Det tar några sekunder innan jag förstår att jag vaknat. Eller, jag är fortfarande osäker på om jag är i drömmen eller inte. Men jag har lämnat stolen jag stod på, golvet är inte längre i konstant rörelse, benet svider inte längre efter bettet jag fått i drömmen. Jag andas stötvis. Är förlamad av skräck. Vågar inte röra på mig av rädsla för att jag ska känna något som inte ska vara där ligga bredvid kroppen. Jag väcker Victor. Jag är så rädd att jag mår illa. Jag ber honom hålla om mig, fastän jag redan är så svettig att lakanet, täcket, kudden, håret är fuktiga av svett. Svetten gör att det känns som att det kryper längs min kropp och jag tänker varje gång att "This is it, nu dör jag, nu biter den" och väntar på smärtan.

Egentligen är jag kissnödig, men jag vågar inte gå upp. Om jag sätter ner fötterna på golvet är jag död. Eller åtminstone i drömmen, och jag är fortfarande inte helt säker på att jag lämnat den. I drömmen är golvet fullt av ormar. Långa, tjocka, svarta och orangea. Små, smala, gröna. Jag tänker att jag ska framkalla en bild av något fint för att lugna ner mig själv. Det första som poppar upp är regnbågar och enhörningar. Det fungerar fram tills enhörningens horn trillar ner på marken och slingrar sig som en orm. 

Efter ett tag lyckas jag ändå fokusera på något annat. Andningen lugnar ner sig. Jag svettas mindre. Så rycker Victors finger till, och snuddar lätt vi min hals. För en kort sekund tror jag att det är en orm. Jag brister i gråt, allt börjar om igen. Jag vill vira täcket om mig, så det ligger tätt och stoppat inunder mig, men vågar inte för att jag tror att det ska ligga något mellan mig och täcket. Vågar inte se eller känna efter.

Nästa gång jag vaknar är det för att klockan ringer morgon. Jag är helt desorienterad, förstår inte varför klockan ringer på fel tid. Inte förrän den ringer fjärde gången förstår jag att den hela tiden ringt rätt tid. Medan jag skriver det här går Katniss under min stol och stryker svansen mot mitt ben. Jag hoppar till, för en gång drömde jag om en orm med päls. Jag är fortfarande skärrad, trots att det är dagsljus och trots att jag inte ligger i sängen längre.

Det händer ibland att jag vaknar av mardrömmar. Det handlar ALLTID om ormar. Oftast är golven i drömmarna fyllda med slingrande ormar. De är påväg upp på det jag står på. De hänger i lampor i taket, eller över andra saker. Alla är ute efter mig, och det finns ingenstans att komma undan. Och allt för att jag råkade trycka upp en instagram-bild som jag inte såg att föreställde en orm förrän den var stor. Note to self: Undvik instagram precis innan sänggående.