Jag har ju redan kommenterat lite vad jag tyckte efter några hundra sidor av den här boken. Men eftersom den är slut och färdigläst nu måste jag ändå uppdatera mitt omdöme lite - och därmed posta en ordentlig recension. Lite upprepningar kommer det bli - eftersom jag här samlar ALLT jag tyckte under samma rubrik. Sorry till er som faktiskt läste mitt förra inlägg om den här boken. Ni få väl hoppa lite.

Sadie och Carter Kane är syskon, men har levt helt olika liv. Carter har hankat världen runt tillsammans med deras pappa - framstående egyptolog. Sadie har levt ett lagom stillsamt (om en nu kan kalla någonting för stillsamt när Sadie Kane är inblandad) vanligt liv tillsammans med syskonens mormor och morfar i London. Vid ett av de där sällsynta tillfällena då de faktiskt träffas förändras allt. Syskonens pappa pratar om att "ställa allt till rätta", men lyckas med den totala motsatsen - nämligen att släppa lös fem egyptiska gudar som verkligen inte borde vara fria, vilket försätter hela världen i livsfara.

Berättelsen bygger på samma idé som Percy Jackson - nämligen att alla egyptiska gudar finns på riktigt och att Sadie och Carter Kane är de enda som kan rädda världen från att helt övertas av Kaos. Jag tycker dock inte alls att hela den här egyptiska grejen fungerar lika bra som den grekiska. Det kan ju vara mina obefintliga kunskaper inom egyptisk mytologi som ställer till det för mig. I fallet med den grekiska mytologin i Percy Jackson tycker jag att det ger berättelsen något extra. Jag upplever Den röda pyramiden som väldigt mycket mer rörig. Gudarna är svårare att hålla redan på och det finns inte samma intressanta förhållande till myterna som det finns i Percy Jackson.

Jag har också lite svårt för karaktärerna. Visst att syskonen Kane förlorat båda sin föräldrar och att de har svårigheter i livet. Men de är faktiskt sjukt svåra att sympatisera med. Något som Percy Jackson vinner på är ju att han är så himla gullig ändå, något som varken Carter eller Sadie är. Som jag skrev i mitt tidigare inlägg är ju både PJ och Harry Potter oerhört enkla att tycka om för att de liksom är så vanliga, grå möss som ÄNDÅ kan uträtta stordåd. Det finns inget att känna igen sig i i Kanes.

Men hallå, om det nu var så himla dåligt - varför läste jag klart den dårå? Alltså det ÄR ju spännande. Icke att förneka. Det är otroligt långsamt de första 200 sidorna, men sen släpper det. I slutet tyckte jag faktiskt att det var riktigt spännande och BRA - det gäller bara att ta sig förbi det där där första långsamma. Sen är det kanske lite orättvist att konstant jämföra den här med Percy Jackson. Jag menar det är ju liksom bland det bästa jag läst. NÅGONSIN. Att toppa det vore som att be J.K. Rowling toppa Harry Potter (okej, kanske inte riktigt, men ni fattar grejen). Att be om en ny Percy Jackson är egentligen bara taskigt, men jag har fortfarande separationsångest och vill mest bara börja om på nytt igen.