...det bara verkar så. De senaste veckorna har varit rätt tuffa. Inte på grund av yttre omständigheter egentligen, men mitt psykiska skick har varit rätt dåligt. Och så himla deppigt, för jag ser i bloggar och sånt att så himla många verkar må dåligt nu. Hävdade senast för ett par veckor sedan att jag inte brukar märka av några höstdepressioner, men nu verkar jag växla mellan zombie-mode, depp-mode och sånt jävla brutalt rå-ångest-mode. Så jäkla sämst. Den kommande veckan har jag i alla fall schemalagt tre inlägg åt er. En Top Ten Tuesday och två recensioner. Hoppas ni gillar och att ni känner att ni får lön för mödan när ni ju ändå fortsätter komma in hit och kolla även när jag inte postar nåt. Puss!

Det finns få saker jag tycker är så tungt som avsked. Ju mer oåterkalleliga, desto jobbigare. När jag vet att det dröjer lång tid till vi ses. Eller ännu värre de där som innebär slutet. När jag vet att det avslutar något fint och bra. Det är skitsvårt för mig. Eller jag antar att det är jobbigt för alla personer såklart. Men jag är alltid den som inte kan hålla masken. Som får en sten i bröstet som kräver att jag sätter mig på golvet. Jag är den som gråter på tågperronger.

Sex stycken femåringar försvinner. Elva år senare kommer fem stycken tillbaka. Inget har något minne av var de varit eller vem som fört bort dem. Dock verkar de ha lämnat ledtrådar till sig själva – problemet är bara att de inte är så himla lätta att tyda.

Jag köpte den här för att jag helt klart tyckte att omslaget ihop med beskrivningen lät som något jag skulle gilla. Känner att omslaget ger lite samma känsla som Lauren Olivers Vanishing Girls och det var faktiskt ärligt talat det jag mest gick på.

Detta är dock en något mer science fiction-y berättelse, även om ifall en skulle hårddra det hela så är det inte alls SF – what so ever. Eller förlåt, antar att jag spoilat nu att de inte har blivit kidnappade av aliens, men det kanske är ok? Jag trodde ändå aldrig på det medan jag läste.

Hursomhelst – det hela börjar sjukt bra tycker jag. En plot som verkligen bygger upp för intriger. Vi har en antydan till en kärlekstriangel och hela den biten känns förstås väldigt krystad. Till att börja med känns det som att det inte var det första jag skulle gå på som författare. Det finns så otroligt mycket andra ämnen att undersöka här – till exempel det som behandlas lite kort i och med att xxx inte alls känner någon sammanhörande känsla med sin mamma. Jag tycker att det är sjukt intressant och hade gärna sett mer av det. Istället får vi en kärleksfnurra som inte känns speciellt trovärdig – och framför allt: känns helt irrelevant för resten av berättelsen. Det är som att Altebrando har bara: "Aaaah, juste, när en skriver YA ska det ju vara en kärleksberättelse med också!" och tagit med det bara för att det "ska" vara så.

Så okej, under själva berättelsens gång stör jag mig på kärleksskiten, men har ändå svårt att lägga ifrån mig berättelsen. Alltså språket! Drivet! The perfect amount of information! Den är verkligen skriven för att läsa i en sittning och det fungerar nästan lite FÖR bra. Eller well, det fungerar för bra, och det är också anledningen till varför jag inte rekommenderar den här boken. Eller alltså, det blir ju ingen problem förrän på slutet. Altebrando bygger upp och bygger upp och bygger upp och när en kommer till det Spektakulära Slutet så... kommer det inte. Det bara tar slut medan flera frågor står obesvarade. Vi får veta vem och lite kring vetenskapliga motiv, men inget om personliga, inte precis hur det gått till och framför allt får vi aldrig höra kidnapparen.

Så. Det här som skulle kunna vara en sjukt spännande bok med flera filosofiska tankar om minnet samt diskussion kring familj och tillhörighet faller istället ganska så platt. Vilket känns tråkigt, för den har så otroligt mycket potential som liksom bara mynnar ut i intet. Och ärligt talat känner jag att det är sån otrolig lathet från författarens sida att inte ge den det slut den förtjänar. För faktiskt, slutet förstörde hela boken för mig. Den gick från en 4 till kanske 2,5.

The Leaving
Tara Altebrando
432 s.
Bloomsbury
2016
Goodreads

Här kommer ett sådant där litet inlägg med vad länkar jag sparat på den senaste tiden.

→ Ett recept på Butterbeer.
→ Färgläggningsbilder med normkritiska prinsessor och superhjältar. Alltså kommer ni ihåg färgläggningsbilderna en fick på fritids? Jag kommer i och för sig bara ihåg att vi hade Pokémon och Mulan (vilka ju ändå är ganska nice), men ofc är det ju som med resten av samhället annars: Mjuka prinsessor, hårda superhjältar. Här finns istället hårda prinsessor och mjuka superhjältar! Woo!
→ Internetmuseum på facebook. Delar en hel massa teknikrelaterad historia! Sjukt kul att få flödet tycker jag. Gillade extra mycket den här bilden, om att Illustrerad Vetenskap skrev 2002 om en trådlös skärm en kunde surfa på som kanske skulle bli tillgänglig för alla i framtiden.
→ 13 bilder som visar varför jag är feminist.
→ Jag är ingen alls. Vilket handlar om sånt jag tänker på rätt mycket nuförtiden. Det här att jag behöver jobba på att vara lycklig utan att vara en megaspeciell person. Och att sluta vara avundsjuk på liv jag inte vill ha.
→ Romanbygge pågår. Louise på lugnochfin skriver om hur hon planerar en roman. Ska ha det här i bakhuvudet ett tag.
→ Sociala monster. Spännande program på SVT om sociala media och hur vi hanterar all information vi matas med. Första avsnittet gick igår, men finns nu på SVTplay. Hurra! Bara en halvtimme långt också!

Min reaktion när jag såg temat för veckans Top Ten Tuesday:

Mvh Villain-lover.

Alltså jag har verkligen en grej för skurkar, och ju obehagligare desto bättre. Helst ska de krypa under huden och nästan få mig att gråta av frustration för att de är så omöjliga. Heath Ledgers joker i The Dark Knight är ju precis sådan. Satt och torrgrina senast vi såg den pga så obehaglig. Här kommer några av mina favoriter:

1. Christopher Pelant i Bones
Ohmy, ohmy, även om hela Pelant-ploten spårar lite i slutet är det här en av mina favoriter när det gäller tv-skurkar alltså. Så jäkla obehaglig och omöjligt.

2. Moriarty i Sherlock
Har aldrig haft en grej för Moriarty innan (eller alltså jag har ju aldrig läst någon Sherlock Holmes-berättelse, så svårt) Andrew Scott kom och ba va awesome. Har i och för sig en grej rent allmänt för Andrew Scott.

3. Captain Phasma i The Force Awakens
Jag gillar nog egentligen mer idén om Captain Phasma, mest pga EN FÅR KNAPPT SE HENNE I FILMEN? Ser mycket fram emot att se henne i filmen som kommer nästa år (pga IMDb säger att hon är med i den). Men ok, Phasma är ju inte en sån där under-huden-obehaglig typ, utan mest bara allmänt cool.

4. President Snow i The Hunger Games
Okej nu är vi tillbaka på under-huden-obehag. Det jag gillar med Snow är att han är så oförutsägbar och en vet liksom aldrig var en har honom.

5. Skuggmästaren i Grishatrilogin
Herregud, jag har en smått pinsam tendens att bli attackkär i skurkkaraktärer – bland annat Skuggmästaren. Alltså en vill ju ogärna gilla bad boys för de har ju en tendens att vara ganska onice:a. Meneh, huvudstupa hjärtat först. (Och OBS på att jag på ett rationellt plan INTE gillar sådana karaktärer, att jag kan se hur det är konstruerat och hur hemska de är, men tyvärr så dras jag tydligen till fel personer när jag läser. NÄR JAG LÄSER. IRL drar jag bara till mig helyllepersoner hur mycket jag än försöker odla bilden av mig själv som cool).

6. AIDAN i Illuminae
Visst måste en ändå älska vissa välkonstruerade AI-skurkar? Här har vi en manipulativ jävel. Det bästa händer ju förstås i slutet, SÅ INGA SPOILERS HÄR INTE.

7. SPOILER ALERT [Ava lite mer text för att inte spoila på korthet i namnet] i Ex Machina
Jag såg Ex Machina på enda biovisningen i Sverige under Way Out West förra året och ÄLSKADE DEN. Måste få Victor att se den här filmen snart (han valde att träffa sin kompis istället, pffffff)... Men kan liksom inte förklara mig, men älskar den perfekta kombon av SF och mindfuck här. BÄSTA kombinationen dessutom. Var mindblown när jag gick från biografen.

8. The Other Mother i Coraline
Alltså detta creeps me out på riktigt alltså. En annan mamma i en parallell verklighet som är typ perfekt. Förutom att du måste stanna där för alltid.

Och här kommer några stycken jag inte tycker är så spännande:
1. Levana i Lunar Chronicles
Det här känns som en sjukt ointressant och intetsägande skurk. Kan hon inte få bli lite obehagligare? Har ju i och för sig bara läst del ett och två i denna serie, men ändå.

2. Warner i Juliette Chronicles
Ehm, det här är ju då en av de pinsamma karaktärer jag brukade gilla. Nu minns jag honom mest som en jävligt gnällig och jobbig typ som tyckte synd om sig själv hela tiden. Rent intellektuellt kunde jag ju tänka även förut att han var en skit att att det var en skymf mot... ALLT hur det hela slutade.

För övrigt, en sak som jag tänkte en del på medan vi var på museer i Berlin och Prag: De värsta värsta skurkarna är typ alltid på riktigt. Tänker ibland på det Marie Lu sa till mig när jag träffade henne – att det värsta vi kan föreställa oss redan har hänt (jag var inne på det här en del med Leigh Bardugo också, även om det inte var speciellt mycket av det som kom med i slutversionen av intervjun). Det värsta är på riktigt. Och om jag blir helt svag i knäna av att stå på Václavplatsen i Prag eller lägga handen mot en rest av Berlinmuren – fatta alla ställen där det fortfarande inte är bra? Jag önskar att vi kunde stänga in de värsta typerna i böcker och låta dem stanna där. Låta dem bli enbart skrämmande berättelser. Det hade varit trevligt.
SparaSparaSparaSparaSparaSparaSparaSpara

Hallå, jag undrar ni andra skrivare: Vad sjutton använder ni för skrivprogram? Jag har försökt hitta bra program både för mindmapping och för att kunna göra en timeline och koppla olika dokument/texter till olika händelser liksom, men hittar inget bra. Är sugen på Outline, men det kostar ju en halv förmögenhet också. Börjar komma upp i sådana textmassor nu att det är svårt att hålla reda på alla olika dokument och sånt. Är ju inte bättre att jag dessutom typ får ont i ögonen av fula saker, och därmed också blir sjukt oinspirerad...

Så vilka är era bästa författarverktyg till datorn? Har ju då Mac också för er som missat det, så det är ju trevligare för mig om det finns för min dator :)

Den här veckan har jag haft huvudet fullt med en annan typ av skrivande. Det som inte någon annan får läsa än. Igår stod jag på tågperrongen och väntade på tåget och Big Stars "Give Me Another Chance" gick igång. Och jag bara kände att här händer något. Läsningen har fått lida lite för att jag måste tömma mig själv på historier först. Innan jag kan stoppa in nya. Om det makes sense.

Jag är dock värdelös på att planera. Jag har ingen aning om var jag är påväg. Jag orkar inte ta tag i det helt plågsamma i att planera, känner fysiska aversioner mot att komma fram till något. Är rädd att jag aldrig ska skriva klart det här på samma sätt som jag aldrig kan lägga det allra allra sista vid en hemtenta för att det nästan gör fysiskt ont att fortsätta arbeta. Jag vet inte, men jag orkar inte att det ska vara så jävla plågsamt? Och jag funderar alltid över hur andra författare känner när det låter folk som känner dem läsa det de skrivit. För jag undrar hur mycket mina närmaste känner igen. Vilka som känner igen sig själva, och hur mycket de känner igen mig. Alltså, jag tänker att det väl på ett plan måste vara såhär. Att det måste vara plågsamt att skriva. Annars skulle det inte bli bra. Ju ondare det gör, desto bättre blir det. Det ser jag ju. Resultat på en gång.

Jag fattar ju att alla andra har tänkt allt det här tusen gånger. Men det känns fortfarande nytt för mig. Att skriva. Att upptäcka personer som liksom bor i mitt huvud. Blir förvånad när jag lär känna deras nya karaktärsdrag.

Tja. Jag har ändå börjat läsa Vonneguts Slaughterhouse 5, som en klasskompis rekommenderade mig i vintras. Vi har fått in den här dödssnygga utgåvan på jobbet, så då tänkte jag att nu. Nu är det dags. Och även om jag är skeptisk mot klassiker kan jag inte låta bli att helt sjunka in i den här lilla finingen. Har än så länge läst kanske max 40 sidor i, men tycker så mycket om det långsamma, nästan anekdotiska.

Och btw, inviger nu en ny etikett. "Skriva". Välkommen in i mitt huvud. Typ.
Och btw 2. Kan ni fatta att september är slut nu? Eller imorgon. Så himla sjukt. Var har den här månaden tagit vägen?
Och btw 3. Jag var hos en sjukgymnast igår för att kolla på min axel. Det är såklart värre än jag trodde, och Åtgärder skall Vidtagas. Får inte bära NÅGONTING (vet hen ens vad jag jobbar med?!). Ska gå dit minst en gång till. Hen säger: Skaffa ny kudde. Skaffa bättre hållning. Börja träna. Slarva inte med att bära ordentligt. För tydligen har jag en spänning i nacken som varit hemskt mycket längre än min skada i axeln, så länge att den kanske till och med orsakat skadan och gjort den värre. Kul.

Hörni, ENSAMKVÄLLAR! Vad vore äktenskapet utan ensamkvällar? Skitjobbigt, vi skulle fan kväva varandra. När jag skriver det här måndag kväll är Victor på jobbkalas (de dära på SVT asså de bara kalasar hela tiden så fort det är minsta lilla premiär!) och jag carpar kvällen som fan. Har käkat sushi och äter nu godis och dricker ett glas vin en helt vanlig måndag (har sedan i januari alltid en vinbox hemma för denna typen av occasions). Om en liten stund ska jag återgå till volym tre av Harrow County – men först: En liten tisdagslista!

Stanna utspelar sig under ett år av Esters liv – ett år som ska bli tungt och avgörande. Hon blir kär i Eli, vars mamma är svårt sjuk. Esters bästa vän Hanin bråkar med sin mamma, och lillebrorsan Nicke har svårt att hitta kompisar. Ester försöker ge så mycket som möjligt av sig själv till alla andra, men glömmer helt bort sig själv.

Jag hade lite blandade förväntningar på den här boken. Jag läste Floras blogg ett tag, men tappade intresset delvis för att jag hade så svårt för hennes språk. Det personliga språk hon använder i bloggen har hon dock inte plockat med sig till boken, vilket innebär både fördelar och nackdelar. Jag har svårt att alls se hennes röst – eller ens EN röst – i det här språket. Däremot hade jag ju vissa förväntningar, och well. För att fatta mig kort: Jag är inte imponerad av den här boken.

Men här fattar vi oss inte kort, utan istället får ni full utläggning: Ester som karaktär är helt blank för mig. Hon verkar inte har några personlighetsdrag förutom att hon offrar sig för andra. Ibland säger hon och gör saker som verkar gå helt emot hennes karaktär – men kanske är det bara de där skymtarna av karaktärsdrag som en får se alldeles för sällan för att liksom knyta dem till själva karaktären. Jag kommer på mig själv med att bli förvånad över saker hon säger, för det liksom... MATCHAR inte.

Det känns som att en redaktör hade behövt vara lite hårdare här också. Boken är ungefär 100 sidor för lång för att jag ska orka hålla intresset uppe. Mitten blir mest en intetsägande massa. Hur länge går det egentligen att älta att Eli tar all hennes ork och att det blir seriösa problem i förhållandet? Länge, tydligen. Samtidigt innehåller boken massor av scener som absolut inte tillför någonting till själva berättelsen och som jag inte alls förstår poängen med.

Och sen vill jag ju fortfarande prata om det här med innerstadskids. Jag fattar inte ens längre varför jag läser sådana här böcker, blir ju bara besviken och trött på dem? CRED dock till Flora för att hon tar upp ett visst litet mini-mått av klassanalys i början av boken, det måste en ju gilla. Och plus för mångfalden. Alltså det FINNS ju saker jag gillar med den här boken också. Det är inget fel på själva grundploten i sig. Det här ÄR faktiskt inte your average innerstadsbrud som bara försöker hitta sig själv litegrann. Och det känns skönt och uppfriskande på ett sätt. Jag gillar också att Ester får vara en karaktär som gör helt fel ibland, utan att vara en totalt osympatisk karaktär som en inte står ut med (ja, Maj, jag tittar på dig).

Men ja, overall: Det här är faktiskt en bok ni kan skippa.

Stanna
Flora Wiström
376 s.
Bonnier Carlsen
2016
Goodreads

Jag tänkte att eftersom de flesta säkert springer på bokmässa idag ändå behöver jag kanske inte skriva något vettigt. Känns så jäkla skönt att inte vara där. Seriöst alltså. Är fortfarande skör i stora folksamlingar, speciellt när jag riskerar att stöta på folk jag känner. Min terapeut hade sagt att jag skulle behöva utmana det, men min psykiater hade sagt att en inte måste vara en perfekt människa som klarar av allt, utan att det där kommer komma. Så jag låter det vila lite sålänge.