Här kommer ett inlägg med en snabb genomgång av vad jag tycker om Penny Dreadful hittills samt en lite längre fundering över explicit intertextualitet.

Vi börjar med serien. Jag har sett ungefär halvvägs in i andra säsongen, och hittills gillar jag den. Ibland blir det lite långsamt, och ibland tycker jag att det är svårt att hänga med på vad som händer eftersom jag fipplar med telefonen eller är inne i min stickning. Många andra serier kan en ju liksom bara låta gå på så fattar en snart ändå, men Penny Dreadful kräver


Om jag hade vetat det innan tror jag att jag kanske hade valt bort serien – jag tittar helt enkelt inte på TV på det sättet. Jag spelar mobilspel, scrollar facebook, läser trivia, svarar på kommentarer, bloggar och stickar/virkar när jag ser på TV och blir ganska lätt uttråkad av att BARA titta. Men i övrigt är det spännande och alltså jag blir helt upphetsad av hur snygga skräckinslagen är. Jag behöver bara saker som spindlar som springer ut från tarot-kort, eller någon som blir besatt av en djävul. Jag behöver inte monster och sånt shitz för att jag ska tycka att det är helt amazing, för att jag ska få gåshud och fjärilar i magen. Det är sådana små saker som alltid får mig att återigen förälska mig i skräck. Dessutom har jag en grej för ockultism och 1800-talet.

Ändå så är det någonting som ännu mer får mitt hjärta att bulta. Det är inte de höghalsade klänningarna. Inte gotiken. Inte all the creepy stuff. Inte det viktorianska London. Inte att Eva Green är så snygg att jag dör. Utan följande: den explicita intertextualiteten. Eller att de återanvänder litteraturhistoriska karaktärer.

För det är något speciellt med det. Jag är så sjukt fascinerad av när karaktärer dyker upp i helt nya berättelser. Jag tror att det handlar om att karaktärer som har ett förflutet i andra filmer eller böcker får en extra dimension. Alltså säg att Penny Dreadfuls Victor Frankenstein eller Dorian Gray hade hetat något helt annat – då hade vi inte alls kunnat applicera allt vi vet från tidigare berättelser (förutsätter visserligen att en vet något om tidigare berättelser, men tror alla kan grunden om Victor Frankenstein i alla fall?). Genom att återanvända karaktärer på det här sättet går det att berätta mer om en karaktär än det som explicit uttrycks i själva serien.

Jag tycker också att det är intressant att det här verkligen är något som går igenom i allt från titel till handling. Alltså, ni trodde väl inte bara att de återanvänt karaktärernas namn? Victor Frankenstein SKAPAR faktiskt ett monster, och sedan en brud till detta monster. Dorian Gray självläker och fortsätter vara ung och vacker hur länge som helst (dit jag kommit har en inte fått se hans porträtt, men han döljer obviously något i alla fall!). Mina Harker är en vampire in training i serien, och blir matad med Draculas blod i Bram Stokers originalroman. Dessutom titeln Penny Dreadful kommer från "penny dreadfuls" – sensationella, hemska berättelser som såldes i häften för en penny styck.