Efter att ha läst Michelle Pavers Thin Air och insett att hon skrivit en bok om Arktis också var jag helt enkelt tvungen att läsa den. Speciellt som Dark Matter enligt de flesta recensioner jag läst dessutom skulle vara bättre än Thin Air.

Medan Thin Air rör sig runt en bergsbestigning handlar Dark Matter då om en polarexpedition. Året är 1937. Jack halkar lite på ett bananskal in på en polarexpedition till Gruhuken. Han och fem andra ska mäta vädret varje dag i ett år. Problemet är bara att en efter en droppar de andra av. Jack stannar kvar själv för att fullfölja uppdraget. Det går bra så länge som solen går upp på morgonen och ned på kvällen, men as you know – när det blir vinter på nordpolen slutar solen gå upp på morgonen. Det blir bara dygnet-runt-natt. KUL, RIGHT???? Mvh mörkrädd. I alla fall. Långsamt tappar Jack greppet. Eller är det någon där ute på detta övergivna ställe? Någon som inte vill Jack och hans vänner väl.

Såååå, med tanke på hur mycket jag gillade Thin Air var ju då uppenbarligen förväntningarna skyhöga på den här. Kan nog inte riktigt säga att de infriades, även om jag ändå inte blev besviken. If that makes sense. Alltså jag fick ju en bra bok, men kan knappast påstå att den var fantastisk. Polerna är bland min mardrömmigaste landskap, så att göra det läskigt kändes inte så svårt – vilket väl i princip var grejen för mig med Thin Air också. Jag tycker att bergsbestigningar och polarexpeditioner är läskiga som det är. Att dessutom addera spöken för att göra det hela läskigare är nästan överflödigt. Evig natt räcker gott för mig liksom. Men well, mitt problem med den här är nog mest att stegringen i problem sker lite för plötsligt. Först sker det gradvis – men mot slutet tar det ett jättehopp, som om Paver kommit på att "ojdå nu blir det lite långt, vi klipper lite här bara". Hade gärna sett att det ökade lite snabbare i början och sen liksom accelererade litegrann. Nu känns det mest ojämnt och bara "shit vad hände här, hur kunde han gå från rädd till utom sig på typ två sidor????" (ahmen ni fattar även om jag överdriver).

Men ah, mest tyckte jag faktiskt att den var riktigt bra. Would totally recommend. Det som jag tycker är mindre bra är egentligen småpet. I övrigt är det en bra berättelse med "trovärdiga" skräckinslag (alltså det här är halvviktigt för mig. För överdrivna saker har jag svårt att köpa, då blir det liksom inte läskigt längre) i en unik och spännande miljö.

     Dark Matter
     Michelle Paver
     288 s.
     Orion
     2011 (2010)
     Goodreads