Lumberjanes vol 2: Friendship to the Max, vol 3: A Terrible Plan & vol 4: Out of Time

Gotham Academy vol 1: Welcome to Gotham Academy

Throwaways vol 1

Hallå idag tänkte jag att vi skulle kolla in lite superhjälteserier jag läst på senaste tiden (eh, om vi med superhjältar menar det i en vidare bemärkelse. Jag har plockat fram en antihjälte, en som kanske inte riktigt är en superhjälte (men har superkrafter) och en som desperat försöker vara superhjälte men inte lyckas så bra)!

En grej som jag förvånats över är att jag faktiskt hittat ett gäng DC-serier jag gillar. Har i och för sig bara läst Batman och Suicide Squad innan, och fastnade ju för Suicide Squad men inte jättemycket för Batman (alltså sorry men dark & gritty är inte riktigt min grej. Jag gillar färgglatt och lättsamt och roligt). Känns för övrigt kul att jag också hittat tillbaka till att läsa serier, känns som att jag kom av mig lite när jag började läsa riktiga böcker igen. Men well, här kommer sex stycken serievolymer jag tagit mig igenom på senaste tiden:

Deadpool vol 2: Soul Hunter

Precis som förra volymen känner jag att volym två faller lite platt. Jag vet inte om jag förväntar mig för mycket, fyndigare skämt och kanske att den ska ta... ett steg till. Men min känsla när jag läst klart är liksom bara att jag inte är tillfredsställd. Jag vill liksom ha lite mer av allt. Jag tror att jag ändå kommer fortsätta läsa den här rebooten av Deadpool bara för att jag hela tiden känner att det är på gränsen till något jag gillar och KAN bli något av det. Meneh ja. Den har ju definitivt sina stunder, även om jag vill att den lägger i ytterligare en växel till nästa gång. Uppskattar dock att han är så jävla dum, vilket är det bästa med hela serien! Eller okej, bäst är affärsmannen Gump här ovan.

Ms Marvel vol 2: Generation Why

Kamala får en hundkompis, teamar upp med Wolverine och slåss mot vuxna. I den här volymen får Kamalas personliga problem mindre plats, samtidigt som det ständiga kriget mellan vuxna och ungdomar får mer utrymme. Det vill säga lite mindre rasism och typiska tonårsproblem och lite mer ageism. Vilken en ju måste uppskatta. Min man kan intyga att det här är något jag rageat lite mer över senaste tiden, är rätt trött på att bli ihopklumpad som "de lata nittiotalisterna". Kan se att det här är ett ämne som tilltalar många ungdomar. Samtidigt försöker Kamala fortfarande lista ut hur hennes krafter fungerar och allt sånt. Gillade den inte riktigt lika mycket som första volymen, men vill verkligen fortsätta läsa den här serien!

Batgirl vol 1: The Batgirl of Burnside & vol 2: Family Business

Black Canary vol 1: Kicking and Screaming

Spider-Gwen vol 0: Most Wanted?

Sådär, sex volymer superhjältar avhandlade!

 Den här boken är ett bevis på att jag måste slut välja böcker efter omslag. Men alltså, DEN LYSER I MÖRKRET. OK. Ibland är det allt en behöver för att falla liksom. Och att jag skummade lite och det stod om böcker och bibliotek. Hur kan det ens bli dåligt?!

Euphemia – eller Effie som hon kallas – har alltid undrat över magi. Hennes morfar kommer med flytande svar. Hennes pappa hävdar nästan aggressivt att magi absolut inte finns. Men Effies mamma är försvunnen, och Effie skulle nästan kunna svara på att magi är inblandat på ett eller annat sätt. När Effies morfar dör lämnar han efter sig ett stort bibliotek – 500 böcker totalt. Effies pappa – som aldrig gillat morfadern – säljer alla böckerna. Alla förutom en. När Effie öppnar den sista boken – Dragon's Green – dras hon in i berättelsen. På riktigt.

Alltså, det är inte så att boken är dålig. Men det känns som att Thomas velat lite för mycket, vilket gjort boken väldigt spretig och ibland lite osammanhängande. Vissa passager får ta så mycket längre tid än de behöver, speciellt då de egentligen inte tillför speciellt mycket till huvudstoryn. Jag har inte läst någon av Thomas vuxenböcker, men jag kan tänka mig att hon är en mycket bättre vuxenförfattare än barnförfattare.

Ändå finns det grejer som är högst intressanta med den här. Berättelsen utspelar sig ett antal år efter en händelse som de refererar till som "the Worldquake" – det vill säga någon typ av jordbävning som skakat hela jorden. Den har slagit ut internet och mobiltelefoner och förstört en himla massa grejer. Så någon ändå relativt modern postapokalyptisk värld. Plus magi.

Men tja, att det är en cool värld hjälper inte riktigt berättelsen. Den blir lite för förvirrande, och lyfter liksom aldrig riktigt. Vilket är synd, för det finns bitar som jag verkligen gillar. Det här ska bli en serie, så jag tänker att jag nog vill läsa andra delen också innan jag bestämmer mig för om den är något att ha eller inte. Meneh, just nu känns den som en typisk "mjeh".

     Dragon's Green
     Scarlett Thomas
     354 s.
     Canongate Books
     2017
     Goodreads

Alla som hatar Allegiant räcker upp en hand! Bra, då är hela den samlade skaran på samma sida, Allegiant var värdelös. Alla som tänkte skippa Carve the Mark pga att Allegiant sög räcker också upp en hand. Jaha, ja, det var en ganska saftig skara det med. Jag brukade vara en av er, men sen frågade webbansvarig på jobbet om inte jag kunde tänka mig att skriva en hemsidestext om den. Och jag tänkte att varför inte liksom.

Det börjar extremt långsamt, och det känns som en betydligt mer mogen Veronica Roth än i hela Divergent-serien – på flera sätt. Nästan alla positiva, tycker jag. Carve the Mark utspelar sig på en helt annan planet än jorden – i ett helt annat solsystem. Så bara här har Roth tagit ett stort kliv bortåt. På planeten bor två rivaliserande folkslag med ganska distinkta egenskaper. Thuvians är fredliga och snälla, Shotet är hänsynslösa plundrare. Ungefär samtidigt som de kommer in i puberteten får alla en varsin kraft som är individuell och bygger på deras personligheter.

I alla fall blir Thuvianen Akos kidnappad av ledaren för Shotet. Hans kraft är att stoppa andra personers kraft. Därför blir han ihopparad som tjänare åt Cyra – hennes kraft är nämligen att hon överför smärta till alla som tar i henne. Ohnoes, Juliette all over tänker ni. Grejen är dock att så fort Cyra inte tar i någon så vänds smärtan mot henne själv. Det blir som en sätt bisarr metafor för psykisk ohälsa tänker jag, där Cyra måste leva med konstant smärta och svarta fläckar som flyttar sig under hennes hud och gör ont.

Som med alla folkslag finns det ju folk som inte passar in i eller inte vill gå med på den allmänna bilden av folkslagen, och här lyfts de fram. Tillsammans försöker Cyra och Akos stoppa Shotets ledare som är helt sinnes (och även Cyras bror), men stöter ofc på en hel hög med motgångar.

Den som verkligen gillar Divergent har dock kanske inte så jättemycket att hämta här. Lite mer än halva boken bygger mer på relationsdrama och karaktärsutveckling, och det är kanske inte förrän i sista fjärdedelen som det blir mer action. För mig är det en positiv grej, när jag känner så himla och inte kan sålla bland intryck själv har jag inte pallat läsa grejer med för mycket känslor.

En grej jag störde mig på dock: Roth är fortfarande lika urdålig på att växla point of view, för jag glömmer alltid vem som är vem. Seriously. Hon har i alla fall i denna försökt sig på att skriva Cyras kapitel i första person och Akos kapitel i tredje person, men det blir mest mer förvirrande. Jag tycker att det ännu mindre gör att jag fattar vems kapitel det är. Liksom i Cyras kapitel är Akos han och i Akos kapitel är Akos han och Cyra hon och jag ba: "WTF???" Typ så.

Sååå, om ni vill ha något actionstyrt med en massa ungdomskärlek och shitz så är det här inte riktigt rätt bok. Däremot om du är sugen på Star Wars möter X-Men möter Saga så är det här en fullträff!

Carve the Mark
Veronica Roth
468 s.
Harper Collins
2017
Goodreads
SparaSpara

Alba är uppvuxen i en värmländsk bruksort, i en familj med ordbrodöser. Förmågan ärvs från mor till dotter och ger en kraften att styra andras tankar och handlingar genom ord. Alla andra kvinnor i hennes familj har fått kraften på sin 18-årsdag, men när Alba sitter där med provet i hand händer... ingenting. Hon skickas iväg till en avlägsen släkting som också är utan kraft – tror släkten. Plötsligt vävs en helt annan bild av Albas släktingar upp, en mörk och minst sagt ofördelaktig.

Den här boken var väldigt lite av vad jag egentligen väntade mig. Jag tycker nog ärligt talat inte att baksidestexten är så väldigt lockande, men tycker i efterhand att den var extremt missvisande (i kombination med ett... inte så lyckat omslag). Ni som är rädda att den här boken ska vara 1. tråkig. 2. långsam. 3. alldeles för fokuserad på Albas ångest efter att ha misslyckats med provet bör 1. lägga bort alla dessa fördomar. 2. läsa den här boken ändå. För den är faktiskt inget av det där.

För faktiskt: Den här boken är rätt så actionspäckad. Tro det eller ej. När Alba får reda på allt det här ofördelaktiga om hennes familj måste hon genast ge sig av för att rädda livet på en person. Problemet är att hon bara har väldigt få ledtrådar att gå på för att lista ut VEM den här personen är. Och emot sig har hon liksom ett gäng ordbrodöser som kan styra folk. Det gör det hela kanske mer till en thriller med lite övernaturliga inslag än en direkt fantasybok, och jag tycker att det fungerar riktigt bra!

Något som jag verkligen gillade med den här boken var det där som är så himla svårt att sätta fingret på och beskriva – stämningen. Jag tänker på bland annat Silverhäxan av Ewa Christina Johansson och Blodssystrar av Celia Rees (som för övrigt var en av mina favoritförfattare när jag var yngre). Tonen i språket är ganska något lägre än vad den säljs som (jag hade hellre satt 13-15 på den här, trots att huvudpersonen är 18). Arvidsson har dessutom lyckats producera spännande miljöer och intressanta karaktärer.

Så nääästan 100% rätt här. Jag har ett par problem bara: Jag blir inte riktigt hookad på Alba som karaktär, och jag vet inte riktigt varför. Plus att jag tycker att kärlekshistorian är väldigt krystad. Alla författare får dock plus för att lite casual slänga in HBTQI-karaktärer.

Slutsats: Läs!

Ordbrodösen
Anna Arvidsson
328 s.
Rabén & Sjögren
2017
Goodreads

Alltså, jag blir genuint glad när det går bra för personer som både är jävligt bra på det de gör och dessutom är genuint trevliga personer. Med andra ord: Jag tycker verkligen att Ransom Riggs är värd den hype som nu byggs upp inför filmen Miss Peregrine's Peculiar Children. I och för sig gör det mig också lite rädd – att det liksom ska bygga upp förväntningar som filmen inte riktigt kan möta.

Jag tror vi alla kan enas om att Marvel lyckats hundra gånger bättre med hela sin filmgrej än vad DC har. Alltså visst, jag gillar ju Dark Knight-trilogin, men överlag är dark & gritty inte alls min grej (vilket väl är anledningen till att jag inte är speciellt intresserad av DC's serier heller. Förutom Suicide Squad dårå. Superman can go f himself för det är fasen den mest ointressanta superhjälten i världshistorien). Så när Suicide Squad annonserades tänkte jag att fasen, DC goes Marvel. Det kan bli riktigt bra.

Alltså jag är ju förfan sämst på att hålla vad jag lovar mvh ska sluta lova saker. När jag skrev tre minireccar av Deadpool, Suicide Squad och Jessica Jones lovade jag att det veckan efter skulle komma tre minireccar på temat tonårsdrama. En vecka, fem veckor. Same same. Eh. Eller något. Here goes i alla fall!

Ms. Marvel vol 1: No Normal

Ok, det här kan vara bland det bästa jag läst i serieväg på den senaste tiden. Superhjälteserie med mycket fokus på fördomar, rasifiering och att försöka passa in. Plus en hel hög med humor, inte speciellt sexualiserade kroppar och bra plot. Kamala Khan är en ganska vanlig tonåring som vuxit upp i en muslimsk familj. Hon har en bild av hur superhjältar "ska" vara, och när hon själv får superkrafter är det inte alls som hon tänkt sig. Vill jättegärna fortsätta läsa den här, meneeeeh... Damn you Marvel for making itsy bitsy volumes so expensive. Anledningen till varför jag kom till skott med denna var för att jag hittade ett skadat ex på fyndhyllan för 59:- PLUS fick personalrabatt...

Runaways Complete Collection vol 1

Jag måste erkänna att jag inte är såld på Runaways, utan att riktigt kunna sätta fingret på vad det var jag inte gillade. Inget större fel på ploten eller så. Eller mitt allra största problem med den är nog teckningsstilen – vilket ju är spännande eftersom jag verkligen VERKLIGEN gillade Alphonas teckningar i Ms. Marvel. Men jag gillar nog när det är lite mer oumph i färgerna. Tycker att nyansvalen i Runaways tenderar att bli lite smaklösa (herregud, känner mig petigast i Sverige som diskuterar NYANSval)... MEN, det är inte direkt som att det är något FEL på själva serien, jag är bara inte hooked. Speciellt inte – återigen – eftersom Marvels volymer är svindyra i jämförelse med alla andra.

Avengers Arena vol 1-3

Avengers Arena alltså! Jag gillade den här himla mycket! Marvel har alltså gjort Battle Royale med en hög av sina tonårs-hjältar. Det jag gillar med den här är att den är lite som en antologi: En får en liten försmak av flera olika hjältar + lite fördjupning i dem, och vet var en ska vända sig senare! Men ärligt talat, storylinen är inte klockrent sammanhängande och något hoppig. Jag gillar den ändå, kanske mest för att det är så många karaktärer som en får chans att lära känna! Precis som med Deadpool har jag läst den kapitelvis på internetz och kunnat läsa insändare. Några klagade rätt mycket på att de blev utlovade Battle Royale men istället fick en massa teenage drama – men hallå, det är ju det bästa! Det enda jag stör mig på egentligen är att premisserna för berättelsen aldrig följs. Spoiler alert, markera för att läsa: [om en säger att en ska döda av alla karaktärer förutom en vinnare så vill jag faktiskt att det ska hända. Även om jag ville att både Nico och Hazmat skulle överleva.]. Jag köpte direkt efter det här Runaways för att kunna läsa mer om Nico, och planerar att ta tag i Avengers Academy pga Hazmat = <3!!! Och ah, den här serien är nog ca det snyggaste som gått i ett par skor. I kid not. Vill skriva ut varenda sida och klistra på väggen. Kollade upp vad Walker gjort i övrigt och är djupt besviken för det är ingenting jag vill läsa. Har även visat lite bilder här.

Alltså jag tycker av okänd anledning att det är _jätte_svårt att recensera serier. Speciellt när jag låter det gå så lång tid att jag glömmer hälften... Men i alla fall, jag tänkte att för att inte hamna alldeles för efter och för att få lite serier recenserade tänker jag plocka upp dessa tre-recensions-fredagar jag körde med ett tag i höstas. Alltså varje fredag: tre mini-recensioner. Idag har jag planerat för lite... vuxnare serier, medan det blir teenage drama nästa vecka!

Deadpool vol 1: Dead presidents

Efter att ha sett Deadpool-filmen tänkte jag att det skulle väl kanske vara nice att läsa in mig på lite Deadpool nu också. Så jag frågade en kollega var det är mest nice att börja, och hen rekommenderade den nya Marvel NOW!-Deadpool – som då börjar med Dead Presidents. Den som gillar film-Deadpool kommer förmodligen tycka att de första kapitlen av den här faller ganska platt. Skämten känns mer krystade än vad som är roligt (alltså, jag fattar ju att det är en del av poängen, men lite fyndighet måste en ju ändå få kräva). Själva storyn har jag inte direkt något att anmärka på, den tycker jag är rolig även om det tog ett tag för den att komma igång ordentligt. Sammanfattning: Seg i början, men blir roligare sen. Jag kommer definitivt ge NOW!-Deadpool en till volym i alla fall. Och åh! Jag har läst den i issues på öh... internet, och då får en med insändare + svar. Det är egentligen den största behållningen tycker jag!

Suicide Squad (New 52) vol 1-2

Samma som tipsade mig om Deadpool sa att jag absolut borde läsa Suicide Squad, så jag gjorde väl det dårå. Första volymen var jag stört-kär i. Jag brukar alltid hävda att jag inte är speciellt intresserad av serier med för mycket action (på samma sätt som jag tycker att hjärndöd action på film inte är stimulerande utan mest rörigt och huvudvärksframkallande), men här fungerar det faktiskt. Kanske för att jag älskar skurkar, eller för att... något annat. Det är alltså ett gäng skurkar som får chansen att jobba av fängelsestraff genom att leka hjältar i självmordsuppdrag. En får egentligen inte något som helst djup eller bakgrund bakom karaktärerna (förutom Harley Quinn), och det är ingen direkt fyndig berättelse. Dock gillade jag första volymen mer än den andra. Den första har i alla fall LITE djup, medan den andra är 100% actionstyrd utan knappt någon bakgrund alls. Och såklart: Male gaze, male gaze. Även om det finns i typ alla serier är den här lätt bland det värsta jag läst.

Jessica Jones: Alias vol 1-2

Den som förväntar sig tv-serien i serie(...)form bör icke tro att den ska finna detta i den här serien. Fast ni kan absolut med behållning läsa den ändå. Comicen är betydligt mer nedtonad och episodisk i jämförelse (i och för sig är det väl bara att ta sig en titt på stilen rent utseendemässigt. Comicen är mer som ovan, tv-serien är mer såhär). Jag gillar dock att hon ändå får vara ännu mindre kvinnlig i comicen, att hon definitivt inte är typiskt snygg och the male gaze är definitivt DEFINITIVT inte närvarande i en enda ruta. Vilket verkligen måste ses som uppfriskande tycker jag. Så om en vill ha en ganska nedtonad deckar-serie, men en rätt bad ass kvinnlig huvudkaraktär som är jävligt rapp och slippa se perfekta (halvt avklädda) kroppar överallt: This is your comic. Om en vill ha action, tempo och färgexplosioner på varje sida: Maybe not. Enda anledningen till varför jag inte har läst mer än volym ett och två av den här är för att Marvel är TOO DAMN EXPENSIVE om en jämför med DC och Image och IDW och Dark Horse och typ... öh... alla andra.

Alltså jag var sjukt skeptiskt till den här boken innan jag började läsa, och det var ärligt talat tack vare att det är så otroligt perfekt snyggt på något vis. Att den har snitt färgade i samma färg som boken ger intrycket av att den liksom är en liten låda. Den är helt enkelt bara perfektion på alla vis, och ger mig en alldeles varm känsla i magen. Ja, jag går igång på snyggt formgivna böcker. Ok.

Ok, men insidan dårå. Den är inte pjåkig den heller. Något vaknar i de gästrikländska skogarna. Oklart vad, men jag antar att vi får reda på mer i kommande böcker. I boken följer vi ett gång olika personer:
Viktor, småkriminell snubbe i 20-årsåldern som snor en sten ur en kyrka och får magiska krafter.
Beata, ganska vanlig tjej som ser sin bästa kompis bli slukad av jorden.
Krister, som har övernaturligt god hand med djur.
Mattias, Arbetarbladet-journalist som vill gå till botten med ett mord.
Bland andra.

Till att börja med tycker jag tyvärr att karaktärerna är ganska trista allihop. Visst är det nice att Bäck inte drar sig för att ha en ganska osympatisk karaktär som en av fokalisatorerna, men det gör ju också att jag pretty much skiter i hur det går för honom... De andra karaktärerna är mest... tråkiga. Med såhär många karaktärer att följa finns det inte direkt utrymme och att utveckla porträtten att ge dem djup, vilket gör att karaktärerna blir ganska ensidiga.

Jag tycker också att boken håller lite för lågt tempo och ger lite för lite information för att jag riktigt ska hålla intresset uppe hela tiden. Det är en så fin gräns att balansera på mellan att ge precis så mycket information att läsaren drivs att läsa mer och att ge för lite information så att läsaren tappar tålamodet. Jag läste den här parallellt med några andra böcker, och jag tror att det var bra. Jag hade nog inte orkat hålla intresset uppe genom hela om jag hade läst den i ett svep.

Nivåerna i berättelsen är inte heller speciellt tydliga. Jag minns att när jag började närma mig slutet tänkte jag att "jaha, ska det här likna någon sorts klimax?". Jag vet att det bara är första boken av tre, men jag hade nog velat se en lite större upptrappning. Hoppas innerligt på detta till resterande böcker – som jag ändå vill läsa, för jag inser helt klart att den här serien har potential att bli himla bra.

I början gillade jag ändå boken jättemycket. Den startar mitt i action, och sätter stämningen på en gång. De första 200 sidorna ungefär läste jag på mindre än två dagar, och det måste ju ändå ses som ett bra betyg. Bäck väjer inte för äckel, oavsett om det handlar om sex eller blod, vilket ju ändå är ganska ovanligt i en ungdomsbok. I scenen när alla har sex i Hofors tänkte jag jättemycket på den första novellen i Anders Fagers Samlade svenska kulter, och jag var ju inte direkt förvånad över att Fager också nämndes i tacket i slutet av boken.

Och alltså, det är ju inte som att jag tyckte att boken var helt ovärd. Men jag tycker att den
1. Borde ha givit snäppet mer information och vad sjutton som händer.
2. Haft lite tydligare nivåer.
3. Inte varit riktigt så lång som den är. För det tror jag skulle ha gjort att jag orkat hålla intresset uppe hela vägen till slut.

     Vattnet drar
     Madeleine Bäck
     421 s.
     Natur och Kultur
     2016
     Goodreads

Så, äntligen har det blivit dags för mig att blogga om den här. Jag brände igenom både del ett och del två av den här serien på typ två dagar. Hoppas innerligt att jag kan hålla dem isär, men det tror jag nog går bra!

Alina är en rätt medioker soldat som i en pressad situation visar sig ha större magiska krafter än någon på tio miljarders generationer (alltså inte riktigt, men ni fattar grejen och jag kommer inte ihåg den exakta siffran). Hon blir tvingad att joina Grishan - en fruktad specialstyrka i Ravka. Självklart finns det också en snubbe (eller två) som distraherar henne, och självklart finns det en hel hög med folk som vill utnyttja henne för egen vinning. Så - som vanligt i YA - måste hon känna efter för att göra det som hon vill osv. Ni fattar grejen. Vanlig The Chosen One-berättelse.

Det dröjde innan jag läste den här eftersom jag 1. tyckte den lät ASTRÅKIG och KLYSCHIG och 2. hört att det skulle vara så mycket miljöbeskrivningar i att en somnar typ. Och alltså ja, den är det. MEN VÄNTA VÄNTA innan ni slutar läsa. Bardugo får också den här ganska trista (alltså trist som i det-här-har-vi-ju-aldrig-hört-förut... *sarkastisk*), klyschiga och miljöbeskrivningstäta berättelsen att kännas... ny och spännande. Och inte bara det, Bardugo får det att verka ENKELT.

Inspirationen till kulturen i Ravka kommer nämligen från Ryssland. Alltså how genius?! Vet inte hur era associationer ser ut, men såhär ser mina Rysslands-associationer ut: evig vinter, skitkallt, omöjligt att inta, svinhårt styre, ledare som är helt frånkopplade från folket oavsett om de är tsarer är kommunister eller vadfan de är, pepparkaksslott, makt och utnyttjande av den makten. Allt = perfekt för att göra till en fantasy-dystopi. Så varför har då ingen YA-författare gjort detta tidigare?

Och alltså faktiskt, det gör att jag ursäktar att Bardugo snöar in på obetydliga detaljer (mat till exempel - visst fyller det en funktion i att befästa klasskillnaderna, men är egentligen rätt onödigt. Vidder är ännu mindre nödvändigt och dessutom skittråkigt). Det gör att jag ursäktar det väldigt klyschiga narrativet. Det gör att jag ursäktar kärlekstrianglarna (ledsen Bardugo, men du kan inte argumentera dig ifrån att det är ett kärlekspar och en person kommer och stör relationen mellan dem = min definition av kärlekstriangel. Referens till min intervju med Bardugo). Det får mig att tänka: Herregud, hur jäkla svältfödd på unicitet i YA-fantasy ÄR JAG egentligen?

Men även om det är rätt klyschigt så är det faktiskt också väldigt spännande. Så jag tycker nog gott att ni kan ta och läsa denna.

Jag ska vara helt ärlig - trots Engelsforstrilogin har jag en tendens att vara skeptisk mot svensk ungdomsfantasy, och jag är medveten om att jag dömde den här boken jävligt hårt på förhand. I och för sig gjorde det att jag blev mer överraskad när jag läste, för till min stora förvåning visade sig Omänniskor vara riktigt bra.

Sigrid råkar förvandlas till ett lodjur och anfalla sin pojkvän i en pressad situation. Inte jättebra, för trots att ingen tror honom är han helt säker på att han såg vad som hände. Sigrid upptäcker att det finns fler som hon - fler som kan förvandla sig till djur och att det går att kontrollera. Det finns till och med ett sällskap för de som är som hon, där de tillsammans försöker bevara hemligheten och se till så att ingen missbrukar sin förmåga.

Runt om i Skåne-trakten har det skett en del vildsvinsattacker och de sällskapet är helt säkra på att det rör sig om just en sådan person - en som missbrukar sin förmåga att förvandlas till vildsvin. Tillsammans tar de upp jakten för att oskadliggöra hen som utför attackerna.

Alltså, jag tänkte faktiskt inte ens läsa den här boken för att jag tyckte att handlingen lät så OTROLIGT cheesy. När den beskrivs låter det helt enkelt som en ganska töntig bok. Men så känns det inte alls medan jag läser. Såhär i efterhand är det svårt att precis sätta fingret på vad det var jag gillade så mycket. Stundvis har den väl en tendens att bli lite för instruerande, men förvånansvärt nog stör det mig inte alltför mycket (något som jag generellt tycker är ett problem i svensk fantasy annars).

Det jag gillar mest är nog stämningen, vilket det ju är otroligt svårt att sätta fingret på vad det är som skapar den. Men jag gillar också att Johansson och Svensson inte drar sig för att bryta mot genrekonventioner - till exempel har de inga problem med döda av viktiga karaktärer. Tror jag nämnt tidigare att jag gillar att "superkrafter" eller övernaturliga krafter inte alltid är en fördel - till exempel som i Ransom Riggs böcker där deras olika magiska egenskaper inte bara gör att de inte kan smälta in i en folkmängd utan också till exempel kan flyga iväg hur långt som helst. Också här kan möjligheten att förvandla sig till ett djur vara en nackdel, eftersom någon som dör i sin djurform inte förvandlas tillbaka till människa = personens familj kan aldrig få veta att hen dött, eftersom omänniskorna måste hållas hemliga. Alla djur är inte heller coola rovdjur som Sigrids lodjur, utan det finns också igelkottar, snokar och harar. Ibland tar djurens instinkter över de mänskliga. Det här är med andra ord inga superkrafter, även om det såklart OCKSÅ har sina fördelar.

Något av det sämre med den här boken är faktiskt att den är så pass "tunn". Inte för att det är någon supertunnis - ca 340 sidor, standard-ungdomsbokstjocklek - men jag hade gärna velat bädda ner mig i den här världen (som jag av okänd anledning kopplar väldigt mycket till mossa?! Alltså inte som i mossig, utan som i tjockt lager mossa som slukar alla ljud och som är gosig att bädda ner sig i. Kanske har att göra med färgen på omslaget) en lite längre stund. Plus fick mig att längta efter Malmö väldigt mycket. Och efter nästa del såklart.

Omänniskor
Nanna Johansson & Kristoffer Svensson
339 s.
Rabén & Sjögren
2015
Goodreads

Library of Souls - tredje och avslutande delen i Miss Peregrine's Peculiar Children - var en av mina peppigaste böcker inför hösten. Väntan har varit lång och ibland nästan helt olidlig. Såhär efteråt känns det hela lite som ett antiklimax och som att jag förväntat mig lite för mycket av den här boken.

Under förra året började jag räkna Marie Lu som en av mina favoritförfattare. Efter The Young Elites verkar det ju som att allt hon tar tag i blir bra (men kanske inte skräck, visade det sig). Med The Rose Society är det uppenbart att hon också är en mästare på att skriva tvåor.

Ni vet hur del två i serier alltid verkar vara superlånga och det händer ingenting? Att försöka hålla handlingen uppe mittemellan introduktion och upplösning verkar vara helt enormt svårt. Det här konceptet verkar dock helt ha gått Marie Lu förbi. The Rose Society är nämligen stundvis ännu mer späckad än The Young Elites

Adelina har tagit med sig sin syster Violetta och flytt från Estenzia. Hon är på jakt efter fler elites för att kunna sätta ihop sin egen grupp och själv ta makten över Kenettra. The Daggers försöker göra detsamma på sitt håll - vilket plötsligt gör hennes forna vänner till hennes fiender. Adelina börjar också få problem med sina illusioner. Hon tappar kontrollen - ibland dyker de upp utan att hon frammanat dem och till slut vet hon inte vad som är verklighet och vad som är illusion.

Alltså, egentligen måste jag ju erkänna att jag kanske blev lite besviken på den här boken. Visst är Adelina en villain, men är hon egentligen ond? Nej. Hon är sviken och missförstådd och hon börjar tappa både omdöme och och sans. Men ond? Nä. Men så funderar jag lite på HUR en överhuvudtaget skulle kunna skriva en sådan karaktär som är genomond utan att en som läsare skulle hata hen? Det här blir ju liksom en mer Maleficent-skurk som egentligen har ganska vettiga skäl till att hon är som hon är.

En sak som går igen från Legendtrilogin i även den här serien är att ingenting är svart vitt. Det går att vrida och vända på allt - ingen är 100% ond eller 100% god, vilket gör att jag som läsare varken behöver eller vill ta ställning. Det gör karaktärsgalleriet betydligt mer intressant, startar mer diskussioner och kräver kanske stundvis lite mer utav mig som läsare - vilket jag uppskattar som sjutton. Och jag uppskattar också att även om Adelina inte är genomond är hon en väldigt ovanlig kvinnlig karaktär.

Något annat som jag verkligen gillar med Marie Lu är att hon inte är rädd för att offra karaktärer en gillar. Det är ju inte direkt George R.R. Martin vi pratar om - utan det görs i vettiga proportioner. En blir inte avtrubbad, utan det är offer som för berättelsen framåt - trots att karaktären kanske hade haft mer att komma med. DET gillar jag, och det bryter så sjuuuuukt mycket konventioner inom YA där det känns som att det bara är de karaktärer som inte betyder så mycket som dör. Jag gillar offer - jag är ett stort fan av dem. Jag vill till och med dra det så långt som till att säga att ett genomlyckligt slut är ett dåligt slut.

Men okej, även om jag skrev att det här inte är the typical tvåa som mest är transportsträcka måste jag nog ändå säga att den känns något lång. Lite på mitten hade faktiskt kunnat kapas. Men jag inser ju att det är svårt, för det händer liksom grejer HELA TIDEN. Jag gillar också det här att båda böckerna har olika berättelser - vi följer samma karaktärer och The Rose Society är helt klart en naturlig fortsättning på The Young Elites. Men det är inte en förlängning av berättelsen. Något som jag också minns att jag reflekterade över efter den första boken var det faktum att Adelinas kraft redan verkade ha vuxit sig så stark att hon kunde göra typ vad som helst. Att göra någon sorts utveckling från där hon var i slutet av förra boken hade varit oändligt svårt. Jag gillar ändå Marie Lus lösning att göra Adelina så stark att hon faktiskt tappar kontrollen över sina egna illusioner. Alltså om inte krafterna går att utveckla mer -> gör så att krafterna blir starkare än personen som innehar dem.

Jag måste också kommentera omslaget. ÄR DET DET FULASTE NI SETT I ERA LIV ELLER? Om ni svarar ja på den frågan tycker vi likadant. Inte för att omslaget till bok ett var något himla mästerverk heller, men alltså. NEJ. Om bara vargen hade tagits bort från det här omslaget hade det höjts från typ minus till ett par plus i alla fall.

Sammanfattning: Konventionsbrytare = bra. Spännande och händelsespäckad = bra. Nyanseringar av karaktärer = bra. Offer = bra. Litelite seg på mitten = dålig. Omslaget = hemskt.

Btw, alla ni som väntar: Ni skulle ha köpt på SF-bokhandeln, för vi har redan börjat sälja den :)

The Rose Society
Marie Lu
368 s.
Putnam
2015
Goodreads

Jag har ju redan kommenterat lite vad jag tyckte efter några hundra sidor av den här boken. Men eftersom den är slut och färdigläst nu måste jag ändå uppdatera mitt omdöme lite - och därmed posta en ordentlig recension. Lite upprepningar kommer det bli - eftersom jag här samlar ALLT jag tyckte under samma rubrik. Sorry till er som faktiskt läste mitt förra inlägg om den här boken. Ni få väl hoppa lite.

Sadie och Carter Kane är syskon, men har levt helt olika liv. Carter har hankat världen runt tillsammans med deras pappa - framstående egyptolog. Sadie har levt ett lagom stillsamt (om en nu kan kalla någonting för stillsamt när Sadie Kane är inblandad) vanligt liv tillsammans med syskonens mormor och morfar i London. Vid ett av de där sällsynta tillfällena då de faktiskt träffas förändras allt. Syskonens pappa pratar om att "ställa allt till rätta", men lyckas med den totala motsatsen - nämligen att släppa lös fem egyptiska gudar som verkligen inte borde vara fria, vilket försätter hela världen i livsfara.

Berättelsen bygger på samma idé som Percy Jackson - nämligen att alla egyptiska gudar finns på riktigt och att Sadie och Carter Kane är de enda som kan rädda världen från att helt övertas av Kaos. Jag tycker dock inte alls att hela den här egyptiska grejen fungerar lika bra som den grekiska. Det kan ju vara mina obefintliga kunskaper inom egyptisk mytologi som ställer till det för mig. I fallet med den grekiska mytologin i Percy Jackson tycker jag att det ger berättelsen något extra. Jag upplever Den röda pyramiden som väldigt mycket mer rörig. Gudarna är svårare att hålla redan på och det finns inte samma intressanta förhållande till myterna som det finns i Percy Jackson.

Jag har också lite svårt för karaktärerna. Visst att syskonen Kane förlorat båda sin föräldrar och att de har svårigheter i livet. Men de är faktiskt sjukt svåra att sympatisera med. Något som Percy Jackson vinner på är ju att han är så himla gullig ändå, något som varken Carter eller Sadie är. Som jag skrev i mitt tidigare inlägg är ju både PJ och Harry Potter oerhört enkla att tycka om för att de liksom är så vanliga, grå möss som ÄNDÅ kan uträtta stordåd. Det finns inget att känna igen sig i i Kanes.

Men hallå, om det nu var så himla dåligt - varför läste jag klart den dårå? Alltså det ÄR ju spännande. Icke att förneka. Det är otroligt långsamt de första 200 sidorna, men sen släpper det. I slutet tyckte jag faktiskt att det var riktigt spännande och BRA - det gäller bara att ta sig förbi det där där första långsamma. Sen är det kanske lite orättvist att konstant jämföra den här med Percy Jackson. Jag menar det är ju liksom bland det bästa jag läst. NÅGONSIN. Att toppa det vore som att be J.K. Rowling toppa Harry Potter (okej, kanske inte riktigt, men ni fattar grejen). Att be om en ny Percy Jackson är egentligen bara taskigt, men jag har fortfarande separationsångest och vill mest bara börja om på nytt igen.

Ja, det blir Percy Jackson idag också. Och då har vi även en femte (och sista) bok att ta tag i (dyker upp i nästa vecka!). Sen är det slut! ( :( :( :( :( )

I The Battle of the Labyrinth (alltså vet ni hur fel stavningen på "labyrinth" ser ut eller?! Måste kolla upp det VARJE gång jag skriver det. Labyrinth labyrinth labyrinth labyrinth) ger sig hela gänget ner till Daidalos (och igen, gudars så konstigt det blir när en måste översätta stavningen av namn till svenska eftersom en läst på engelska. Daidalos blir alltså Daedalus i boken) gamla labyrint. Daidalos har själv helt tappat kontrollen över den, och den har därmed vuxit sig liiiiite större sedan Theseus dödade minotauren. Den är också helt himla omöjlig att navigera i, så länge en inte har någon som kan visa vägen. Som vanligt slåss de mot lite farliga monster och försöker bekämpa Kronos och lite sånt också.

Gud, jag vet att jag skrev det senast i måndags (eller skrev och skrev, jag SKREV det i förra fredagen. Det vill säga direkt innan jag skrev den här recensionen), men jag ÄR verkligen sjukt imponerad av hur berättelsen hänger ihop - både med de mindre uppdragen som blir större, men också hur Riordan faktiskt förhåller sig till gamla myter hela tiden. Genom att hela tiden referera till berättelser som berättats tidigare lyckas han ju verkligen skriva in sig själv i en myttradition, snarare än en fantasytradition (nej, jag tänker inte reflektera kring skillnaden, utan tänker bara helt sonika låta uttalandet stå oemotsagt och oproblematiserat, puss!). Samtidigt som han återanvänder element och händelser från andra personers berättelser gör han dem till sina egna - lägger till den extra twisten som gör att det känns nytt och roligt.

Jag har själv laaaagom mycket koll på grekisk mytologi. Jag plöjde Hjältar och monster på himlavalvet i lågstadiet och var sjuuuukt fascinerad. Den grundkunskap jag ändå har gör läsningen roligare, även om berättelsen inte förutsätter att jag har den. Jag måste ändå säga att ungefär mitt i den här någonstans väcktes den där gamla fascinationen till liv igen och nu börjar jag ju bli på gränsen till tjatig - men alltså olympiska gudar på hjärnan jag dör. Det roliga är att det liksom bidrar till att jag inte bara blir sugen på att läsa på om gudarna och allt, utan att jag till och med kan tänka mig att plocka upp till exempel Illiaden och Odyssén igen (fast tveksamt att jag kommer göra det. Jag och den jävla hexametern är INTE kompisar).

Enda nackdelen med serien tycker jag är att det börjar bli liiiiite repetitivt. Jag vet inte om det är grejen med att nästan ha läst hela på raken som gör att en ser mönstren mycket tydligare, eller om den här helt enkelt är mer förutsägbar än tidigare böcker - men stundvis tycker jag att det kan bli något tröttsamt.