Thomas vaknar upp i en hiss. Han minns inget om vem han är eller var han kommer ifrån. Det enda han minns är sitt namn. När hissen stannar är han omgiven av ett gäng killar - ingen han känner igen. Runt dem finns en mur, och någonstans i den en utgång. Varför är de där och hur ska de ta sig ut?

Bara ett par dagar kommer den första avvikelsen: den första tjejen dyker upp. Efter det börjar hela killarnas verklighet rämna.

Jag tycker ju att det är okej att gilla problematiska saker så länge en kan problematisera. Här är en bok som är Problematisk med stort P, men som jag knappast kan låta bli att bli totalfast i.

Anledningen till varför jag fastnade för den här boken var konceptet. Att befinna mig i en labyrint skulle göra mig illamående av stress. Jag är ungefär lika rädd för det som för islandskap, öknar och rymden. Jag tror att det är bristen på kontroll som skrämmer mig och att det kanske eller kanske inte kan finnas något jag inte kan se på andra sidan väggen. Sjukt creepy setting helt enkelt. Men som alltid är jag också extremt fascinerad av det som skrämmer mig. Det är ungefär samma skräckblandade förtjusning som jag kände inför Expeditionen också.

Själva berättelsen tycker jag fungerar väldigt bra. Galet spännande, och det är svårt att inte bli helt fast. Jag kommer inte gå in så mycket på varför jag gillar den här boken, för jag kan inte riktigt sätta fingret på vad. Spännande. Check. Mer kan jag inte säga. Istället fokuserar jag mer på det negativa, för jag har också VÄLDIGT mycket problem med den här boken.

Till att börja med: Karaktärerna. Sjukt platta och ensidiga. Vilket väl till stor del har att göra med att de inte har några minnen av vilka de är. Som det upprepas i Allegiant: Ens minnen är en del av vem en är. Men fortfarande så borde de ju vara lite mindre förutsägbara, dvs mänskliga? Har också extrema problem med huvudkaraktären Thomas som är så himla trist. Ska rädda alla andra exakt hela tiden, tänker aldrig en enda negativ tanke om någon (förutom den elaka killen ofc) och är så himla ädel. Alltså orkar inte med honom. Tycker bara att han är störig när han ska vara bättre än alla andra. Ännu mer om Thomas har jag ju skrivit här.

Som jag också skrev har jag problem med hela genusgrejen i det här. Vi har ett stort gäng pojkar som blivit utvalda som de smartaste. Och EN tjej. På hur många killar som helst. Vad betyder det - att killar är smartare än tjejer? Nu har jag ju inte läst de andra böckerna i serien, och det antyds ju i slutet av boken att (spoiler, markera för att läsa) [det här inte är det enda experimentet], så jag hoppas verkligen att det innebär förbättring till kommande böcker. Den enda tjejen som figurerar i berättelsen ligger också i koma och är passiv nästan hela tiden, fram till slutet. Hon säger att det är hon som triggar slutet, men hon GÖR ju ingenting. Hon triggar det, men det är inte hon som aktivt startar det. Hon gör aktivt exakt ingenting, utan är passiv och lyder order typ hela tiden.

Över lag är det ändå inte grejer som jag störde mig på extremt mycket. Mest var det spännande, och trots mycket påhittad slang och sånt gick den väldigt fort att läsa.