Okej, jag ger upp. Jag avskyr att göra det här, det ger mig faktiskt lite ångest. Men jag ger faktiskt upp.

Ända sen jag läste ut Den femte vågen har jag peppat och peppat inför del två - Det oändliga havet. Men jag ger faktiskt upp den nu. Jag har haft med mig den överallt, men det slutar ändå med att jag bombar andra med facebookmeddelanden eller att jag läser bloggar istället.

Anledningen är mycket enkel. På genusfronten är Det oändliga havet bland det värsta jag läst på väldigt länge. Jag skulle definitivt säga att den är värsta av de 89 böcker jag hittills läst i år. Till att börja med är boken hopplöst fast i heteronormen. Eftersom de flesta böcker dock är det, tänker jag inte klaga allt för mycket på det. Något som jag däremot tycker att många andra författare brukar lyckas undvika är genusslentrianen. Visst dyker den upp mer eller mindre tydligt i de flesta ungdomsböcker, men inte på det här extremt tydliga och extremt frekventa sättet som i Det oändliga havet.

Med genusslentrian menar jag alltså att könen slentrianmässigt tillskrivs egenskaper för att de är just män eller kvinnor (och att de alltid är just män eller kvinnor behöver ju självklart också diskuteras. Men jag kommer alltså utgå från ett binärt könssystem här). I Det oändliga havet är det männen som vaktar kvinnorna. En av männen är till och med kallhjärtad nog att skjuta ett barn. Barnet blir dock räddat. AV EN KVINNA. Som tar hand om barnet. Givetvis. Männen ska vara hjältemodiga och offra sig för kvinnorna. Cassie konstaterar vid ett tillfälle att något är "typiskt män" eller att "det bara är män som gör så". Och det problematiseras inte ens, utan bara står där, oemotsagt. "Så är det" punkt.

Dessutom känns boken rörig och tråkig och typ... händelselös? trots att jag kommit nästan en tredjedel in. Konceptet var det som jag fastnade för med Den femte vågen. Att det fanns ett koncept kring den. Det finns inget koncept kring den här. Den är bara fortsättning, och det finns inga hintar om i vilken riktning den ska ta vägen. Jag blir mest förvirrad och undrar vad i hela friden som är poängen med den här boken.

Så därför: Tyvärr. Nu ger jag upp. Det kan hända att jag någon gång i framtiden - när jag inte är lika kinkig med vad jag vill läsa och inte ligger lika nära att falla över till en ny lässvacka - att jag plockar upp den här igen. Men fan alltså. Livet är för kort för dåliga böcker.

__________________________________________________________________________________