Tioåriga Melanie lever på en militärbas, och kan inte minnas att hon gjort något annat. Fast det har hon förstås - det är i alla fall vad som berättas för henne. Varje morgon blir hon hämtad i sin cell - skämtar lite om att hon inte bits (ingen skrattar) - och har lektioner hela dagen. Veckans höjdpunkt är dagarna med Miss Justineau - Melanies favoritlärare som berättar sagor om grekisk mytologi och visar blommor som växer ute.

Efter att stängslet till basen blivit forcerat och "the hungries" översvämmat hela anläggningen måste Melanie fly tillsammans med Miss Justineau och några andra. De ger sig ut på en resa för att hitta staden Beacon. På vägen finns dock massor av faror - de måste ta sig igenom hela städer belägrade av the hungries, samtidigt som de är jagade av Junkers - vilka var de som anföll basen.

Alltså, den här boken var så inte vad jag hade väntat mig. Jag nämnde i måndags att det var månadens största överraskning och att jag skulle förklara detta i recensionen. Det handlar inte om att den var överraskande bra, utan att den BLEV överraskande bra och inte alls handlade om det jag förväntat mig.

Settingen är England, mellan 20-30 år framåt i tiden (någon exakt tidsangivelse nämns aldrig, men jag gissar på det), postapokalyptisk. En himla massa folk har dött - eller inte dött, utan blivit "hungries", det vill säga zombier. Berättelsen växlar mellan att följa de olika karaktärerna som hänger med på resan - Melanie, Miss Justineau, Sergeant Parks, Privet Kieran Gallagher och Dr Caldwell - även om Melanie är huvudpersonen.

Till en början tyckte jag att alla karaktärer - inklusive Melanie - var extremt platta och stereotypa, vilket kändes jättetråkigt. Jag hann tänka flera gånger: "Hur kan den här boken ha blivit så hyllad när karaktärerna är så himlahimla ensidiga?!", men det visade sig bli mycket bättre. Att karaktärerna är så ensidiga i början tycker jag till och med bidrar till deras djup. När de börjar känna varandra och visa mer av sig själv blev jag både tre och fyra gånger förvånad över deras repliker och handlingar, och det kändes som att jag inte hade någon som helst kontroll över vad som skulle hända.

Alla har sin helt egna ton och språk och helt olika saker det fokuseras på när de berättar. När fokus läggs på till exempel Caldwell får vi veta mer om smittan som gjort hela världen till hungries. När fokus läggs på Sergeant Parks får vi veta mer om hur de genom försvar försökt bekämpa smittan, och hur insamlandet av barn som är som Melanie (vad "barn som är som Melanie" innebär får ni läsa boken för att få veta) gått till. Det ger en skön variation till läsandet.

Själva berättelsen då - den jobbar på samma sätt den. Det vill säga: vaggar in en i en falsk säkerhet så att en tror att den är förutsägbar och att en vet precis vad som ska hända och sen BAMBAMBAM. Hade ALDRIG kunnat räkna ut slutet på boken - och då hade jag ändå "råkat" läsa sista stycket. Jag trodde jag hade en bestämd bild av hur boken skulle sluta, men det visade sig att jag inte hade någon aning. Dessutom finns det riktigt snygga skräckinslag i som faktiskt på riktigt ger mig kalla kårar.

Såååå, varför har jag "bara" satt en trea på den här på Goodreads om den nu är så fantastisk? Alltså, jag vet inte riktigt. Stundvis känns den himla långsam, och jag kan inte riktigt känna mig... berörd. Jag känner att jag kanske borde göra det och att det är syftet med att ha en tio-åring som huvudperson (givetvis är det syftet). Och visst sympatiserar jag med Melanie - det gör jag - men jag har så svårt för att se henne som ett riktigt barn för att hon är så himla perfekt. Hon är snäll och gullig, blir aldrig arg eller ledsen - inte ens när hon är trött och hungrig - bara förstående hela tiden och verkar inte ha en enda brist. Det här ÄR inte ett barn, även om hennes kropp är ett barns.

Nu ska jag runda av Sverige längsta recension. Läs den om ni gillar zombie-sf med skräckinslag och inte har något emot att det går långsamt. Bra bok - men jag hade velat se att vissa passager gick lite snabbare och att Melanie var lite mer som... ett barn.