The Graphic Novel hade trillat in, tappade all impulskontroll och tjofftjoff så hade jag stoppat in kortet, tryckt in koden och boken var min. Jaha, okej, jaja, dåså.

För er som inte känner till Legend: Day är killen av folket, June tjejen av börd. Han = brottsling. Hon = ska ta fast honom. Istället blir de kära och det blir en hel himla massa problem. Utspelar sig i dystopiskt framtids-USA. Så.

Nu har alltså Leigh Dragoon och Kaari gjort en tecknad serie av hela den här berättelsen. För mig tog det oerhört lång tid innan jag kunde se både June och Day framför mig när jag läste själva böckerna, och det var ungefär när jag såg Marie Lus egna bilder i manga-stil som alla bitar föll på plats. Serieadaptionen är också tecknad i samma stil, vilket känns helt rätt (även om June för mig känns helt fel. Hon ser inte alls ut så i mitt huvud. Men det må vara).

Jag gillar att så många direkta repliker har använts från första boken. Eftersom jag skrivit kandidatuppsats om den här serien har jag ganska bra koll på formuleringarna och sånt, och flera grejer känner jag verkligen igen. Det roliga är att det känns som att hela den här adaptionen bygger på citat jag använt i min uppsats - där jag alltså valt ut citat jag tycker är speciellt karaktäristiska för Day och June. Så uppenbarligen är jag och Leigh Dragoon (som alltså gjort själva adaptionen. Kaari är det som har tecknat) överens på den biten.

Dock kan jag tycka - som väl hel 100% naturligt med serier, det går ju inte att få fram hur mycket som helst i "bara" bild och dialog - att mycket av djupet och svärtan som finns i böckerna saknas i serien. Om jag hade läst den här som serie först är jag väldigt tveksam till om jag hade blivit sugen på att läsa böckerna ärligt talat. June och Days relation kommer inte riktigt fram ordentligt, utan först så nästan-kysser de varandra i mitten typ, och sen helt plötsligt utan att de knappt haft någon mer kontakt med varandra kan de inte leva utan varandra? Det blir väldigt konstigt och väldigt ofullständigt. Det makes sense om en har läst boken, men är tveksam till om det skulle göra det annars.

Så, jag skulle säga att den här serien är främst ett komplement för sådana som redan läst böckerna. Jag vet inte vilken typ av personer som brukar läsa den här typen av serieadaptioner i vanliga fall? Det kanske är främst läsare av böckerna som är målgruppen? Jag tänker att till exempel Game of Thrones-serien (alltså som i comic:en) fungerar himla bra för mig som inte läst böckerna och inte är frälst av tv-serien heller.

För övrigt måste jag bara tipsa om den här bildserien som jag hittade på Marie Lus blogg. Det är olika miljöer från böckerna, sjukt coola!

Äntligen dags för sista delen i den här serien! Tiden är inne för den sista striden - men självklart är det lite knökigheter på vägen. Cates och Mauras relation är så ansträngd att de inte ens pratar med varandra. Tess står mellan och försöker medla, samtidigt som någon utsätter henne för hemska spratt för att försöka få henne att tro att hon är galen. Och så är det det här med att en syster ska döda en annan... Vem ska egentligen döda vem? Och Inez - tja, hon sätter käppar i hjulet för Cate hela tiden.

Okej, detta är riktigt till alla som skriver böcker: Ärade författare! KAN DU SNÄLLA HÅLLA ANTALET VIKTIGA KARAKTÄRER TILL ETT RIMLIGT ANTAL ELLER????? Alternativt ha en liten lista i början som talar om vem som är vem. Alltså, det dröjde seriöst typ halva boken innan jag fattade vilka alla var. INTE OK. All energi går åt till att försöka komma ihåg vem som är vem (okej, ärligt talat, jag har fortfarande bara typ 89% koll) istället för att hänga med i berättelsen. Så glömmer jag vad jag har läst och förstår inte sammanhang och... ja. Det här gäller faktiskt även de direkta huvudkaraktärerna. Det har gått tillräckligt lång tid för att jag ska ha glömt vem av systrarna som är bra på vad och allt sånt.

MEN, när jag då kommit över den där första tröskeln så blir det faktiskt riktigt bra. Av förklarliga skäl (att Finn faktiskt inte kommer ihåg Cate) är den här boken inte riktigt lika romantisk som tidigare (även om det såklart finns där också, dock lite mer i bakgrunden). Istället får själva kampen och syskonrelationen stå i fokus - vilket jag uppskattar väldigt mycket. Som sagt, jag GILLAR romantik, kanske lite för mycket. Men det känns så... FRÄSCHT att läsa böcker där det inte är konstant närvarande (vilket är så jävla sorgligt).

Det är helt klart en värdig avslutning på den här serien - om än inte mer än så. Jag är varken besviken eller överraskad. Tillfredsställd - men inte jättemycket mer. När jag hade läst klart den här la jag den direkt i högen med skänkes-böcker och letade efter de första böckerna i serien i hyllan för att plocka ut dem också. När jag inte hittade dem tänkte jag att jag kanske lånat ut eller skänkt dem till min syster redan. Nu - ett par veckor senare upptäckte jag att de står bland mina allra bästa böcker (ja, jag har apartheid i min bokhylla. Vissa böcker är helt enkelt lite bättre än andra, och får därför stå på ett lite bättre ställe) - och där letade jag inte tidigare, därav hittade jag dem inte. Och tja, den här sista delen var bra och superspännande, men det är ju ingenting jag kommer bära med mig - vilket de andra uppenbarligen inte heller är, eftersom jag totalt glömt att jag gillade dem så mycket som jag en gång gjorde. Det är verkligen den typen av bok jag läser och sen glömmer - även om det var sjukt underhållande medan det höll på.

Nu är jag ju visserligen sist med att läsa klart den här, har uttryckt ett flertal gånger vad jag tycker och har dessutom glömt halva boken (eftersom jag läste den för ett halvår sedan), men vadsjutton, vi kör ändå!

Det här är alltså den tredje och avslutande delen i Divergenttrilogin. Tris och Four och några andra bestämmer sig för att lämna staden där de är uppvuxna - som alltså är liksom allt de vet om - för att få reda på vad som finns utanför. När de kommer ut ur staden upptäcker de någon sorts forskningsanläggning som hela tiden har fått koll på staden. Resten av boken utspelar sig där och innehåller en himla massa dividerande om vem som är hel och vem som är trasig och fram och tillbaka och yada yada. Typ så. Det vill säga sjukt utdraget för att vara en bok på lite över 500 sidor (ni märker ju redan nu hur mycket jag gillar den här boken. Det här kan komma att bli min slappaste recension någonsin, men jag tycker fasen knappt den är värd en ansträngning).

Okej, något av det jag faktiskt KOMMER ihåg från första halvan av boken är de klumpiga genusslentriangrejerna. Hur Tobias/Four kommenterar att Tris äntligen ser ut som en krigare istället för kvinna. Tack för den (alla vet ju att det inte går att vara både och). Tröttsamt. Mycket tröttsamt.

Efter det var den seg och långsam och seg och långsam och seg och långsam. Och seg och långsam. Sa jag att den var seg och långsam eller missade jag kanske det? Jag kanske måste säga igen att den var SEG OCH LÅNGSAM?! Inte ens växlande POV kan rädda den här boken från att bli en sirapsbassäng som en ska ta sig igenom. Istället tycker jag det blir mest rörigt. Jag fattar aldrig vem det är jag följer när jag plockar upp boken igen, vilket gör att varje ynka avbrott tar säkert två sidors lästid innan jag fattar sammanhanget igen. Dessutom: ALLA DESSA HIMLA KARAKTÄRER?! Minns ungefär vilka hälften är. Resten? I have absolutely no idea who's who.

Det som fick mig att plocka upp boken igen efter många månaders uppehåll var att jag fått höra att slutet skulle vara fantastiskt. Jag brukar älska den här typen av slut. Sådana som sticker en kniv i hjärtat och vrider om är den bästa typen. OM DE INTE ÄR SÅ JÄVLA FÖRUTSÄGBARA. Tack. Alltså, ni BEHÖVER inte läsa den här boken. Ni kan lika gärna fråga någon som har läst den om slutet och slippa ledan att ta sig igenom. Jag bara säger.

Så nähä, fanns det inget bra med den här boken då? Tja, den tog ju slut. Plus ok omslag. Det kan jag ge den.

(Ja, jag är arg på den här boken. Tackhej)

Phaet [feɪt] är femton år och bor i en koloni på månen. Hon är inte speciellt pratig av sig, utan låter för det mesta hennes bästa vän Umbriel sköta pratandet åt henne. Hennes pappa är död sedan länge.

När Phaets mamma blir fängslad riskerar hon och hennes syskon att hamna på Härbärget. Förutom att där är smutsigt och trångt, sprids sjukdomar ungefär lika fort som eld i hö, och Phaet vill för allt i världen inte ta sina syskon dit. Istället tar hon värvning i milisen, där hon tvingas genomgå en utbildning som inte alla överlever.

Den här berättelsen kändes mer ny innan jag började läsa än när jag kom en bit in i. Jag skulle säga att den ungefär är som en blandning mellan Enders spel och Divergent. Vilket ju förstås inte är helt negativt. Jag gillade både Divergent (ok, älskade) och Enders spel, så jag köper helt hela konceptet. Jag är också orimligt förtjust i skolor och utbildningar i böcker, och eftersom Uppstigandet mestadels cirkulerar kring milisutbildningen får den helt klart plus för det.

Jag hade nog dock lite högre förväntningar på den här boken än vad som faktiskt infriades. Hypen gällde helt klart den här månkolonin, men jag upplever att hur det är att leva i en koloni på månen kunde ha fått mer utrymme. Eller alltså, helst vill jag ju ha en faktabok om hur en lever i en koloni på månen. Och då var det här väl inte riktigt rätt bok kanske (kan inte någon snälla skriva en faktabok om samhället i den här boken? Skulle dö och återuppstå för att få läsa den).

Något jag däremot tyckte var tufft var hur deras språk (slang, uttryck osv) faktiskt påverkats av att de inte lever på jorden - vilket ju är superspännande (eftersom hur språk används ÄR spännande. MVH tjejen som kommer bli lingvistiknörd efter att ha pluggat 7,5 hp Översiktskurs i engelsk språkvetenskap). Om jag tänker på alla dystopier och framtidsskildringar jag läst, tror jag aldrig att jag har uppfattat hur författaren låtit det nya samhället/världsordningen faktiskt påverka karaktärernas språkbruk. Jag har aldrig ens tänkt på möjligheten/självklarheten att en ny världsordning - eller en helt annan värld med andra naturvetenskapliga (och andra) referenspunkter faktiskt påverkar ett språk. Dock tycker jag ibland att det kaaaaanske kunnat göras mer "diskret" - men det är också en jättesvår gräns däremellan. Det får ju inte bli så pass otydligt att en inte uppfattar det, för då är det ju inget roligt. Samtidigt måste ju texten gå att förstå ändå.

Det som kan vara det bästaste bästa med den här boken: INGET KÄRLEKSTRAMS! Har ni hört om något sällsynt tidigare? Fast det antyds att det kanske kan bli lite problem i kommande delar, men det får jag väl tampas med då.

Två saker störde jag mig med i den här boken:
1. Att det hela tiden ska påpekas hur extremt långt fram det här samhället är. De inte bara har svävare, utan de har haft svävare så länge att det finns svävare som är OMODERNA! Och dessutom är de så tuffa att till och med kodlås är OMODERNA!!! Skärp dig, det blir bara överdrivet och skrytigt och inte jättecoolt.
2. De underförstådda genusattributen. Om de nu är så jäkla långt framskridna att till och med kodlås skrotas som omoderna - varför är det då underförstått att det är kvinnligt att ha långt hår? Det här är alltså ett samhälle vars religion är naturvetenskap. De tror inte. De vet. De är praktiska. Det här stället skriker inte att det är praktiskt med långt hår. JUST SAYIN'.


Men okej, för er som tyckte att allt det här i mitten var för långt att läsa: Den här boken var helt klart rätt så spännande (om än inte superspännande hela tiden), intressant och läsvärd, men den har sina brister. Jag är pepp på nästa del och hoppas på att den kommer ut ASAP.

Okej, jag brukade vara en sucker för dystopier/utopier, men efter att ha skrivit kandidatuppsats om Legendtrilogin blev jag lite mätt (och har fortfarande inte återhämtat mig). Ändå sitter det såklart i ryggmärgen att jag dras till ungdomsdystopier/utopier som en insekt dras till ljuset. Därför kändes det kul att den här i form avviker från den typen av dystopiska/utopiska (okej, kommer bara skriva dystopiska nu, för problemet ligger ju i princip alltid i att utopin inte är en utopi utan en dystopi). Jag återkommer till det om något stycke. Först en kort beskrivning:

Miqi lever i Otopia - en värld där alla lever i harmoni och ingen äger något. Ändå är det något som skaver. Miqi söker en mening med livet och kan inte finna sig i den kontrollerade verklighet hon lever i. Hon börjar leta och börjar inse att Otopia kanske inte är det perfekta samhälle som alla tror att det är.

Varför jag tycker att den här starkt avviker från andra dystopiska ungdomsböcker (notera ungdomsböcker, vuxendystopier är definitivt inte ett område jag är påläst på, och kan därför inte uttala mig om det) är... eh, allt. Den vemodiga stämningen, språket, distansen, smärtan. Språket är bräckligt och jag kan medan jag läser aldrig komma undan tanken på torrt gräs eller fnöske eller ni vet grenarna längst ner på granar. Som att det skulle brytas om jag klev på det. Språket är också det enda sätt varpå jag känner att jag får kontakt med Miqi. Genom boken fortsätter hon vara en person som jag inte vet vem det är, mer än på ett yttre plan. Jag funderar på om det är ett medvetet grepp. Något som återkommer flera gånger i boken är hur Miqi tänker på hur en egentligen inte kan känna någon på riktigt, inte ända in.

I början gillade jag inte alls Otopia, och jag vet fortfarande inte om jag tyckte den var underhållande. Tankeväckande - ja. Men jag vill nog helst att mina böcker också ska vara underhållande, åtminstone på något plan. Det blir så himla knaggligt att läsa annars. Skrev det här till en vän: "Alltså, efter 132 sidor har jag fortfarande inte förstått poängen...", och tyckte egentligen inte att det blev speciellt intressant förrän Miqi träffar Bob, vilket är alldeles i slutet av boken.

Jag funderar också på varför jag ogillade boken så mycket i början. Det är så enkelt för mig att gilla dystopier, för de kritiserar nästan alltid ett samhälle som jag definitivt aldrig vill till. Otopia däremot är en utopi som jag skulle kunna skriva under på - om än en väldigt kontrollerad sådan. Därför är ju egentligen utopier bra mycket obehagligare än dystopier, för att jag VILL ha det. Jag tror att jag blir arg på att det görs något fult av min utopi, och därför också vill avfärda berättelsen som dålig - vilket förstås är väldigt intressant och tankeväckande.


__________________________________________________________________________________

Många av er känner säkert till Pocketlovers tre på tre-utmaning, eftersom det här är fyra året på rad som hon har den. För er som inte känner till den kan ni kolla in den här. Jag bestämde mig i varje fall för i torsdags att jag nog i alla fall skulle delta - vilket jag inte gjort innan. Alla mina andra utmaningar går ju åt skogen, men TRE stycken är väl inte för mycket begärt?

Inte helt oväntat - med tanke på inlägget jag postade i fredags - valde jag dystopiska klassiker. Närmare bestämt dem tre som jag nämnde i det inlägget: Brave New World (Aldous Huxley), The Time Machine (H.G. Wells) och Kallocain (Karin Boye).

Utmaningen håller på från 1 september till och med 30 november. Är ni med?

__________________________________________________________________________________

Okej, jag vet att jag publicerade ett inlägg senast igår där det stod att jag var lite mätt på dystopier. Inlägget skrevs visserligen redan i tisdags (innan jag hade läst ut boken... Haha. Lovar att jag moddade det lite efter bokens slut också), men fortfarande igår morse höll jag ned om exakt allt som stod.

Den här veckans tema i Top Ten Tuesday är ens bästa klassiker eller klassiker som en vill läsa. Jag kommer köra en kombo av både också - helt enkelt fem av varje.

Jag är ju superdålig på att läsa klassiker, men jag tycker definitivt att det går att hitta helt fantastiska guldkorn. Sådana där böcker som bara stannar med en resten av livet (det finns ju en anledning till att de är klassiker, förstås). Dock tycker jag att det brukar behöva sållas lite.

Jag tänker börja med mina bästa klassikertips:

1. Läs inte klassiker för att de är ju klassiker. Det hjälper inte att du har läst den om du ändå inte uppskattade läsupplevelsen. 
2. Jag försöker hålla mig till ungefär samma genrer jag läser i vanliga fall, och det är faktiskt förvånansvärt lite som skiljer böckerna åt. Vissa saker är universella liksom (typ kärlek, same same) och fungerar jämt.
3. Ge inte upp. Om det är väldigt gamla böcker kan språket ibland vara lite svårt att komma in i. Men väldigt bra berättelser kan dölja sig bakom väldigt mossigt språk, så ge inte upp. Efter ett tag brukar en komma in i jargongen och då blir det lättare.
   

Favorite Classic Books

1. 1984 - George Orwell
   All these years - älskar fortfarande den här boken. Det tog tre försök innan jag ens tog mig igenom den, men det var så värt allt slit.
   
   
2. Det mest förbjudna - Kerstin Thorvall
   Den här boken läste jag i maj, och jag bara älskade den. Instantly. Love at first sight. Tror det tog 40 sidor innan jag var fast.
   
   
3. Dödssynden - Harper Lee
   Alltså, det finns inget jag kan kommentera på den här. Alla borde läsa den. ALLA.
   
   
4. Alice's Adventures in Wonderland - Lewis Carrol
   Alice, Alice. Alice hade en speciell plats i mitt hjärta redan innan jag läste boken på riktigt, och jag kan ju säga att jag inte älskar berättelsen mindre nu. Snarare mer. Helt fantastisk.
   
   
5. Lord of the Flies - William Golding
   Jag vet inte hur många gånger jag hört andra littvetare säga att de avskydde Flugornas herre, men jag gjorde faktiskt inte det. Trots att jag blev tvingad (nåja, jag fick välja mellan den, Animal farm och To Kill a Mockingbird på engelskan) att läsa den uppskattade jag den väldigt mycket. Och grät och grät till tårarna var slut förstås.

__________________________________________________________________________________

Till er som ännu inte läst klart Prodigy vill jag som vanligt varna för SPOILERS. Det är så himla svårt att skriva om en serie utan att spoila tidigare delar, och den här är inget undantag.

Champion utspelar sig åtta månader efter Prodigy. Åtta månader efter att Day och Eden flyttat till San Francisco och åtta månader efter att Day gjort slut med June. De har inte ens hört av varandra på all den tid som gått, så därför blir Day förvånad - och glad - när June personligen bjuder in honom till en tillställning.

Day kämpar med att bli frisk och June kämpar som Princeps-Elect och tränas för att bli Elektorns högra hand. Men så hotar Kolonierna med att anfalla. Där har pesten brutit ut, och de tror att Republiken har botemedlet. Och den enda som kan rädda dem är Eden.

Jag läste den här så himla fort för att jag skulle hinna läsa den en gång till direkt efteråt (har inte gjort det än...), så jag vet inte om det är det som gör att jag tyckte att den kändes lite... blah blah om ni förstår vad jag menar. Eller om den faktiskt var så.

Alla pratar om nummer två. Nummer två i serien blir alltid bara en bro över till slutet. Så kände jag definitivt inte med Prodigy, utan snarare tvärtom. Den var så intensiv att jag liksom knappt hann med. Däremot tyckte jag den här stundvis kände som den där bron. Jag kände inte att jag kände en lika stark koppling till Day och June som i de tidigare böckerna (vilket ju förstås kan bero på min lästeknik i den här boken).

Slutet av boken satt jag på Barnboksinstitutet och läste. Bet mig i knogarna, pressade ihop läpparna för att inte gråta mitt bland alla andra. Så en rekommendation är ju att inte läsa slutet på bussen eller något annat ställe där det är en massa andra. Det blir liksom inge bra.

Ändå är jag väldigt nöjd med avslutningen på den här serien. Jag uppskattar verkligen serien som helhet jättemycket och försöker frälsa exakt alla andra just nu. Det känns heller inte som att det hade kunnat sluta på något annat sätt, och jag förstod nog väldigt länge hur boken skulle sluta.

__________________________________________________________________________________

Prodigy är del två i Legendtrilogin och fortsättningen på Legend. Personligen tyckte jag (och många andra med mig vad det verkar på de recensioner av Legend jag läst) att Legend var oerhört klyschig. Fruktansvärt förutsägbar. Trots det gillade jag den väldigt mycket (ännu mer vid en andra läsning!) och var väldigt spänd på Prodigy!

Om du inte läst Legend än vill jag dock varna för SPOILERS i den här recensionen. Fortsätt inte läsa om du inte vill veta hur Legend slutar!

June och Day har lyckats fly från Republikens militärer. De tar sig till Las Vegas för att söka upp Patrioterna. Patrioterna går med på att hjälpa dem att fixa Days skadade ben, hitta Eden och ta sig ut ur landet till Kolonierna om Day och June hjälper Patrioterna med en sak: Att döda landets nye Elektor, Anden. June ska återvända till Republiken, och inifrån leda Anden in i döden. Hon upptäcker dock att Anden inte alls är som Patrioterna sagt, och desperat försöker hon stoppa hela attentatet.

Medan jag tyckte att Legend var klyschig och förutsägbar är den här inte i närheten av förutsägbar. Jag blev överraskad hela tiden, vilket kanske förvånade mig ännu mer eftersom jag förväntat mig att den skulle vara lika förutsägbar som Legend. Medan jag läste Prodigy visste jag aldrig vad som skulle hända sedan, och om jag någon gång trodde att jag visste så trodde jag alltid fel.

Jag tycker att bok två i serier ofta har en tendens att bara bli en brygga till slutet, men det är verkligen inte fallet här (istället kan jag faktiskt tycka att tredje boken stundvis var så, vilket jag kommer återkomma till när jag recenserar den). Det händer saker hela tiden, och det är spännande och helt galet hela tiden.

Jag gillar hur Lu i sina böcker lyfter fram saker som är både bra och dåliga. Precis som hon själv sa i den intervjun jag gjorde med henne är det inte en helt ensidig dystopi - även om det ser ut att vara det från början. Sett till klassklyftorna är den definitivt dystopisk, men på många sätt är faktiskt Republiken bättre än det samhälle vi lever i idag. Jag gillar också den biten när June och Day kort besöker Kolonierna - den glittrande drömmen som legat där långt bort i fjärran - och det visar sig att det är precis lika dåligt som Republiken, bara dåligt på ett annat sätt.

Jag gillade verkligen Legend, det gjorde jag. Så mycket att den fick hamna på den där hyllan i min bokhylla där jag stället böcker jag gillar lite extra mycket (ehm, nästan alla dystopier jag någonsin läst står på den hyllan, om jag ska vara ärlig), men det är först med Prodigy som det verkligen blivit en favorit. Så om du inte blev övertygad av Legend  - läs Prodigy ändå. Jag lovar att du inte kommer ångra dig.

__________________________________________________________________________________

Nyligen släpptes Prodigy på svenska, del två i Legendtrilogin. Trilogins författare Marie Lu kom en vända till Sverige och jag fick chansen att träffa henne för att prata om könsroller, klassklyftor och dystopiska samhällen.

Hur känns det att vara i Sverige?
Det känns fantastiskt! Jag har aldrig varit i Sverige förut, så jag är väldigt exalterad! Jag blev väldigt upphetsad över att det snöade igår.

Varför tycker du att folk ska läsa dina böcker?
Jag hoppas att de blir underhållna av dem. Jag ville skriva en berättelse som var berättad från två olika håll, men där folk kunde identifiera sig med båda karaktärerna. Mitt huvudmål är att se till så att folk blir underhållna av mina berättelser. Jag tror att det är alla författares mål att underhålla och förhoppningsvis får folk ut något av att läsa böckerna också.

När jag läste böckerna tänkte jag mycket på könsrollerna. Var det något du reflekterade över när du skrev böckerna?
Ja, det gjorde jag. Jag ville skildra ett samhälle som även om det kan ses som dystopiskt på många sätt också på vissa sätt var mer utopiskt än vårat egna. Jag ville skapa ett land där allt är fel - förutom vissa saker som faktiskt är riktigt bra. Det finns ingen könsdiskriminering i Republiken, och ingen bryr sig om att June och kommendör Jameson är kvinnor på topp-positioner inom militären. Det har aldrig slagit någon att det är konstigt. Jag ville inte heller att det skulle finnas någon diskriminering baserad på sexualitet. Det finns två karaktärer som är gay i berättelsen och jag ville framställa dem så att deras sexualitet inte definierade vilka de var. De är bara personer och samhället bryr sig inte alls om vem du älskar eller varför. Grejen med Republiken är klassklyftorna. Det är deras största problem. Jag tror att det är en sorts kommentar på hur USA är nu, även om många saker är bättre än i Republiken. I USA finns det fortfarande diskriminering baserad på kön och sexualitet, och jag ville visa att även i samhällen vi tycker är okej finns det fortfarande inslag som är väldigt dystopiska. Jag ville skriva en berättelse där kvinnor var varierade. Jag ville varken visa att kvinnor var svaga eller motsatsen - som är den stereotypiska krigsprinsess-typen. Vi kan vara allt däremellan. Svagare som Tess, elak som kommendör Jameson eller stark eller feminin eller vad som helst. Det ville jag visa med serien.

I början trodde jag faktiskt att Day var en tjej.
Ja, jag ville inte att Day skulle vara den konventionella pojken. Han är väldigt styrd av sina känslor. Jag upplever att det oftast är tjejen som tenderar att vara den emotionella, ologiska. I det här fallet ville jag att Day skulle vara den personen. Han kan fortfarande vara en stark pojke, men också styrd av sina känslor. Det är okej för honom att gråta och att vara arg. Han är irrationell och ologisk, men jag ville att han skulle vara som en riktig pojke.

Om vi går tillbaka till klassklyftorna: Tror du att klassklyftorna kommer öka på riktigt?
I USA är det ett jättestort problem. Jag tror att det är ett ännu större problem än vad det har varit tidigare. Till exempel var inte klyftan så stor mellan de allra mest förmögna och medelklassen i 1950-talets USA. Vi hade en mycket mer välbärgad medelklass som kunde ta hand om sina familjer och leva ett stabilt liv. Medelklassen var mycket starkare. Nu, speciellt efter lågkonjunkturen, har de mest förmögna dragit iväg. De har ALL förmögenhet. Det förs mycket diskussioner i USA om problemet att de fattiga blir fattiga och de rika blir rikare medan medelklassen tynar bort. Medelklassen får betala nästan all skatt i USA medan de rika hela tiden hittar sätt att ta sig runt att betala skatt. Det märks extra tydligt i städer som LA. Du kan åka till Beverly Hills där de rika och kända bor, och precis bredvid ligger Skid Row där de hemlösa bor på gatan. Det finns knappt något mellanting.

Vad skulle vara din värsta framtid?
Jag tror att många av de värsta saker jag kan föreställa mig redan har hänt och händer idag. Som till exempel platser som Kongo eller Darfur där det händer hemska saker och folk dör. Jag tycker att det är läskigt och kan inte föreställa mig att bo i en sån miljö. Jag försöker föreställa mig det i USA och det gör mig rädd att tänka på att det skulle kunna vara ens vardagliga liv. Eller Nordkorea antar jag är ett ganska bra exempel på hur dåligt saker skulle kunna vara. Där du inte har någon frihet och lever i skräck hela tiden. Jag tror att det är det värsta som kan hända med ett samhälle. Att bli fråntagen allt som gör dig till människa. Och det absolut värsta är dessa saker händer på riktigt. Allt som författare skriver i dystopier är på riktigt. Allt har hänt, och de är inte så överdrivna i böckerna. Tänk på förintelsen och andra världskriget och hur hemskt det var och vad som faktiskt hände. Vad människor gjorde mot varandra. Jag tror att det skrämmer mig mest. De är alla potentiellt dystopiska samhällen.

Hur skulle du säga att ditt tidigare jobb på tv-spelsföretag påverkat ditt skrivande?
Jag tänker väldigt visuellt. Innan jag börjar skriva en bok måste jag bokstavligt talat rita mina karaktärer för hand för att förstå vilka de är. Jag tror att det kommer från att ha jobbat inom spelindustrin. Jag har också en tendens att stoppa in spellika element i berättelsen. Till exempel finns det en scen i Legend där June slåss mot Kaede. Hela den sekvensen är inspirerad av gatuslagsmål som jag föreställt mig i mitt huvud.

Jag tycker att Legend kan bli lite kliché-artad ibland, men att Prodigy är väldigt oförutsägbar hela tiden. Var det något du tänkte på när du skrev?
När jag skrev Legend tänkte jag över huvud taget inte på vilken genre det var eller vad för trender som styrde marknaden. Jag reflekterade aldrig över vad Legend skulle bli jämförd med. Så nej, jag tänkte aldrig på det. Jag var jättenervös över att skriva en andra bok. Många författare varnade mig för andra boken i en serie och att det är mycket svårare att skriva en andra bok. Nu har du läsare och vissa förväntningar på dig. Du har ett kontrakt och en deadline med ditt förlag. Jag var rädd för att skriva en bok som bara var en övergång där inget egentligen hände och att folk skulle tappa intresset.

Visste du vad som skulle hända när du började skriva? (SPOILERVARNING för Legend i svaret på den här frågan)
Jag planerar inte så mycket i förväg. Jag bara börjar skriva och sen fortsätter berättelsen. Jag visste inte vad som skulle hända i bok två, och jag hoppas att det gör det mindre förutsägbart för läsaren också. När jag skrev Legend dör Days mamma halvvägs in i berättelsen, och jag visste inte om det förrän i det ögonblick jag skrev det. Det förstörde helt min idé för den andra halvan av boken och jag var tvungen att gå tillbaka och ändra allt. Men det är typ så jag upptäcker berättelsen.

Nu är du författare på heltid. Skriver du några nya böcker just nu?
Ja, det gör jag! Eftersom Legendtrilogin är klar i USA nu kommer jag ut med en ny serie nu i höst. Den första boken heter The Young Elites och är en YA fantasy-bok. Den utspelar sig i en alternativ fantasyversion av renässansens Italien. Motsvarigheten till digerdöden drar över världen och de som överlever den får superkrafter. Ingen vet vad de ska göra av de här personerna med superkrafter, så de bränner dem levande för att de tror att de är demoner. För att skydda sig själva går de här personerna med superkrafter ihop. Berättelsen är väldigt X-men möter Assassin's Creed. Berättelsen handlar om en tjej som heter Adelina och som är en tonårig tjej-version av Magneto från X-men. Adelina börjar som god men blir så småningom en skurk. Jag ville skriva en berättelse där huvudkaraktärerna blir en ond person. Så det är ungefär det berättelsen handlar om.

Tack Marie Lu och Kult PR som kontaktade mig!
__________________________________________________________________________________

Jag har insett under diskussioner i skolan hur fruktansvärt SÅLD jag är på dystopier (och apokalyptiska böcker. NEJ det är INTE samma sak. Får lust att skälla på folk varje gång de använder dystopi felaktigt). Det började med 1984. Och sen slutade det liksom aldrig riktigt.

Jag började reflektera över det här när någon i en kommentar frågade mig vilken min favoritdystopi var. Jag satte igång att tänka. Och tänka. Och tänka. Och insåg efter en stunds tänkande att det liksom är supersvårt att välja en favortidystopi, för de är liksom alla mina favoriter. De flesta av mina favoritböcker ÄR helt enkelt dystopier. Ärligt talat blir jag lite ledsen när folk säger att alla dessa dystopier är en trend som snart kommer gå över. Det är ju dystopier jag vill läsa. Det är ju de som är det bästa av allt liksom. Tack och lov har jag ju inte läst alla än - tvärtom har jag ganska många kvar att beta av.

Jag har funderat lite på vad det är med dystopier som tilltalar mig. Och jag vet faktiskt inte riktigt. Jag tror att det kanske handlar om att det är verkligheter som är så väldigt olika min egen, vilket också är det jag gillar med fantasy rent generellt. Varför mitt hjärta bultar lite extra för dystopier och apokalyps kan jag faktiskt inte svara på.

Däremot kan jag svara på frågan om min favoritdystopi! 1984 svarade jag. Jag tror att det var den första dystopiska bok jag läste. Det tog tre försök innan jag tog mig igenom den, men jag gillar den hemskt mycket fortfarande (omläsning snart kanske?).

Har ni någon speciell genre eller ett speciellt inslag i böcker som ni känner lite extra för?

__________________________________________________________________________________