Om att vara ambitiös och Duktiga flickors revansch

08:30

Jag är barnet som tog mig hem själv från sena träningar och rep. Om någon frågade om jag hade läxor svarade jag "jag har redan gjort dem". När vi började med multiplikation kunde jag redan alla tabeller utantill. Jag var den som hoppade upp en klass för att jag var understimulerad. Jag fortsatte vara understimulerad. Jag hjälpte mina klasskamrater när jag var klar, men blev ofta anklagad för att "skryta" och vara mallig. I sexan tävlade jag och två klasskompisar om vem som kunde räkna ut matteboken först. Vi var alla klara till höstlovet. I samråd med våra föräldrar beslutade vår mattelärare att låta oss börja med sjuans mattebok. I sjuan läste vi åttans. I åttan bytte vi mattelärare. Hon tyckte inte att vi skulle läsa nians matte. Satte stopp, och gav oss "extra-matte". Bara för att det skulle vara "kul". Det var inte kul. Det var inte stimulerande. Det var totalt meningslöst. Jag ägnade åttans alla mattelektionerna till att räkna ut hur många iPod nano jag skulle kunna stapla i olika rum i byggnaden. Mätte med en 30-cm-linjal för att fylla ut så mycket av tiden som möjligt.

Jag har alltid blivit anklagad för att anstränga mig för mycket. "Varför pratar du som en vuxen?" frågade en i klassen under mig i högstadiet. Fick alltid höra att det var fel att vara ambitiös. I åttan fick jag en bok av mamma som handlade om hur duktiga tjejer jobbar sig in i väggen. Men jag har alltid varit ganska säker på att det inte varit mina höga ambitioner som varit problemet, utan att det jag gjort alltid avgjort värdet jag satt på mig själv. Och jag har nog känt mig ganska vilsen i det här.

Därför kände jag mig... befriad av att läsa Birgitta Ohlssons bok Duktiga flickors revansch. Även om jag knappast håller med henne om allt. Snabb recap: Boken cirkulerar kring duktiga flickors plats i samhället – hur vi konstant blir svikna av folk som istället borde uppmuntra vår duktighet. Hur lärare och andra drar i bromsen när de egentligen borde frikoppla och låta bilen rulla. Jag tycker att problemformuleringen är vettig. Folk måste sluta stoppa upp oss som vill allt, och hjälpa oss dit vi vill. Jag och flera av mina vänner har upplevt det här, och det är förjäkla sorgligt.

Meeeeeen. Hon är ju jävligt liberal asså (jag är ju då stadigt vänsterpack om någon missat det). Det är som att hon inte ser skogen för alla träd. Hon pratar om att alla ska ha samma möjligheter, men ser inte att vi inte kan lösa det här på individnivå. Duktiga tjejer kan inte hjälpas en och en. Och alla har inte samma förutsättningar. Jag var och lyssnade på henne i torsdags, och hon påpekade hur viktigt det är som liberal att alltid ha ett klassperspektiv och se att alla INTE har samma förutsättning. Och visst, ibland får hon till ett klassperspektiv – men lika ofta är det sorgligt klasslöst. Visst att medel/överklasskvinnor tjänar på RUT-avdraget för att de inte behöver tillbringa lika mycket tid i hemmet. Och visst att det är bra för kvinnor att slippa hämta tidigt på förskolan. Men jag anser det här snarare vara ett strukturellt/kulturellt problem. Lösningen är knappast att barnen ska behöva tillbringa MER tid på förskolan (FYI Ohlsson: "egentid" med pedagogerna är knappast eftersträvansvärt, speciellt inte om det innebär att barnen måste gå 10h+ på förskolan. Skulle du orka en sådan arbetsdag med ett gäng andra ungar skrikande runt dig? Nä, så utsätt inte dina barn för det då), eller att vi ska spendera skattepengar på något som bara höginkomsttagare har råd att utnyttja. Handlar det inte snarare om att vi måste ändra folks tankevanor och få dem att förstå att det inte i första hand är kvinnors jävla uppgifter att ta hand om hemmet eller att hämta barnen på dagis.

Ett annat problem jag har är när Ohlsson skriver om att basera det personliga värdet på prestationer. Visst nämner hon ibland att utan en stadig självkänsla går det åt skogen med att vara en duktig flicka – då sliter en lätt ut sig – men samtidigt skriver hon om hur individers värde bör baseras på meriter. Självklart är det bra om vi snackar hur vi bör inom en hel del områden – men vad händer i ett samhälle där en individs värde baseras på vad de kan prestera? Om vi ser utanför genusordningen och antar ett mer intersektionellt perspektiv för ett slag. Vad händer med folk med funktionsvariationer eller personer som av olika anledningar inte kan arbeta – eller för den delen med de duktiga flickor som redan bränt ut sig? Sure babe, när vi snackar arbete och ledning av landet är det självklart att det ska anställas efter den som har bäst meriter – nepotism och inkvotering av män (som alltså sker nu – att män väljs in i styrelser med massor av män pga att de är män) är inget vi vill ha. Men det jag tänker på är just hur Ohlsson använder ordet "värde". Vad händer med de som inte kan prestera?

Såååå, många av de politiska förslagen i den här boken har jag ärligt talat inte mycket till övers för, men jag tycker ändå att det är en vettig bok i ämnet. Det ÄR en fråga som behöver lyftas, och vissa saker har Ohlsson ändå rätt i. Jag har väldigt mycket mer respekt för henne efter att ha läst boken/hört henne prata.

     Duktiga flickors revansch
     Birgitta Ohlsson
     222 s.
     Forum
     2017
     Goodreads

Du kanske också gillar

0 kommentarer

Instagram

Populära inlägg