Egentligen har det gått orättvist lång tid sen jag läste den här, men vad sjutton. Vi kör!

Dan ska spendera några av sommarlovets veckor på New Hampshire College Prep - ett sommarläger för high school-studenter där de kan prova på att läsa college-kurser. När han kommer till skolan upptäcker han att alla elever blivit inhysta i en gammal mentalvårdsanstalt för mördare.

Väl i studenthemmet börjar konstiga saker hända. Dan hittar obehagliga foton i sitt sängbord och lappar som han inte vet vad de kommer ifrån. Tillsammans med sina nyfunna vänner Abby och Jordan börjar han utforska husets källare och avslöjar mörka hemligheter om vad som egentligen försiggick på anstalten - hemligheter som trots att anstalten lade ner för många år sedan ändå har något att göra med Dan.

Inte helt oväntat föll jag som en fura när omslaget varnade för/utlovade "disturbing images". Jag är väldigt lättflirtad på så sätt. Skriv ut en liten varning om att jag kanske kan tycka att det kommer bli obehagligt och det finns inte en chans att jag skulle kunna hålla mig borta från den boken. Misstänker att det här är lika mycket ett försäljningsknep som en faktisk varning och jag faller lika hårt för det varje gång (förmodligen skulle nog ingen bli förvånad om jag skulle säga att jag är löjligt förtjust i found footage horror som typ The Blair Witch Project eller Paranormal Activity. Det här med låtsasriktigt är helt min grej). Dock måste jag säga att jag är lite besviken. Jag hade föreställt mig Miss Peregrine's Home for Peculiar Children all over, men fick inte alls lika intressanta/obehagliga/fantastiska bilder som i den. Jag skulle inte säga att dessa bilder är alls speciellt disturbing... Visst, ja, kanske för en jättekänslig läsare. Det märks dock tydligt att vem det nu är som formgivit den här boken definitivt hade Miss P som förebild, för de är nämligen misstänksamt lika. De mönstrade bladen mellan kapitlen, typsnitten - och förstås bilderna.

Alla likheter med Miss P upphör dock så fort en börjar läsa. Eller okejdå, manlig huvudperson i ungefär samma ålder och hemligheter som ska avslöjas. Sen stopp. Trots de "obehagliga" bilderna blir berättelsen aldrig speciellt obehaglig. Det är spännande, och jag är ju en sucker för mentalsjukhus (det gör mig svag i knäna av välbehag att tänka på det bara) så plus för det. Men faktiskt, jag önskade mer av den här boken. Spännande - japp, men läskigt? Nej. Jag vill ha mer hjärtklappning, fler risker och mer spöklika stämningar. Hela mentalsjukhusgrejen räcker liksom inte till för att göra det läskig nog.

Men! Om en inte har alltför höga förväntningar på att det ska vara just LÄSKIGT och OBEHAGLIGT är den säkert bra. Nu när jag vet vad det hela handlar om tänkte jag ändå ta och läsa del två i serien - Sanctum. Om en inte är sugen på att fortsätta serien fungerar den här jättebra som ensamstående. Vill inte minnas att den avslutas med någon cliffhanger eller något sånt.

För övrigt. SOMMARLÄGRET. Seriously, så drömmigt. Vissa drömmer kanske om att festa sig igenom hela somrar, backpacka eller jag vet inte vad. Jag drömmer om det där sommarlägret. Välja kurser, läsa sånt som är kul utan att ha läxor eller ens få betyg. Utan bara chilla och lära sig grejer. Sådana grejer blir jag dimmig i huvudet av längtan till.

Jag har ju redan kommenterat lite vad jag tyckte efter några hundra sidor av den här boken. Men eftersom den är slut och färdigläst nu måste jag ändå uppdatera mitt omdöme lite - och därmed posta en ordentlig recension. Lite upprepningar kommer det bli - eftersom jag här samlar ALLT jag tyckte under samma rubrik. Sorry till er som faktiskt läste mitt förra inlägg om den här boken. Ni få väl hoppa lite.

Sadie och Carter Kane är syskon, men har levt helt olika liv. Carter har hankat världen runt tillsammans med deras pappa - framstående egyptolog. Sadie har levt ett lagom stillsamt (om en nu kan kalla någonting för stillsamt när Sadie Kane är inblandad) vanligt liv tillsammans med syskonens mormor och morfar i London. Vid ett av de där sällsynta tillfällena då de faktiskt träffas förändras allt. Syskonens pappa pratar om att "ställa allt till rätta", men lyckas med den totala motsatsen - nämligen att släppa lös fem egyptiska gudar som verkligen inte borde vara fria, vilket försätter hela världen i livsfara.

Berättelsen bygger på samma idé som Percy Jackson - nämligen att alla egyptiska gudar finns på riktigt och att Sadie och Carter Kane är de enda som kan rädda världen från att helt övertas av Kaos. Jag tycker dock inte alls att hela den här egyptiska grejen fungerar lika bra som den grekiska. Det kan ju vara mina obefintliga kunskaper inom egyptisk mytologi som ställer till det för mig. I fallet med den grekiska mytologin i Percy Jackson tycker jag att det ger berättelsen något extra. Jag upplever Den röda pyramiden som väldigt mycket mer rörig. Gudarna är svårare att hålla redan på och det finns inte samma intressanta förhållande till myterna som det finns i Percy Jackson.

Jag har också lite svårt för karaktärerna. Visst att syskonen Kane förlorat båda sin föräldrar och att de har svårigheter i livet. Men de är faktiskt sjukt svåra att sympatisera med. Något som Percy Jackson vinner på är ju att han är så himla gullig ändå, något som varken Carter eller Sadie är. Som jag skrev i mitt tidigare inlägg är ju både PJ och Harry Potter oerhört enkla att tycka om för att de liksom är så vanliga, grå möss som ÄNDÅ kan uträtta stordåd. Det finns inget att känna igen sig i i Kanes.

Men hallå, om det nu var så himla dåligt - varför läste jag klart den dårå? Alltså det ÄR ju spännande. Icke att förneka. Det är otroligt långsamt de första 200 sidorna, men sen släpper det. I slutet tyckte jag faktiskt att det var riktigt spännande och BRA - det gäller bara att ta sig förbi det där där första långsamma. Sen är det kanske lite orättvist att konstant jämföra den här med Percy Jackson. Jag menar det är ju liksom bland det bästa jag läst. NÅGONSIN. Att toppa det vore som att be J.K. Rowling toppa Harry Potter (okej, kanske inte riktigt, men ni fattar grejen). Att be om en ny Percy Jackson är egentligen bara taskigt, men jag har fortfarande separationsångest och vill mest bara börja om på nytt igen.

Hörni, vet ni inte vad ni ska läsa under våren? Idag tipsar jag om några våriga ungdomsböcker på Barnens Bokklubb-bloggen! Kika in här.

Nick brukade veta precis när hennes syster Dara var i fara eller gjorde sig illa. De brukade göra allt tillsammans. Trots att de var så olika - Dara utåtriktad, festade, tog droger, snygg och en sån där person som alla gillade - Nick inte riktigt lika sugen på festande, utan vände sig inåt, inte lika snygg som Dara, inte lika lätt att tycka om som Dara. De två systrarna och grannpojken Parker brukade göra allt tillsammans - fram till att Dara la beslag även på Parker.

Men något hände. Något blev infekterat och relationen dem emellan började göra ont. Det hela nådde sin kulmen i en bilolycka där Dara blev allvarligt skadad. Efter olyckan pratar de inte alls med varandra. De smyger förbi varandra, är aldrig på samma ställe. Men kärleken finns ändå kvar. När Dara ger sig av med meddelandet "Catch me if you can" måste Nick helt enkelt lösa mysteriet med vad som hände med dem - varför det blev som det blev.

Alltså Lauren Oliver - what a fucking genius. Tycker förstås att det här nog är den sämsta av hennes ungdomsböcker hittills, men fortfarande är det riktigt bra. Berättelsen växlar på det sätt som nästan skulle kunna beskrivas som Olivers kännetecken - det vill säga med ett före och ett efter, hoppande mellan olika karaktärer och tidpunkter. Långsamt fogas de små fragmenten av innan olyckan och efter olyckan samman till en stor väv som visar helheten och förklarar för läsaren vad som hände mellan Nick och Dara.

Men är det överväldigande bra hela tiden? Alltså, nä. Det är inte det. Ibland blir det lite långtråkigt, men det är helt klart värt det för slutet. Till skillnad från till exempel Panic eller Deliriumserien är handlingen i den här inte yttre, utan snarare inre. Ni som läst min blogg längre vet att jag fortfarande tycker att inre handlingar är svåra och "händelselösa". Jag behöver något mer för att en inre handling ska bli intressant. Jag diskuterade det här med chefredaktören på Barnens Bokklubb i förra veckan, och hon sa att hon inte behöver science fiction och magi och allt det där andra för att kunna ta till sig karaktärsutvecklingen. Men jag GÖR det (oftast). Jag behöver yttre berättelser och påverkan utifrån för att orka hålla koncentrationen uppe. Det blir så långsamt annars. Ändå blir jag förvånad över hur fort den här gick att läsa och hur mycket jag VILLE läsa den. För när jag väl läste tyckte jag inte att det var fantastiskt - men så fort jag inte läste ville jag bara återgå. Ungefär motsatt förhållande som till när jag läste Den hemliga historien, med andra ord.

Så. Det är inte fantastiskt egentligen på något sätt, förrän en kommer till slutet och allting wrappas ihop på ett helt utomordentligt bra sätt. Är så tillfredsställd över SLUTET att jag är okej med exakt allting annat. Vill så hemskt gärna oooooh:a med någon annan över det här slutet, men känner ingen annan som läst den. ÄN (jag är otroligt bra på att tjata och få folk att köpa böcker).

Tvillingparet Cath och Wren ska börja på college. De har delat rum i hela sitt liv, men nu vill Wren "vidga sina vyer". Wren som är den utåtriktade av de två systrarna klarar sig hur bra som helst, medan Cath - som har ett visst mått social fobi - har svårt för att hitta vänner. Istället vänder hon sig inåt. Hon är ett stort fan av serien om Simon Snow, ägnar mycket tid åt att skriva fanfiction baserade på berättelserna och har en stor läsarskara på internet. När hon inte hittar några andra vänner går hon helt upp i skrivandet.

Samtidigt behöver Cath oroa sig för tvillingarnas pappa, som är helt klart bipolär. Här får hon heller inget stöd av Wren som är upptagen med att festa på helgerna istället för att åka hem och se till att pappa äter ordentligt och sover och tar hand om sig själv. Just den här skildringen av Caths relation till pappan var något som jag uppskattade extra mycket. Så fint om att växa upp med en förälder som är psykiskt sjuk.

Till en början tyckte jag inte att det här var en speciellt unik historia - stundvis är den extremt lik Wallflower med två äldre vänner som tar sig an en yngre, lite utstött person. I Fangirl är det Caths rumskompis Reagan och hennes kompis som tar sig an Cath - tar med henne till matsalen och försöker få med henne på fester. I början tyckte jag också att karaktärerna kändes otroligt platta och stereotypa. Så otroligt ensidiga att det nästan kändes larvigt.

Tack vare en sak fortsatte jag ändå läsa, och berättelsen utvecklas till att bli betydligt bättre så fort en lyckas ta sig förbi de första kapitlen när allt nytt presenteras. Den saker var dialogen. Alltså DIALOGEN - uh-mazing. Om du inte tycker boken låter spännande tycker jag du borde testa ändå, för dialogen är faktiskt fantastisk. Förutom att den är otroligt rolig, fälls också otroligt insiktsfulla kommentarer då och då. Det låter cheesy, men det är det faktiskt inte.

Efter ett tag utvecklar sig också karaktärerna och överraskar allt mer - en del mer, en del mindre. Nu har det ju gått ett tag sedan jag läste boken, men Levi minns jag fortfarande som rätt platt och trist. Han blir liksom aldrig något mer än den perfekta killen som en helt uppenbart ska förälska sig i. Antingen är mitt minne kasst, eller så har han inga brister = fucking boring. Cath som är den med mest flaws av alla blir därmed också mest intressant.

I en mobilanteckning jag gjorde medan jag läste den här skrev jag att jag uppskattade de "små inflikningarna av ickenormativitet". Jag kommer inte ihåg exakt vad jag syftade på - är ganska säker på att det var mer än relationen mellan Baz och Simon Snow som Cath skriver om. Men det är väl lika bra att jag kort tar upp det, eftersom jag uppenbarligen ville att jag skulle minnas det fram till jag skulle skriva den här recensionen.

En grej som jag störde mig på var Simon Snow-avsnitten. Helt. Jäkla. Irrelevant. Och. Urtrist. Jag är verkligen inte intresserad. De ger INGENTING till berättelsen - det leder inte till någon conclusion, det påverkar inte huvudhandlingen, det är inte ens två parallella berättelser som berättas. Det bara dyker upp fragment ur Simon Snow-serien och det finns verkligen ingen som helst poäng med det hela.

När jag precis hade läst klart den här var jag helt överväldigad och tyckte det var helt fantastiskt. Nu: Not so much. Eller alltså, det var ju ingen dålig bok - tvärtom! Himla bra faktiskt. Jag sträckläste de 300 första sidorna på en enda kväll. Men det är ingenting jag kommer komma ihåg. Trots att det här nog blev en av mina längre recensioner har jag svårt att komma ihåg handlingen och vad som egentligen hände. Jag känner också att jag har svårt för att liksom... engagera mig i berättelsen i efterhand. Nåja, helt klart läsvärd i alla fall!

Om jag ligger efter med recensionerna? Ja. Om jag har lust att göra en lista på morgondagens urdåliga Top Ten Tuesday-tema? Nej. Om jag har torka vad gäller Throwback Thursday? Ja.

Resultat: Vi kör recensionsvecka här på bloggen. Det vill säga: Utlovar en recension om dagen. Let it begin!

Den här veckan har jag inte mått så bra, vilket ni som läser min blogg regelbundet förmodligen noterat då det varit väldigt tomt här. Hoppas på en bättre vecka nästa vecka helt enkelt. Idag går jag kortdag på praktiken, för jag ska nämligen promenera de tio minuterna bort till T-Centralen, sätta mig på tåget och åka till Gävle och hälsa på min sambo över helgen. Pepp!

Men först veckans jerka:

Varför är det nästan bara kvinnor som bokbloggar?

Sådär, tillbaka till verkligheten idag då. Jag jobbade visserligen igår och i fredags, så ingen långhelg för min del. Men tillbaka till praktiken idag.

Temat för veckans Top Ten Tuesday är karaktärer en skulle vilja titta till såhär lite senare efter att boken/serien tagit slut och det inte finns något mer berättat. En sådan karaktär som jag INTE vill titta till är Harry Potter, det såg JK Rowling till i sista boken tacksåmycketdubordehalåtitbli. Över lag tycker jag nog att tjusningen med böcker är att de liksom tar slut, och sen får en hitta på resten själv. Därför är jag inte jättemycket för att få veta hur det gick sen och nästan-avskyr "x antal år senare"-kapitel (okej, det kan också ha att göra med att Rowling förstörde allt med Harry Potter. Jag är avskräckt efter det). Men några karaktärer finns det väl.

Jag tänker dock dela upp listan, och göra en på karaktärer som jag kanske eller kanske inte vill möta igen - alltså karaktärer som jag inte riktigt kan bestämma mig för om det faktiskt inte är bättre att kunna fantisera själv eller om det inte är det.

Vill möta

1. Melanie i The Girl with All the Gifts
   Jag må kanske inte ha varit överväldigad av boken, men skulle ändå vilja titta till på hur det ser ut när Melanie tillsammans med alla andra barn måste bygga världen på nytt!
2. Zoe i Tusen och en chans
3. Miriam i Miriam om natten
4. Hanna och Imagine i Grundläggande studier i hoppfullhet och hopplöshet
   Finns väl inte så mycket att säga om de tre punkterna ovan. Vill mest ta en titt in i deras psyken och se hur de mår och allt sånt - med tanke på - SPOILER ALERT [alla slutar så himla struligt och liksom ofärdigt].
5. Nadia i Två eller tre saker jag glömde berätta för dig
   Merissa får en ju veta en del om redan i boken, men Nadia får läsaren aldrig veta hur det faktiskt går för.

Okej, jag sätter ju inte betyg här på bloggen längre. Dels för att det är fullständigt o-fucking-möjligt att gradera böcker i förhållande till varandra, dels för att... tja, jag tycker inte att det bidrar till något vettigt. Dock gör jag det på Goodreads oftare än jag låter bli.

Men alltså, det blir mindfuck i mitt huvud. Jag skulle skriva en recension av Fangirl av Rainbow Rowell - en bok som jag satte en fyra på på Goodreads och som gick direkt in på min hjärtlista här på bloggen. Några andra böcker som jag också givit fyror rakt igenom är Percy Jackson-böckerna. Där återfinns inte någon av böckerna på listan.

Någon sa till mig att en inte får ändra sitt betyg efteråt, men jag har tänkt på det där. Alltså, läsupplevelsen slutar ju egentligen inte när en slutar läsa boken. Nu är det ju nästan två veckor sedan jag läste klart Fangirl och jag tycker fortfarande att den definitivt är värd en fyra. Meeeeen jag kan känna att det kanske var lite generöst att sätta upp en på listan över bäst på hela året. Percy Jackson däremot - herregud jag har fortfarande separationsångest. Jag tänker att jag nästan kanske var snål och böckerna borde definitivt ligga på listan över årets bästa.

Visst bleknar ju minnet av hur boken är skriven, hur berättelsen är uppbyggd och sånt och det blir ju svårt att göra en bedömning baserad på hur bra boken egentligen är. Men vad ÄR det jag bedömer när jag sätter en fyra? Måste jag inte ta min känslomässiga koppling i beräkning ändå? Medan Fangirl redan är så pass borta att det känns ansträngt att skriva en recension om den, djupnar ju den här relationen till PJ. Och den relationen måste ju få ta tid.

Okej, det jag vill komma fram till är nog det här: Det är så svårt att sätta betyg, när en måste betygsätta hela alltet på en gång. Vad jag tycker om en bok går inte att avgöra i ögonblick, utan är ju snarare en process som börjar redan innan bok är läst. Sen fortsätter det ju ett tag efteråt. Och sen finns det ju en miljard andra saker som skulle kunna påverka i efterhand vad jag tycker om boken.

Okej, det kanske blev lite rörigt, men vad tänker ni?