Jag är ju då sedan typ 10 månader tillbaka poddfrälst (det var ungefär då jag slutade läsa böcker också. He he he he he...). Ändå har jag haft Allt du velat veta liggande i min lista utan att egentligen ha lyssnat på något. Jag gillar ju att nörda in på knäppa saker, och måste ju älska folk med expertkunskaper. Victor och jag har diskuterat det där ett par gånger, och vi fungerar på helt olika sätt. Han säger att han vill jobba som journalist för att kunna snabbt nörda in lite ytligt inom flera ämnesområden, medan jag vill bli forskare för att få chansen att riktigt på atomnivå fördjupa mig i ett enda ämne. Han: lite om allt. Jag: Allt om lite.

Nåväl, kunskap kan en ju ändå aldrig få för mycket av. Jag kan ändå oavsett få en ganska märklig känsla av tillfredsställelse när jag lär mig saker. Nästan på ett sexuellt plan. Jag är ett stort fan av Bildningspodden, men kan ibland tycka att det blir lite för ytligt och lite för mycket forskare som ska prata i mun på varandra – även om det samtidigt är väldigt nice och proddad av humanistiska fakulteten på SU och sånt (lyssna för övrigt på avsnittet om alkohol, en av mina bästa lärare på universitetet är med där! Klarade inte av att lyssna på det om Michel Foucault, på grund av att en av mina värsta lärare på universitetet är med där. Skrek rakt ut och stängde av i panik. Victor skrattade rätt gott). När vi skulle flyga till Prag laddade jag ner några avsnitt av Allt du velat veta och tänkte att jag kunde prova ett med ett spännande ämne. Lyssnade på alla jag laddat ner på raken, och laddade ner ännu fler för flygresan hem. Hett poddtips med andra ord. Här är de avsnitt jag lyssnade på, och vadfasen, jag rekommenderar ALLA:

Om verklighetens Jurassic Park med Torill Kornfeldt
Torill Kornfeldt pratar om återskapandet av utdöda djur. Älskar när hon pratar om tio-åringskänslan, att hon genom hela podden är så sjuuuukt engagerad och låter som att det här verkligen genuint är det mest intressanta hon vet i livet.

Om ufon med Clas Svahn
Clas Svahn pratar om vad ufon är, vad det kan vara om det inte visar sig vara ett ufo och hur de jobbar för att ta reda på om folk faktiskt sett ett ufo eller inte. Ufon är ju liksom alltid spännande.

Om artificiell intelligens med Stefan Carlsson
Alla som gillar sf måste ju också tycka att det är spännande med artificiell intelligens. Obligatoriskt. Så även jag. Spännande att höra om forskningsläget och huruvida en faktiskt behöver oroa sig över AI eller inte.

Om konstgjorda språk med Yens Wahlgren
Alltså denna är nog min favorit hittills! Här pratar de både om språk som var tänkta som en riktig avlastning, samt litterära språk. Visste ni till exempel att det är en snubbe som jobbar heltid med att konstruera språk till Game of Thrones?! Är extra imponerad över att ens komma på en sådan grej som att dothraki rimligtvis inte borde ha ett eget ord för bröd, utan att det är ett låneord. Extreeeemt nördigt avsnitt.

Insåg att alla har någon nörd-science fiction-litteratur-koppling. Fint ändå. Jag lyssnade också på det om tvångsvård, men somnade tyvärr mitt i (OBS OBS för att jag gått upp klockan tre och satt på ett flygplan, inte för att det var tråkigt. Om en ska vara noga somnade jag nog i slutet på ufo-avsnittet, och vaknade i slutet på tvångsvård)... Några jag har på min att lyssna-lista just nu är: schizofreni, fobier, rymden, meningen med livet, sekter, konspirationsteorier, Ryssland, självmord och matkultur. Ni hör ju. Bästa podden. Näst efter Creepypodden.

Tisdag eftermiddag, runt ett, halv två, min mamma ringer till mig och säger: "Duuu, har du någon plan B för Katniss?" Förvirrat svarar jag nej. Det är det enda hon säger först. Det har varit bestämt sen vi bokade resan att min lillasyster ska bo hemma hos oss och vara kattvakt. Efter en paus börjar mamma prata igen. Jag orkar inte vara rädd först. Lägger all energi på att vi kanske inte kan resa till Prag. Inte det faktum att min lillasyster voltat med bilen. Hon var ju vid medvetande. Då kan det inte vara så farligt. Hon kan ju inte dö om hon varit vid medvetande. Vi lägger på. Jag försöker lösa kattsituationen, för det är det jag måste göra. Det är det jag KAN göra.

Sen ringer mamma tillbaka och säger att min lillasyster flygs med helikopter till Solna. Jag säger: jag sätter mig i bilen. Jag är hemma. Jag är där innan du är. Det löser sig. Vi kommer vara där tillsammans. Men inombords känns en helikopterfärd till Solna mycket värre än en ambulansfärd till Norrtälje. Jag avbokar alla mina möten, sätter mig i bilen. Gråter de tio första minuterna. Skärper sen till mig. Min mamma ska inte behöva oroa sig för mig idag.

Det här var kanske inte alls det ni hade väntat er med den här rubriken. Inte jag heller. Men jag behöver skriva det här, så ni får glatt sitta där bakom era skärmar och läsa. Det blir roligare snart (the cake is not a lie).

För några timmar sedan satt jag i ett beige mottagningsrum i Fittja centrum och sa: "Jag kan inte göra skillnad på om jag behöver gå här eller om jag bara inte klarar av att släppa taget".

När psykiatern sa att hon inte kan se någon sjukdom längre tappade jag andan. Kippade kippade kippade efter luft. Försökte andas ut trycket över bröstet, försökte svälja bort klumpen i halsen.

Femton år efter den första kontakten är jag officiellt utskriven från psyk. Idag var sista gången jag var där. Och ja, visst har det varit så på senare tid att jag inte riktigt vet vad jag behöver från dem. Men ändå pressas överkroppen ihop vid tanken på separationen. Det är 100 gånger värre än att flytta hemifrån. Kanske för att det är en identitetskris som jag helt plötsligt måste ta tag i. Visst, jag har gått igenom en liknande kris förut, men nu måste jag liksom släppa det sista.

För helt plötsligt är jag inte sjuk, för jag är högfungerande. Jag har ångest ibland, men jag vet hur jag gör för att hantera den. Inte själv. Men det stöd jag behöver finns inte på en psykmottagning. Det stöd jag behöver finns hos min man, min katt, min mamma, resten av min familj, hos mina vänner. Jag är svår, inte sjuk. Bara annorlunda. Inte som du är van vid i relationer. Jag kräver mer tydlighet. Jag kräver mer närhet. Ibland behöver jag att någon säger att det inte är en katastrof. Ibland behöver jag att någon bara håller mig kvar i det viktiga lite. Ibland behöver jag bara vara i ett tyst och lugnt rum där jag inte blir anfallen av intryck. För jag kan inte sålla ut det viktiga.

Ibland – eller ofta – är jag osäker i nya relationer. Osäker på om du ska klara av att jag har ångest, för vi kan inte vara vänner utan att du vet och förstår det. Att jag har ett känslomässigt ben som viker sig ibland. Att det händer att jag reagerar för mycket. Att jag inte svarar på dina meddelanden eller inte klarar av att ses för att min hjärna spökar. Men jag är kanske också den mest tillgivna vän du haft. Jag vill lova att jag är värd besväret. För jag har 100 kvaliteter som väger upp för det som är mindre bra. Vem har inte det?

Ibland mår jag dåligt över att inte kunna prestera. Är rädd för att inte klara av. Men vem har inte ett dåligt knä, eller känslig mage utan att det klassas som sjukdom? Jag kan leva normalt nu, jag behöver inga kryckor att gå med eller någon som visar mig vilka övningar jag ska göra för att bli starkare. Jag kanske inte kan jobba heltid, och kanske aldrig kan det. Eller så blir jag starkare, och orkar med även det. Jag kanske inte klarar av att plugga just nu. Men det är ingen katastrof. Det löser sig.

Och tja, jag kanske inte fungerar till 100 % som vem som helst. Ibland är min hjärna taskig mot mig. Men psykvården, jag behöver inte dig längre. It's time to let you go.

Nu ska jag gråtande städa hela lägenheten till Belle & Sebastian. Och sen ska jag njuta av hur fucking långt jag kommit. Över att jag har fyra år på universitetet i ryggen, att jag inte längre vill ta livet av mig, inte längre skär mig, inte längre ligger i sängen fram till fyra på eftermiddagen. Över att jag vill gå upp ur sängen på mornarna. Jag är inte sjuk. Jag är bara lite knepig. Jag har problem på fel ställen. Det känns inte som en katastrof faktiskt.

Rubrikreferenser: Oh Laura – Fine Line

Okej. Jag insåg just att AUGUSTI ÄR SLUT. Och att jag hann läsa två böcker. Ja, TVÅ. Kan någon tala om för mig vad som fucking händer??? Eller varför läsning INTE händer? 

När Victor ba: "Hallå om du väntar på mig vid jobbet så käkar vi på tacostället!" Och en ba: "Sure babe" och sen kommer hem efter tre öl och stupar rätt i säng (efter att ha klämt en dammsugare) och inte hinner blogga... 

Okej, det här kommer bli en väldigt svepande sammanfattning av vad som händer i den här och vad som är förutsättningarna för berättelsen – EFTERSOM jag knappt förstår den. Det har varit ett krig. Människor och Arcanics har slagits mot varandra och hatar varandra fortfarande. Maika – som är en arkanisk (ja, nu översätter jag det så) tonårstjej ärrad av kriget – letar efter något som vi får reda på på typ sista sidan, så det tänker jag inte spoila. Hon råkar bli besatt av en uråldring demon och alla jagar henne för egen vinning.

Okej, jag skulle kunna stanna vid att säga det här: Jag fattar NADA, men den är ju förjävla snygg.

Alltså men seriöst. Det jag lyckas urskilja av ploten är... förvirrande. Och ställer mer frågor än vad de svarar på. Om det inte vore så andlöst vackert och finurligt gjort hade jag ärligt talat inte läst klart boken. Om du gillar att förstå förutsättningarna för berättelsen innan du läser bör du skippa den här. Jag har läst flera djupt förvirrande Image-album på senaste tiden och känner mig lite besviken. Liksom hey, ni hade kunnat göra något bra här. Varför kan ni inte bara förklara så en förstår? Och jag läste texten på Images hemsida nu och hela berättelsen makes SO MUCH MORE SENSE. Varför står inte det på baksidan? Alltså Images seriealbum har verkligen VÄRDELÖSA baksidestexter som säger INGENTING om vad det egentligen innehåller. /end of rant

I alla fall, om vi återgår till just DET HÄR albumet. Ord som skulle kunna användas till överdrift i denna recension: Snygg, vacker, fin eeeeeh stilig, skön, fager, söt, tjusig, grann, proper, välskapt, elegant, läcker, urläcker, ståtlig, dekorativ, praktfull, storslagen, tilldragande, förtjusande, intagande, ljuvlig, dejlig, täck, vän; klar, solig, strålande, behaglig; stor, ansenlig (ja, jag kopierade bara från synonymer.se nu).

Fan vad jag tappar spåret hela tiden, är visst lite ringrostig. I alla fall. Andra saker som jag gillar (utöver snyggheten), och som ändå talar för att jag kommer läsa volym två av den här:
★ ALLTSÅ HAR NI SETT DEN ELLER DEN ÄR SÅ SNYGG JAG DÖR (förlåt, förlåt, jag vet, jaaaag vet).
★ Världsbygget. Känns som en relativt unik dystopisk fantasyvärld. Eller i och för sig har jag inte läst så mycket dark fantasy, så jag kanske inte kan uttala mig. Men nice värld.
★ Jag älskar hur de har blandat väst och öst både i varelser, estetik och berättarteknik. Det är liksom som en art noveau-manga med vissa extremt tydliga traditionella fantasy-drag, vilket fungerar otroligt bra.
★ Matriarkat och kvinnlig vänskap måste en ju ändå alltid uppskatta.
★ Tar upp aktuella ämnen som typ vem som är ond och vem som är god, exploatering av människor och sånt.
★ Alltså den lilla rävungen jag dör så gulliiiiig är så kär lilla skruttungen, sdhdhhf.

Saker som talar för att jag inte kommer fortsätta läsa den här serien:
☆ Eh, som sagt fattar jag ju typ ingenting.
☆ Plotten är inte engagerande. Mest på grund av se ovan anledning.
☆ Svårt att sympatisera med huvudpersonen pga 100% blank karaktär. Hon har verkligen inga egna karaktärsdrag.
☆ Många karaktärer att hålla reda på, och jag förstod aldrig vem som var på vilken sida.

Men tja, jag tycker alltid att det är svårt att avgöra om det är en bra serie eller inte på bara en volym, så jag kommer nog ge den en till. Den kan ju knappast bli mer förvirrande än den första delen liksom.

Monstress vol 1: Awakening
Marjorie Liu & Sana Takeda
192 s.
Image
2016
Goodreads

Okej, nu har jag varit hos en läkare som säger att jag fått en lättare inflammation i armen. Ej tunga lyft, men normalt användande framöver. Och i normalt användande ingår i allra högsta grad datorskrivande. Ska dock försöka lägga av med min icke-ergonomiska ställning då jag gärna halvligger i soffan med fötterna på bordet och datorn i knät och sen lutar mig lite mot vänsterarmen. Inte bra.

Heh, jag har ett mycket olyckligt meddelande idag: Jag har sträckt en muskel i armen och har fått som rekommendation att INTE SKRIVA PÅ DATORN. Så bye uppsatsskrivande (som jag ändå inte gör) och bye bloggande. Om det kan göra min arm bättre så att jag kan klara mig igenom en hel arbetsdag utan att droga mig på en liten cocktail av paracetamol + ibuprofen + diklofenak blir jag mycket glad, och därför tänker jag i alla fall pröva avhållsamhet. Gå i skrivcelibat. Eftersom jag ändå är en väldigt snäll person kommer här några texter ni kan läsa medan jag inte bloggar!

1. "Därför mår du bättre av att sluta spela Monopol"
Tyckte det här var en skitintressant text, och jag insåg varför jag alltid hatat Monopol. Det är något med Monopol som gör att det kryper under huden på mig. Och you know what: Monopol är inte designat för en angenäm spelupplevelse. Kolla texten för förklaring och historia!

2. "När alla andra är så himla bra och du känner dig värdelös och överflödig"
Det här kom verkligen som på beställning, med tanke på mitt inlägg förra veckan. Louise på lugnochfin skriver lika bra och träffsäkert som vanligt.

3. Isabelle McAllister + Plantagen
Ok, detta är inte så mycket att läsa, utan mer att titta på. Har pinnat prick varje bild i det här inlägget till min hem-mapp på Pinterest. Så. Jävla snyggt. Lite såhär ser det ut:

4. "10 mat-lifehacks du måste kunna"
Den här typiskt bra personen har skrivit ett typiskt bra inlägg.

För övrigt: Har ni sett det här? Och det här? Jag som en gång respekterade Rowling för att hon inte mjölkade Harry Potter-världen på dess sista magi får nu äta upp allt jag tänkt om henne. Snälla Rowling, sluta innan det är försent.

Puss och hej och hoppas mina muskler samarbetar med mig snart. Kan vara nice att kunna skjuta en kundvagn framför sig och öppna tunga dörrar och sånt snart :))))

Okej, äter frukost på jobbet och catchar upp på the latest OS-news. Satt och läste en artikel och bara: "Jahaaa, är det DAMFOTBOLL de pratar om!"

Idag blir det en väldigt sen Top Ten Tuesday. Jag har haft min första dag ledig LEDIG (dvs utan att träffa en massa folk) på länge + firar en hel månad som gift! Woop! Har firat med att gå på massage, eftersom jag sträckt en muskel i min axeljävel (enda trevliga är att jag slipper bära en miljard lådor på jobbet. Tyvärr får jag även ont av att skjuta kundvagnar framför mig) och ska snart äta chokladpraliner och dricka prosecco!

I alla fall så har jag funderat lite under dagen på det här temat. Det var nämligen lite valbart. Tio böcker inom en viss – valbar – setting. Det enda jag kom på var saker som jag störde mig på. Här kommer därför ett gäng böcker för dig som är lika trött på Stockholm som jag är (alltså jag hatälskar Stockholm så mycket. Visst att det är här "allt händer" och sånt – rikt kulturliv yada yada – men alla infödingar vet att Stockholm är en enda stor incestfest och det är så hårt och kallt och bullrigt. Är storstadstrött <- trodde aldrig jag skulle bli det i livet, men längtar efter något mindre. I alla fall. Utsvävningar ftw)!

1. Det handlar om dig – Sandra Beijer
2. Nattsagor för sömnlösa – Johanna Wester
3. M varken mer eller mindre – Petra Backlund
4. Vill ha dig så illa – Gunnar Ardelius
5. Vi måste sluta ses på det här sättet – Johanna Lindbäck & Lisa Bjärbo
6. Vi är inte sådana som i slutet får varandra – Katarina Sandberg

OBS! Jag vill bara framhålla att flera av böckerna ovan är himla bra. Men är en trött på Stockholm så är en.

Och nu ska jag kramas med min man och dricka den där proseccon, så ni får hålla tillgodo med det här inlägget hela morgondagen också. Och fortsätt lista Stockholmsböcker jag ska hålla mig borta från! Ni har hela kommentarsfältet för er själva! Puss!