Sagan om Sagorna: krig

En väldigt aktuell bokserie

08:30

Igår satt jag vid min farmors lilla minibord på balkongen och frågade: "Kommer du ihåg En ö i havet, en bok jag fick av dig när jag var liten?" Hon var tveksam först. Jag förklarade att det handlade om två judiska flickor som kommer till Sverige under andra världskriget. Då förstod hon precis vilken jag menade. Vi pratade lite om den, hur aktuell den är fortfarande. Jag sa att jag läst den flera gånger, och att jag mindes att hon sagt en gång att jag bara skulle få böcker av henne som det går att läsa många gånger. Det har hon lyckats himla bra med måste jag säga. Kan ju inte direkt påstå att jag minns varenda bok jag fått av henne, men Godnatt mister Tom och Tordyveln flyger i skymningen är också sådana jag fått av henne och läst massor av gånger.

Nåja, vi går vidare. Som sagt, En ö i havet läste jag flera gånger som liten, men resten av serien har jag nog faktiskt bara läst en enda gång. Därför blev jag himla glad när jag såg att Bonnier Carlsen ger ut böckerna på nytt – dessutom med superfina omslag av Sara Edström (som gjort omslaget till Flora Wiströms bok Stanna!). Requestade på en gång recex, och fick. I fredags tänkte jag att nu är det dags att läsa om, och det slutade med att jag knappt kunde lägga ifrån mig böckerna förrän den sista boken var slut.

Klart jag mindes böckerna som bra, men jag hade verkligen glömt HUR bra de var. Allihopa. Vi får följa systrarna Steiner – Steffi och Nelli – två judiska flickor som får komma från Wien till Sverige strax innan andra världskrigets utbrott. De hamnar i olika familjer och måste lära sig ett helt nytt språk och lära känna helt nya människor. Det enda bekanta de har är varandra och foton av föräldrarna som är kvar i Wien. Efter krigets utbrott väntar de på att kriget ska ta slut, och på att återförenas med sina föräldrar igen. Och när kriget väl tar slut uppstår helt andra problem – ska de lämna liven de varit tvungna att skapa för sig, de relationer de byggt upp, för att återförenas med familjen i USA?

Jag känner att timingen för återutgivningen av dessa böcker känns perfekt. De behövs verkligen precis just nu, då de beskriver ur flyktingbarnens perspektiv hur det är att behöva bryta upp och komma till ett helt nytt, främmande land. Med tanke på den senaste tidens flyktingtjafs och den här grejen med att Sverigedemokraterna helt plötsligt verkar vara Sveriges näst största parti... Well. Låt oss bara säga att jag vill sätta den här boken i händerna på alla ungdomar i rätt ålder. Och hoppas att ni gör det också.

En ö i havet / Näckrosdammen / Havets djup / Öppet hav

Annika Thor

285 s. / 243 s. / 240 s. / 281 s.

Bonnier Carlsen

2017 (1996 / 1997 / 1998 / 1999)

Goodreads

fantasy/sf

Carve the Mark, Veronica Roth

07:30

Alla som hatar Allegiant räcker upp en hand! Bra, då är hela den samlade skaran på samma sida, Allegiant var värdelös. Alla som tänkte skippa Carve the Mark pga att Allegiant sög räcker också upp en hand. Jaha, ja, det var en ganska saftig skara det med. Jag brukade vara en av er, men sen frågade webbansvarig på jobbet om inte jag kunde tänka mig att skriva en hemsidestext om den. Och jag tänkte att varför inte liksom.

Det börjar extremt långsamt, och det känns som en betydligt mer mogen Veronica Roth än i hela Divergent-serien – på flera sätt. Nästan alla positiva, tycker jag. Carve the Mark utspelar sig på en helt annan planet än jorden – i ett helt annat solsystem. Så bara här har Roth tagit ett stort kliv bortåt. På planeten bor två rivaliserande folkslag med ganska distinkta egenskaper. Thuvians är fredliga och snälla, Shotet är hänsynslösa plundrare. Ungefär samtidigt som de kommer in i puberteten får alla en varsin kraft som är individuell och bygger på deras personligheter.

I alla fall blir Thuvianen Akos kidnappad av ledaren för Shotet. Hans kraft är att stoppa andra personers kraft. Därför blir han ihopparad som tjänare åt Cyra – hennes kraft är nämligen att hon överför smärta till alla som tar i henne. Ohnoes, Juliette all over tänker ni. Grejen är dock att så fort Cyra inte tar i någon så vänds smärtan mot henne själv. Det blir som en sätt bisarr metafor för psykisk ohälsa tänker jag, där Cyra måste leva med konstant smärta och svarta fläckar som flyttar sig under hennes hud och gör ont.

Som med alla folkslag finns det ju folk som inte passar in i eller inte vill gå med på den allmänna bilden av folkslagen, och här lyfts de fram. Tillsammans försöker Cyra och Akos stoppa Shotets ledare som är helt sinnes (och även Cyras bror), men stöter ofc på en hel hög med motgångar.

Den som verkligen gillar Divergent har dock kanske inte så jättemycket att hämta här. Lite mer än halva boken bygger mer på relationsdrama och karaktärsutveckling, och det är kanske inte förrän i sista fjärdedelen som det blir mer action. För mig är det en positiv grej, när jag känner så himla och inte kan sålla bland intryck själv har jag inte pallat läsa grejer med för mycket känslor.

En grej jag störde mig på dock: Roth är fortfarande lika urdålig på att växla point of view, för jag glömmer alltid vem som är vem. Seriously. Hon har i alla fall i denna försökt sig på att skriva Cyras kapitel i första person och Akos kapitel i tredje person, men det blir mest mer förvirrande. Jag tycker att det ännu mindre gör att jag fattar vems kapitel det är. Liksom i Cyras kapitel är Akos han och i Akos kapitel är Akos han och Cyra hon och jag ba: "WTF???" Typ så.

Sååå, om ni vill ha något actionstyrt med en massa ungdomskärlek och shitz så är det här inte riktigt rätt bok. Däremot om du är sugen på Star Wars möter X-Men möter Saga så är det här en fullträff!

Carve the Mark
Veronica Roth
468 s.
Harper Collins
2017
Goodreads

dystopi

Monstress vol 1: Awakening

07:30

Okej, det här kommer bli en väldigt svepande sammanfattning av vad som händer i den här och vad som är förutsättningarna för berättelsen – EFTERSOM jag knappt förstår den. Det har varit ett krig. Människor och Arcanics har slagits mot varandra och hatar varandra fortfarande. Maika – som är en arkanisk (ja, nu översätter jag det så) tonårstjej ärrad av kriget – letar efter något som vi får reda på på typ sista sidan, så det tänker jag inte spoila. Hon råkar bli besatt av en uråldring demon och alla jagar henne för egen vinning.

Okej, jag skulle kunna stanna vid att säga det här: Jag fattar NADA, men den är ju förjävla snygg.

Alltså men seriöst. Det jag lyckas urskilja av ploten är... förvirrande. Och ställer mer frågor än vad de svarar på. Om det inte vore så andlöst vackert och finurligt gjort hade jag ärligt talat inte läst klart boken. Om du gillar att förstå förutsättningarna för berättelsen innan du läser bör du skippa den här. Jag har läst flera djupt förvirrande Image-album på senaste tiden och känner mig lite besviken. Liksom hey, ni hade kunnat göra något bra här. Varför kan ni inte bara förklara så en förstår? Och jag läste texten på Images hemsida nu och hela berättelsen makes SO MUCH MORE SENSE. Varför står inte det på baksidan? Alltså Images seriealbum har verkligen VÄRDELÖSA baksidestexter som säger INGENTING om vad det egentligen innehåller. /end of rant

I alla fall, om vi återgår till just DET HÄR albumet. Ord som skulle kunna användas till överdrift i denna recension: Snygg, vacker, fin eeeeeh stilig, skön, fager, söt, tjusig, grann, proper, välskapt, elegant, läcker, urläcker, ståtlig, dekorativ, praktfull, storslagen, tilldragande, förtjusande, intagande, ljuvlig, dejlig, täck, vän; klar, solig, strålande, behaglig; stor, ansenlig (ja, jag kopierade bara från synonymer.se nu).

Fan vad jag tappar spåret hela tiden, är visst lite ringrostig. I alla fall. Andra saker som jag gillar (utöver snyggheten), och som ändå talar för att jag kommer läsa volym två av den här:
★ ALLTSÅ HAR NI SETT DEN ELLER DEN ÄR SÅ SNYGG JAG DÖR (förlåt, förlåt, jag vet, jaaaag vet).
★ Världsbygget. Känns som en relativt unik dystopisk fantasyvärld. Eller i och för sig har jag inte läst så mycket dark fantasy, så jag kanske inte kan uttala mig. Men nice värld.
★ Jag älskar hur de har blandat väst och öst både i varelser, estetik och berättarteknik. Det är liksom som en art noveau-manga med vissa extremt tydliga traditionella fantasy-drag, vilket fungerar otroligt bra.
★ Matriarkat och kvinnlig vänskap måste en ju ändå alltid uppskatta.
★ Tar upp aktuella ämnen som typ vem som är ond och vem som är god, exploatering av människor och sånt.
★ Alltså den lilla rävungen jag dör så gulliiiiig är så kär lilla skruttungen, sdhdhhf.

Saker som talar för att jag inte kommer fortsätta läsa den här serien:
☆ Eh, som sagt fattar jag ju typ ingenting.
☆ Plotten är inte engagerande. Mest på grund av se ovan anledning.
☆ Svårt att sympatisera med huvudpersonen pga 100% blank karaktär. Hon har verkligen inga egna karaktärsdrag.
☆ Många karaktärer att hålla reda på, och jag förstod aldrig vem som var på vilken sida.

Men tja, jag tycker alltid att det är svårt att avgöra om det är en bra serie eller inte på bara en volym, så jag kommer nog ge den en till. Den kan ju knappast bli mer förvirrande än den första delen liksom.

Monstress vol 1: Awakening
Marjorie Liu & Sana Takeda
192 s.
Image
2016
Goodreads

fantasy/sf

Descender vol 1 - Jeff Lemire & Dustin Nguyen

08:02

OMG, det är så länge sedan jag skrev en recension att jag nästan glömt hur sjutton det går till... MEN HERE IT GOES!

TIM-21 är en barn-sällskaps-robot som sovit i tio år. Han har helt missat att robotar så avancerade att ingen vet hur någon ens lyckats konstruera dem har anfallit en hög planeter. Han har också helt missat att robotjägare börjat raida universum för att de tror att alla andra robotar är i maskopi med ondingarna. TIM-21 råkar också vara den enda som sitter på lösningen hur de ska kunna skydda sig om dessa superavancerade robotar kommer tillbaka. Samtidigt som han blir jagad av flera olika grupper börjar han också drömma – vilket är det konstigaste, eftersom robotar som bekant inte drömmer.

Alltså Image är ju tveklöst det serie-förlag som kommer med intressantast serier tycker jag. När jag roffar åt mig ett album i bokhandeln och bara: "ÅÅÅÅÅH den här vill jag läsa" är det i 99% av fallen Image. Och så även detta. Även om det här är bland det minst nytänkande jag läst från Image känns den ändå fräsch – mest tack vare teckningarna. Vad säger ni om blek grå-blå akvarell med inslag av skarpt rött? Otroligt stilrent och snyggt!

I övrigt har jag svårt att hitta saker att säga om själva berättelsen. Och det är nog inte ett jättepositivt betyg. Jag har liksom svårt för att återge vad som ens hände – vilket DEFINITIVT INTE är ett positivt betyg. Alltså det var ju inte så att en var dålig eller att jag ångrar att jag läste den, utan mest bara... *rycker på axlarna* Dock känner jag att det här att läsa första volymen av en serie är mer för att få en känsla för fortsättningen eller som en preview. Och det är mest så den här känns. Som en trailer. Som att när jag läser nästa del kommer jag få samma berättelse fast mer liksom ifylld. Alltså fast den VAR ju inte dålig. Den var mest ett sånt här mellan album som var okej liksom. Rätt nice, men inte fantastisk.

Måste dock ändå säga att det finns en del karaktärer som jag verkligen gillade och som jag ser fram emot att läsa mer om. Till att börja med den här lilla roboten TIM-21 som är väldigt gullig och som det helt klart är meningen att en ska knyta an till. Telsa (som ni ser i det röda håret på bilderna här ovan) verkar också cool. Och alltså ROBOTHUNDEN – hur gullig?! Så jag ser helt klart fram emot när nästa volym kommer i maj! Kolla på omslaget till det, gillar det helt galet mycket. →(klicka upp den också för större!)

Ok, nu har jag skrivit en hel hög ord för att säga: Den här kan ni läsa, den är ganska trevlig. Eller så kan ni skippa den för det finns så mycket annat bra att läsa. Eller jag vet inte. Om ni tycker att SF med ett ensamt robotbarn som är gulligt och en hund som är helt bedårande låter spännande – då kan ni ju läsa den. Okej?

Descender vol 1: Ton Stars
Jeff Lemire & Dustin Nguyen
160 s.
Image Comics
2015
Goodreads

fantasy/sf

Illuminae - Amie Kaufman & Jay Kristoff

07:30

Okej, så space opera för YA. Ni kanske tänker: Men är inte all YA mer eller mindre ganska såpig? Alltså det är ju ändå en del av hela ungdomen att problem som ses som triviala ur ett vuxenperspektiv blir livsavgörande superstora. Jo, så kanske det är. Men oftast händer inte alla dessa triviala problem på ett RYMDSKEPP. Som ägs av ett företag och flyr från ett krigsskepp som ägs av ett annat företag. Och som dessutom har en AI som blivit nuts. Do you hear me? So epic.

fantasy/sf

Stormens öga - Leigh Bardugo

07:06

Okej, nu börjar det bli alldeles för lång tid sen jag läste den här, så det är väl bäst att jag tar och skriver om den. Det är alltså del två i Grishatrilogin vi snackar om. Alina återvänder till Ravka och får ta över Grishaskolan. Men frågan är om inte makten stiger henne lite åt huvudet - blir det inte lite väl svårt att hålla sig ifrån den? Givetvis har vi en ny kärlekstriangel också. En prins kommer in och vill ha ett businessäktenskap med Alina, vilket Mal inte gillar. Och uppepå allt det andra har Skuggmästaren tagit sig levande ur skuggsänkan med ännu större krafter än tidigare och jagar dem.

Ni borde veta vid det här laget att jag gillar skurkar. Ni borde därför även förstå att jag är ganska såld på när till och med hjältarna får skurktendenser. Som Adelina i The Young Elites (eller hon var väl aldrig en hjälte från början i och för sig) eller som Alina här. Jag säger inte att hon blir OND. Jag bara säger att hon har lite problem med att avgöra vad som är ont och gott. Och jag köper det så himla mycket, för det ger en mer nyanserad bild av karaktären - samtidigt som det gör henne mer äkta. Alltså jag menar - om en vanlig person skulle ställas inför den typen av extremsituationer som karaktärer i böcker ofta gör skulle vi ha precis lika svårt för att avgöra vad som är bäst i situationen. Plus att klara av att balansera mellan det en vill och det en borde göra. En karaktär utan några som helst anledningar till samvetskval är ju mest tråkigt. Och jag tycker: ju fler desto bättre (fast de får gärna ha samvetskval över det).

I övrigt är det här inte your typical sequel. I och med ett miljöbyte och en stor omställning i status för Alina så blir det nya saker som introduceras, samtidigt som hotet är... nytt men gammalt. Istället för att slåss mot samma gamla har Alina tagit sig till nästa level, där motståndet har steppat upp sitt game och fått en ny fräsch uppgradering. Det här har Bardugo dessutom gjort utan att göra karaktärerna helt maktfullkomliga - det finns fortfarande chans till utveckling i tredje boken.

Tja, så mycket mer finns det nog inte att säga. Jag gillar fortfarande den här världen och står fast vid det jag skrev efter I ljusets makt: "Bardugo får också den här ganska trista (alltså trist som i det-här-har-vi-ju-aldrig-hört-förut... *sarkastisk*), klyschiga och miljöbeskrivningstäta berättelsen att kännas... ny och spännande. Och inte bara det, Bardugo får det att verka ENKELT." Det är förstås de ryska inslagen som står för den extra kryddan. Så well, en riktigt bra uppföljare helt enkelt. Nu längtar jag efter Ur askan som kommer ut i mars, men funderar på om jag ska våga ge mig på Six of Crows innan dess... Hm.

Läs också gärna min intervju med Leigh Bardugo!

Stormens öga

Leigh Bardugo

304 s.

Gilla Böcker

2015

Goodreads

2:a VK

4 väldigt aktuella saker

07:21

Jag är insnöad på P3-dokumentärer nu (min to-go-grej om jag är trött eller stressad) och har på lite mer än en vecka nästan hunnit lyssna på alla ur den nya säsongen... vilket känns väldigt tråkigt, för det betyder att jag lyssnar fortare än de kommer ut. Vilket alltså är typiskt dåligt. MEN, här kommer tre dokumentär-tips och ett icke-dokumentär-tips som är hemskt aktuella (med betoning på hemskt). Dessa är ganska annorlunda jämfört med de jag brukar lyssna på. I vanliga fall gillar jag mest att lyssna på dokumentärerna om mord och sånt, men har hört alla sådana redan.

Vi börjar med dokumentärerna:
Terrordåden i Paris. P3 körde en nyhets-dokumentär-special om terrorattackerna i Paris. Jag tyckte det var otroligt jobbigt att lyssna på och vill passa på att varna känsliga lyssnare (på riktigt alltså). Jag pallade knappt med de flertaliga ljudklippen med skottlossning och skrik utan att gråta, och jag är ändå inte jättekänslig. Hade en klump i halsen hela tiden. Sen tänkte jag på att det finns folk som har det såhär jämt.

Utvisningen av familjerna Sincari. Två flyktingfamiljer blir utvisade från Sverige, men har en hel by som sluter upp bakom dem, skyddar dem när poliserna försöker ta dem och åker med pengar och andra nödvändigheter efter att de blivit tillbakaskickade till Turkiet. Det blir väldigt tydligt här hur otroligt dålig koll de som fattar beslut om vem som ska få stanna i Sverige eller inte har på olika folkgruppers situationer på deras hemmaplaner - men också att det går att frammana medmänsklighet. Den här dokumentären gav mig hopp inför framtiden, så otroligt fantastiska människor som verkligen försöker hjälpa familjerna.

Striden om de apatiska barnen. Jag kommer inte själv ihåg den här striden, men det kanske är okej med tanke på att jag "bara" var tolv när det hände. En hel hög med barn som flydde från krigshärjade länder stängde av sig själva. Regeringen for med osanning och visade minimalt med medmänsklighet, och det ger åtminstone mig betydligt mer förståelse för varför sossarna förlorade valet 2006. Framför allt borde nog de styrande sossarna (och miljöpartisterna) själva lyssna på den här, eftersom de uppenbart inte lärt sig någonting och gör om samma misstag igen. Om den förra ger mer tro på mänskligheten ger väl den här kanske mindre... Men det behövs också som ögonöppnare ibland.

Det fjärde tipset är inte alls en dokumentär, utan en gammal klassiker som känns aktuell igen. Nämligen:

En ö i havet. Jag läste den här många många gånger när jag var yngre. Den handlar om Steffi och Nelli som är judar och blir skickade från Österrike till Sverige under andra världskriget. De har lämnat sitt hem och sina föräldrar, och den soliga havsö med palmstränder de förväntat sig är grå och karg och stenig. Även om den här boken har några år på nacken och det är ett helt annat krig, på en helt annan plats tror jag nog att förvirringen att komma som ensamt barn till ett helt främmande land är densamma oavsett vilken tid och plats det gäller.

dystopi

An Ember in the Ashes - Sabaa Tahir

05:28

Elias är en soldat - bäst i sin årskull. Laia är slav - hos en kvinna som är känd för att förbruka slavar som engångtallrikar. Båda bor i ett imperium med extrema klasskillnader. Ingen utav dem vill vara där de är (såklart) och ingen utav dem tycker att det här är ett vettigt samhällssystem. Elias väljs ut till att tävla i the Trials - en prestigefylld tävling där den som vinner blir kejsare över hela imperiet. Laia vänder sig till motståndsrörelsen för att få hjälp att rädda sin bror som blivit tillfångatagen. Båda blir svikna och förrådda gång på gång, och vet tillslut inte vilka de kan lita på.

Enligt B Wahlströms (som alltså kommer ge ut denna bok i vår med titeln Askfödd) hemsida har An Ember in the Ashes jämförts med både J.K. Rowling och George R. R. Martin. Jättekonstiga jämförelser tycker jag. Eller alltså har ju inte läst GRRM - det kanske finns likheter ändå? - men sett lite av tv-serien och är brutalt ointresserad av honom. Sug istället på den här jämförelsen: Hunger Games och Mistborn. Visst låter det ändå lite awesome? Det tycker jag att det blir också.

Överlag så är väl tävlingar extremt tacksamma att skriva om över huvud taget tänker jag. Att den här är extra brutal gör det hela ännu mer spännande. Att det dessutom läggs på det växlande perspektivet gör att tempot i boken helt enkelt är rasande, och varje gång ett kapitel tar slut skriker jag "NEJ!!!!!" inombords (eftersom - förutom att en kommer in i att läsa om en karaktär och måste växla när kapitlet är slut - varje kapitel avslutas med en helt enkelt hjärtkramande cliffhanger). Även om jag tycker att boken också innehåller rätt stora brister är den helt enkelt så dödligt fängslande att när jag väl kom in i boken kunde jag inte låta bli att avsluta den. Och jag undrar: Om det här är Tahirs DEBUT... hur fan ska hon kunna toppa det här?

Men som sagt - en del brister. Är vi inte ganska så rejält trötta på fantasyvärldar med extrem genusmaktordning där kvinnorna står på botten? Alltså även om det märks tydligt att det är till för att göra en poäng (det FINNS kvinnor i toppen som bevisligen är mer brutala än männen. Kvinna i armén som klagar på att hon jämt underskattas och bevisar att det är så. Laia som tröttnar på att bli räddad och bestämmer sig för att rädda alla andra) så tycker jag att det här börjar bli tråkigt. Varför får aldrig kvinnorna styra över männen? Varför är det omöjligt att föreställa sig en fantasyvärld utan en skev maktfördelning mellan könen? Jag klagar inte på att det görs feministiska poänger i den här boken - för det gör det. Jag klagar på att inga fantasyförfattare över huvud taget verkar kunna tänka utanför feministiska poäng-boxen. Kritik mot rådande genusmaktordning kan göras på andra sätt än att kvinnor nedvärderas i ett samhälle och sedan slår tillbaka.

Mitt andra problem med den här boken är egentligen rätt litet, eftersom det ändå inte sker så ofta. Jag tycker att det är bra att kärlek får en ganska nedtonad roll i berättelsen, men de kärleksscener som finns är i sann Tahereh Mafi-anda. Det vill säga: Way over the top.

Men i alla fall: den som vill ha något händelserikt, helt sjuuuuukt brutalt och blodigt som nästan är omöjligt att lägga ifrån sig på grund av alla cliffhangers och nyanserade karaktärer med vettig karaktärsutveckling bör verkligen läsa den här boken. Pronto. Vet nog både en eller två personer den här boken skulle passa. Och låt er inte skrämmas av det hideous omslaget.

An Ember in the Ashes
Sabaa Tahir
464 s.
Razorbill
2015
Goodreads

dystopi

Mistborn: The Final Empire - Brandon Sanderson

06:25

Egentligen behöver en bara veta detta: Vi har en dystopisk fantasyvärld där något gick snett för mer än 1000 år sedan, och den person som skulle ha räddat hela världen istället gjorde att allt blev jävligt dåligt. Färger verkar knappt ens finnas naturligt, det regnar aska och klassamhället är allmänt... etablerat. Ett gäng kriminella försöker sig dock på uppdraget att störta hela skiten - något som många försökt göra, men ingen lyckats med. Och sen är det ju lite specialkrafter och sånt, som inte riktigt är magi, men ändå... Ja. Läs boken istället!

Egentligen satt jag ärligt talat och tänkte genom hela boken att det är så sjukt oväntat att jag ens skulle gilla den här boken. Med tanke på att tempot är alldeles för långsamt och att den innehåller alldeles för många långa actionsekvenser borde jag tvärdissa den (alltså, när det ägnas typ FEM sidor åt EN fight bläddrar jag förbi. Jag behöver ju bara veta the outcome, inte alla jävla detaljer... Vadfan ska jag med dessa till?!) . Och med tanke på att den har den starka alibikvinnan, som på något sätt ska ursäkta att det inte finns en enda viktig kvinnlig karaktär till, förutom henne. Alltså så mycket brister, men jag köper det. Rakt av.

Jag vet inte om det är att Kelsier ger mig sådana daddy issues att jag vill kasta boken ifrån mig och hoppa på den. Eller om det är hela dystopi-grejen (jag gillar ju dystopier. Tror jag borde läsa mer dark fantasy, det verkar ju helt klart vara min grej). Eller om det faktiskt är Vin, som är en karaktär som det är fullständigt omöjligt att inte uppskatta.

Jag skriver inte "tycka om", för hon är inte en helt likeable karaktär. Hon fattar inte konceptet vänskap och kan vara rätt jobbig ibland. Men det bidrar ju också till att motverka könsstereotypen att alla kvinnor måste vara likeable, le och vara gulliga och omhändertagande. Vin är inget av det, vilket ju ändå känns som rätt uppfriskande. Hon känns som en rätt så ovanlig kvinnokaraktär, och jag känner ändå rätt mycket för henne, eftersom hon är ungefär lika fucked up som undertecknad. Men som sagt, hon är ändå DEN ENDA viktiga, kvinnliga karaktären - vilket helt klart är jävligt surt. Det är som att "men du fick ju ändå EN icke-stereotyp kvinnlig karaktär - måste du verkligen ha FLERA?". Eh, ja. Speciellt eftersom denna karaktär hela tiden spelar rollen som kvinna (that is historien skulle se väldigt annorlunda ut om hon var man. Seriösa problem skulle uppstå i berättelsen. Det är bara det jag menar. Medan tänk på om vi skulle byta ut typ Kelsier eller Dockson eller Breeze eller vemfansomhelst till en kvinna (ok, inte Elend då), så skulle inte berättelsen påverkas nämnvärt).

Men ändå, jag köper det. Jag köper det jävligt mycket, och det långsamma tempot i boken i kombination med att det utspelar sig under så pass lång tid (med hopp på ställen där en inte behöver veta exakt allt, fungerar sjukt snyggt faktiskt) så känns det som att jag tillbringat betydligt mer tid med dessa karaktärer än en vecka (i och för sig har jag ju själv varit på lite olika platser under den tiden. Jag var ju till exempel i Göteborg tillsammans med Kelsier et al). Och det är ändå med viss smärta som vi skiljs åt.

Jag måste också säga att det här är typ en av få böcker jag läst som gör försök till att förklara superkrafterna de har, utan det blir fjantigt. För jag tycker aldrig att hela allomancy-grejen blir fjantig, eller att det blir icke trovärdigt. Och det är ju fasen något unikt. Som tumregel i vanliga fall brukar jag ha: Förklara inte. Ha gärna magi/superkrafter osv med, men förklara inte, för det blir alltid så fånigt och töntigt att jag måste lägga bort boken lite för att andas. Icke i detta fall.

Ni vet att jag avskyr tjocka böcker. De gör mig livrädd. Och jättestressad. Så stressad att jag faktiskt får lite ångest ibland. Jag har alltså tagit mig igenom ~640 sidor Mistborn och skulle lätt om jag hade The Well of Ascension hemma ha börjat på den direkt efter. Med andra ord är inte det bara ett bra betyg för att komma från mig. Det är ett freakin' fantastiskt betyg, och ja, jag rateade 5/5 på denna på Goodreads. Om vi ska jämföra med den senaste tegelsten jag läste innan denna - Odinsbarn - så skulle jag typ inte ens titta åt Odinsbarn om jag var tvungen att välja. Där kommer jag förmodligen återigen bäva inför att påbörja Röta, medan The Well of Ascension - inga himla betänkligheter där.

Nu ska jag sammanfatta denna recension innan den blir längre än vad ni orkar läsa (vilket den förmodligen redan är). I got two words for you: Totally såld.

att växa upp

Huset mittemot & Stjärnstenen

06:34

Okej, förra måndagen var jag på bloggträff på Bonnier Carlsen och de anordnar någon sorts bloggstaffet. Så jag är på och gör därför någon sorts dubbelrecension av böckerna som träffen handlade om!

Så, vi börjar med Huset mittemot! Det handlar om Joel, som inte riktigt är cool, utan snarare den som mest hakar på det alla andra gör men egentligen är rätt smart. Han bor mittemot ett hus som har stått öde i flera år, och berättelsen som cirkulerar i skolan är att en trettonårig kille ska ha hängt sig där. Joel blir besatt av att ta reda på vad som verkligen hände med den här killen. Vem var han? Varför tog han livet av sig? Och vem är det som efter att huset stått tomt i många år faktiskt är där?

Jag har sett den här boken få rätt mycket kritik för att inte bestämma sig för vad den vill vara - coming of age eller spökhistoria - vilket jag faktiskt tycker är rätt så oförtjänt. Personligen blir jag lite rastlös när böcker bara är coming of age-berättelser, och behöver nästan något mer. Här fungerar ju också thriller-biten som en ganska tydlig del i Joels mognad, och får en väldigt stark symbolik. Jag skulle till och med säga att jag tycker att balansen är perfekt, vi får lite av det ena, lite av det andra - och de två berättelserna som ändå berättas är sjukt väl sammanvävda.

Det jag gillade allra mest i den här boken var prologen. Jag vill till och med säga att det är precis som inledningen låter som jag VILL att Neil Gaiman ska låta. Alltså ni vet hur jag aldrig blir kompis med Gaiman? När jag läste prologen tänkte jag bara THIS IS IT. Alla bitar föll på plats. Jag vill kombinera det språket med Gaimans berättelser, och då hade vi varit hemma och sålda och fallit och knappt rest oss upp. Haridi behåller tyvärr inte samma sagoton genom hela boken, men jag är övertygad om att om han skulle få för sig att skriva något mer sagoaktigt i framtiden kommer han göra det med bravur.

Stjärnstenen är något helt annat - här har vi istället high fantasy. Det handlar om Nea vars mamma var drakryttare och pappa var stjärntolkare - två personer som det inte alls är meningen ska gilla varandra. Det finnas nämligen en stark konflikt mellan de olika folkslagen, och Nea och hennes mamma blir hårt drabbade efter att hennes pappa dör. De är nämligen inte alls välkomna i staden fylld med stenfolk (som alltså är det fokslag pappan tillhörde). Så ska Nea ändå få göra ett prov - ett prov för att avgöra om hon ska få börja som lärling hos en stjärntolkare. Men när hon berättar vad hon ser blir stjärntolkaren istället arg och Nea blir jagad ut ur staden. Var ska hon nu ta vägen? Och hur ska hon kunna varna alla för vad som kommer komma när de bara misstror henne?

Lite för ung för Odinsbarn? Då är Stjärnstenen definitivt för dig! Jag skulle säga att det finns en hel del likheter - bland annat klassproblematiken och rasismen. Jag tycker att det är intressant med böcker som ändå är rätt så samhällskritiska för den här åldern, eftersom det är en så oerhört känslig ålder. Det blir liksom ännu mer uppenbart att en vill ge barnet bra värderingar med litteraturen. Det spännande är ju att jag tycker att det är helt okej så länge det är värderingar som jag ser som bra.

Nåja, bra värderingar eller inte är jag inte överdrivet imponerad av Stjärnstenen, men det kan också handla om att jag inte tillhör målgruppen. Jag upplever den nämligen som lite enkel och kanske lite... platt. Det känns inte som att jag direkt får något djup i vare sig själva berättelsen eller karaktärerna. Jag är dock övertygad om att jag hade varit såld på den här när jag var typ tio, och det är ju egentligen det enda som är viktigt! Och jag gillar ändå oerhört mycket låta-karaktärer-från-andra-böcker-dyka-upp-konceptet. Alltså den här världen råkar vara densamma som Salmsons böcker om Tam och hon nämnde under träffen att Tam och andra karaktärer från den serien kommer dyka upp i kommande delar. Sådant är kul tycker jag!

Sammanfattning: Huset mittemot är jag helt klart såld på, och den innehåller definitivt inslag som flirtar även med en äldre läsare. Stjärnstenen är jag personligen inte riktigt lika såld på, men tror absolut att det är en betydligt bättre bok för den ålder som den är avsedd för (dvs 9-12).

Imorgon är det Sincerely Johannas tur i bloggstafetten, så kolla in hos henne då!

fantasy/sf