Tolv ungdomar tvingas in ett spel för att säkra just sin ätts överlevnad. Alla andra måste dö - och därmed alla i deras ätt. De har förberett sig sedan de var barn - vissa hoppas till och med på att aldrig behöva spela. Men spela måste de.

Handlingen låter som ännu en Hunger Games-rip off. Och tja, det är ungdomar som dödar varandra och måste tävla för gudarnas höga nöjes skull, men den är också något annat. Händelsen utspelar sig inte i någon framtid, utan i en nutid. Idén går ut på att Stonehenge, pyramiderna och alla andra oförklarliga verk alltså ÄR konstruerade av någon typ av aliens/gudar och att dessa gudar inte är så himla gulliga. Tvärtom vill de alltså förstöra världen.

Att den här boken har sina styrkor är helt klart. Stundvis är den sjukt spännande och svår att lägga ifrån sig. Sista 100 sidorna brände jag igenom på typ en timme - så svår var den att lägga ifrån sig. På den punkten får boken mer än godkänt.

Däremot är den inte ens i närheten av godkänd på ett annat område: Karaktärerna. Herregud, var ska jag ens börja? I hela berättelsen har vi två karaktärer som får ha andra egenskaper än bara Spelare. Vi har dels Shari - vars enda egenskap är att vara mamma (stackar'n får inte ens döda någon - hur tråkigt?!). Vi har även Sarah, som alltså är den mest komplexa och utvecklade karaktären i berättelsen. Sarah råkar även vara amerikanen (var för övrigt helt säker på att jag läst att hon var blond och blåögd, men det visade sig vara fel. Fortfarande problematiskt dock att enbart den amerikanska kulturen får porträtteras som mångsidig). Redan från början skrivs den här karaktären fram för att vi ska sympatisera med henne - hon tycker synd om sig själv och är alltid den som det är mest synd om i alla situationer. Hon är i övrigt också den enda som har levt ett liv som INTE varit en del av spelet - hon har gått i skolan och haft kompis och pojkvän och hela grejen. De andra karaktärerna har vigt hela sitt liv till att träna inför spelet. Jag gillar dock - spoilervarning: [att Sarah ändå är den som utlöser Händelsen. Hon är den som är mest mån om sina människor och porträtteras som mest mänsklig. Ändå är det hon som pajar allt. Älskar't].

Och visst - jag kan fatta att det inte är så lätt när en måste bygga ett trovärdigt persongalleri på tolv personer. Att göra upp tolv huvudkaraktärer som både ska ha utmärkande drag, vara mångsidiga OCH gå att hålla isär lär ju ta en hel himla livstid. MEN PLOCKA BORT NÅGRA KARAKTÄRER DÅ. För jag minns ändå typ bara hälften. Seriöst. Det är omöjligt och för det mesta extremt rörigt att hålla koll på vilka alla är och vad som har hänt med alla. Vissa karaktärer trillade typ bort på vägen, och att "lösa" det med att låta karaktärer vänta till nästa omgång... Well, tycker bara att det känns hafsigt och hade hellre sett att karaktären inte var med alls från början istället.

Dessutom hade jag räknat ut efter lite dryg 300 sidor hur hela boken skulle sluta, och var inte ens då förvånad. MEN jag tycker ju att även förutsägbara böcker har sin charm liksom. Och är ju också den som gillar spoilers.

Så: Är det här kvalitetslitteratur? DEFINITIVT inte. Är den läsvärd? Hell yeah. Den har en hel del missar, men blir jag ändå underhållen och tillfredsställd utan att irritera mig ALLT för mycket på det dåliga, då är det bara att köra tycker jag.

__________________________________________________________________________________