Okej, det här kommer bli ett långt inlägg med mycket bilder och citat - vilket helt enkelt kommer sig av att det här är bland det finaste jag läst under hela min livstid.

Dagboksanteckningar från ett källarhål handlar om Linnéa, som inte mår så bra eftersom hon inte riktigt känner att hon passar in. Hon känner att hon börjar växa ifrån sina bästa kompisar och relationen till den allra närmaste kompisen börjar bli minst sagt infekterad. Linnéa är 16 år och allt hon ser fram emot är Peace & Love. Hon är också lite smått besatt av en kille som går ett par klasser över henne och åker till hans jobb för att se honom och sånt.

Alltså, det här är prick den typen av bok som jag önskar att jag kunde skriva. Det vill säga: Mycket ångest och smärta, men också rolig och knäpp, med snyggt språk och så otroligt insiktsfulla kommentarer. När jag läste den här ville jag fota typ VARJE sida för att beskrivningarna är så sjukt spot on och för att igenkänningen är så total i typ varenda jäkla mening. Jag lyckades ändå banta ner den här recensionen till att innehålla 14 bilder, och då har jag ändå sållat bort saker jag vill ha med.

Jag tänker nog faktiskt inte säga så himla mycket mer om den här, utan låta bilderna tala ganska mycket för sig själva. Måste be om ursäkt här för att jag inte klippt ihop bilder som hör ihop, men det verkar helt enkelt inte finnas någon bra app till Chrome och min stationära dator är fortfarande... well, ej användbar.

Men vi kan ju börja med det som är roligt:

Vill du ha en super-swoonig kärleksberättelse utan några som helst överraskningar och som är ungefär som att titta på ett Friends-maraton fast tråkigare och MER förutsägbart (disclaimer på att jag älskar Friends innerligt, så inget ont mot Friends)? I så fall: Läs Girl Online. Om du faktiskt vill ha ut något bestående av att läsa en bok eller helt enkelt inte vill veta exakt hur hela boken kommer vara efter att ha läst baksidan och typ två sidor: Läs inte Girl Online. Ni som inte vill läsa sågningar: Stop reading right now, because sågning is coming up.

1. På söndag den 7/6 medverkar jag i Sofies bloggstafett! Klockan 13 kommer mitt inlägg publiceras med tips på bra sommarböcker. Hela schemat kan du se på Sofies blogg.

Okej, förra måndagen var jag på bloggträff på Bonnier Carlsen och de anordnar någon sorts bloggstaffet. Så jag är på och gör därför någon sorts dubbelrecension av böckerna som träffen handlade om!

Idag åker jag hem från Malmö. Känns både jobbigt och skönt. Saknar min katt men längtar redan efter min sambo. Alltså distansförhållanden är djävulens påfund. Verkligen. Men nåja, det var inte det jag hade tänkt prata om, utan det här: läsplattor. Och den irrationella nervositeten. 

Okej, jag tycker att dagens Top Ten Tuesday är tråkig och har planerat en dubbelrecension till imorgon, Så vad säger ni om att göra det här till en recensionvecka? En recension varje dag (förutom söndag)! Ni verkade ju gilla det senast jag hade det. Dåså, då rivstartar vi väl juni med en recensionsvecka.

Gatukatten Bob står på schemat idag dårå. Jag hade flera personer som kommenterade min blogg om den här gatukatten under ett par dagar och som tyckte att jag skulle läsa den, så då gjorde jag väl det dårå (utmärkt exempel på läsarmakt i den här bloggen).

Det är nog ingen som har missat den här, men Gatukatten Bob är en verklig händelse. Författaren James Bowen blev i princip adopterad av Bob som var en gatukatt. Det visade sig att Bob var en otroligt go och charmig liten skrutt som Bowen blev tämligen förtjust i. I boken tas läsaren genom deras vardag att försöka spela in/sälja tidningar för mat, drogavvänjning och veterinärbesök och sånt.

Alltså okej, eftersom jag gillar katter kanske jag eventuellt är pinsamt såld på den här - utan att boken egentligen är något litterärt mästerverk. Men hallå - BOB! SÅ. HIMLA. GULLIG. Vill bara pussa på honom.

Men okej, ska försöka sluta obsessa över katter nu, eftersom det här är en bokblogg och inte en kattblogg (OMG EN SKULLE HA HAFT EN KATTBLOGG JAG DÖR :O ). Det känns kanske lite konstigt att säga att det här är en väldigt mysig bok, med tanke på det ändå rätt så tunga ämnet - hur de försöker tjäna pengar, Bowens drogavvänjning och sådant. Men det finns ju ändå den här relationen mellan katt och människa som gör själva berättelsen så himla fin. Och jag blir så glad över att det liksom är på riktigt. Som sagt, inget litterärt mästerverk direkt, men lågmäld och lättläst. Passar perfekt som substitut för mellanåldersfantasy (eller vad ni nu tröstläser)!

Har sett att många fått intrycket av att det här skulle vara en sådan typisk solig, amerikansk berättelse - så även jag. Men vill bara säga att det inte riktigt till 100% är så i alla fall. Det handlar ju om den här snubben på drogavvänjning som blir räddad av en katt, de har det hårt men överlever ändå. Men det är inte rakt igenom en solskenshistoria, utan det finns fortfarande en hel del svärta i. Och den är inte ens amerikansk utan brittisk!

Jag missade totalt den här när den kom ut, och har varken vetat vad den handlar om eller tänkt att det skulle vara något som jag skulle bli såld på. Men så råkar det ju vara så att det kommer en uppföljare i augusti - Manifest för hopplösa - och tack vare Barnens bokklubb så blev det så att jag läste den här ändå.

Konsten att ha sjukt låga förväntningar handlar om Emanuel Kent som är 16 år och helt fel. Han kämpar hårt för att bli accepterad i klassen och tänker att visst är det väl så att hans enda kompis Tore egentligen är lite för töntig för Emanuel, och att Tore egentligen drar ner honom. För Emanuel har något som Tore inte har - Emanuel har potential. Potential att smälta in och vara cool. När Tore är hemma ett tag tar Emanuel chansen att hänga lite mer andra i klassen, men istället för att skaffa sig nya vänner lyckas han sylta in i sig rätt rejält och står till slut utan både Tore och andra vänner.

Jag fattar ju att det här ska vara en rolig bok, och stundvis är den det ju faktiskt det. Dock bygger delar av den på någon sorts lyteskomik som inte alls är speciellt roliga. Åtminstone inte för mig, eftersom igenkänningen är alldeles för stor för att det överhuvudtaget ska vara roligt. Det här att inte direkt vara mobbad, men när en märker att ens kompisar gör saker utan en själv och vara den som blir sist vald och sånt. Det är rent smärtsamt att läsa om Emanuels försök att bli mer populär i skolan, för det hade lika gärna kunnat vara jag. Just det här att "om jag hade varit lite mer på det här sättet, då, DÅ hade de kunnat gilla mig".

Jag gillar verkligen persongalleriet i den här boken. Det är så otroligt brett och varierat. Och inga av karaktärerna känns ensidiga och stereotypa - samtidigt som Asptjärn ändå förhåller sig till och använder stereotyper på ett sätt som blir väldigt intressant. Vi har till exempel lesbiska feministstorasystern som aldrig missar en chans att föreläsa om misogyni eller heteronormativitet och demonstrerar med feministorganisationer där män inte ens är välkomna (fast det är förstås i Manifest för hopplösa). Dock blir hon aldrig den här militanta, rabiata svinarga feministen som det så ofta blir i många andra böcker. Istället får hon också vara en väldigt gullig storasyster och en stark förebild för Emanuel.

Jag har på senaste tiden också märkt att jag är en sucker för ungdomsböcker med filosofiska inslag, vilket även den här har. Inser ju att jag MÅSTE läsa Sofies värld snart alltså... Ett av mina nyaste tillskott i bokhyllan är Nybörjarguide till livet eller kaosteori som ju också ska ha en del filosofiska inslag. Jag tror kanske också att det här är en universitetsskada - jag älskar när ungdomsböcker behandlar teori och sånt överlag, så det har väl med det att göra.

Jag märker också att jag allt oftare väljer bort de realistiska ungdomsböckerna för att jag inte tycker att jag har så mycket att hämta där och för att det alltid låter väldigt tråkigt. Men om en bara ska läsa en enda (eller två) realistisk ungdomsbok i år är Konsten att ha sjukt låga förväntningar definitivt it (och uppföljaren Manifest för hopplösa som kommer i augusti). Så otroligt fin och sorglig bok om att vara 15 år och vilja vara rätt men är helt fel. Smärtsamt för oss som känner igen oss, upplysande för er som inte gör det (fast jag tror ju förstås att alla kände sig helt fel när de var 15. Men alla har ju inte riktigt den här upplevelsen att alla andra verkade tycka att en var helt fel också).

Alltså HUR - jag menar H.U.R????????? - kunde det blir juni så dödligt snabbt?! Turbulent månad det här. Jag avslutade maj med att hänga med min pojkvän i Malmö (hänger fortfarande där, åker imorgon vid nio-tiden). Tänkte spendera dagen idag med att göra studiebesök på SF-bokhandeln bara för att kolla in hur de har det, äta mer falafel och kanske försöka skriva lite praktikrapport. Det blir nog bra!

Dagsschemat för bloggen då? Ja, vi har den här sammanfattningen, och för er som tycker sånt är trist kommer en recension senare idag också. Hurra! Är sjukt medveten om hur lång efter jag ligger med recenserandet... Jag försöker, det kommer... eh, förr eller senare. Jag kanske borde köra en recensionsvecka igen, eller vad säger ni?

I maj läste jag:
63. Manifest för hopplösa, Åsa Asptjärn
62. Konsten att ha sjukt låga förväntningar, Åsa Asptjärn *
61. Gatukatten Bob, James Bowen *
60. Min brorsa heter Noa, Anna-Clara Tidholm & Joanna Hellgren *
59. Huset mittemot, Alex Haridi *
58. Stjärnstenen (Drakarnas öde #1), Jo Salmson *
57. Dagboksanteckningar från ett källarhål, David Wiberg *
56. Odinsbarn, Siri Pettersen *
55. Trädet och tiden, Gunila Ambjörnsson (omläsning)
54. Den förbjudna skogen (Fablehaven #1), Brandon Mull
53. Dit ljuset inte når, Annika Thor
52. Vi är alla helt utom oss, Karen Joy Fowler *
51. Den här sommaren kan bli min död, Malin Stehn *
Totalt: 13.
Gillade mest: Hm, jag tror nog att det blir Vi är alla helt utom oss här. Fast Konsten att ha sjukt låga förväntningar och Manifest för hopplösa ligger fasen inte långt efter. Eller de kanske var bättre ändå? Åh, jag vet inte.
Gillade minst: Minst intressant var nog kanske Den förbjudna skogen - så pass att jag inte ens är speciellt pepp på att fortsätta läsa Fablehaven alls.
Största överraskning: Konsten att ha sjukt låga förväntningar. Jag hade faktiskt inte alls speciellt höga förväntningar på den, men det visade sig ju vara en tokhit.
Största besvikelse: Odinsbarn... Utan att vara ens i närheten av dålig eller något sådant. Det var helt enkelt bara mina förväntningar på den som var på tok för höga.

Gull Åkerblom är för mig ett sånt där namn som jag känner igen, men måste googla för att kunna komma på en enda titel hon skrivit. Och när jag kollar listan på wikipedia känner jag ändå inte igen en enda titel. Nåja, det här var väl ändå ett ganska bra första möte, även om jag inte är helt översvallande såld liksom.

Ben har alltid känt sig som bortbytingen i sin familj - och i skolan för den delen. Känslan av att aldrig höra samman med någon, vara bra på något och att alltid stå utanför gemenskapen är stark. Istället letar han i skogen - går metodiskt igenom den för att hitta trollet som tagit hans föräldrars riktiga barn och satt dit honom istället.

Så föreslår hans pappa att de ska flytta till en gammal prästgård på landet. Ben är den enda i familjen (utöver pappa) som faktiskt tycker att det är en bra idé - närmare skogen och naturen! Men det är ändå där de hamnar. Väl i prästgården känner Ben av en närvaro, en vind som får gardinerna att fladdra och håren att resa sig i nacken på honom. Och helt plötsligt är han mitt uppe i att lösa ett försvinnande som skedde flera år tidigare.

Till att börja med vill jag kommentera omslaget på den här. Jag ifrågasatte det kanske starkt i början. Jag tycker att det på bild är rätt tråkigt och att det kunde ha hittats på något betydligt mer intressant. Till exempel spelar John Bauer en väldigt stor roll i boken, vilket det absolut hade kunnat hämtas inspiration ifrån. Jag tycker liksom att omslaget gör så mycket för stämningen på boken, och PÅ BILD skapar inte det här omslaget speciellt mycket stämning. Jag måste dock säga att när jag fick boken i handen i måndags gav omslaget ett helt annat intryck - så jag tycker inte ni ska backa för att ni ser omslaget på Adlibris eller Bokus eller här för den delen och tycker det är tråkigt. Det är hemskt mycket finare irl så att säga.

I övrigt då? Ja, det är en ganska fin berättelse som väver samman både den svåra sociala biten med att växa upp, samtidigt som det blir någon spök-/deckarhistoria. Fungerar det som tidsfördriv? Absolut! Det blir ändå rätt spännande och stämningen är mysig. Det är tunga skogar, svarta skogssjöar och tyst mosstäckt mark. Men jag tycker nog att det hade gått att pusha ännu mer på det mystiska och hela sagobiten - som ju faktiskt är det som gör den här mest intressant för mig. I den här formen är det ju bra, men blir inte så himla mycket mer. Men om en vill ha snabbläst underhållning i lugn skogsmiljö är det här definitivt en bra bok! Jag kan också se hur det här skulle kunna tilltala en lite yngre läsare, mer än vad det tilltalar mig.

Throwback Thursday får idag göra plats för en recension. Det är äntligen dags för Frankie! Jag läste ju den här boken redan i början på april och har därmed väntat sedan dess utan att komma mig för att faktiskt SKRIVA den här recensionen.

Men såhär: Frankie Landau-Banks är trött på att reduceras till att vara vacker och förtjusande. Ingen verkar se längre än till hennes yttre - trots att hon är mer än så. Till exempel är hon mästerdebattör i debattklubben och en utmärkt strateg. Hon är också hjärnan bakom en rad spratt som äger rum under hennes tredje termin på internatskolan Alabaster.

Okej, i mina försök att övertala andra att läsa den här boken har jag nöjt mig med det enda argumentet INTERNATSKOLA. För INTERNATSKOLA - done and done, vi är hemma, jag är såld. Sen att just den här boken råkar vara vanvettigt rolig och fylld av vettiga värderingar gör ju ingenting sämre direkt.

Till att börja med har vi då den här supersmarta karaktären Frankie Landau-Banks som vägrar förminskas till att vara någons flickvän - ett bihang en får på köpet om en hänger med hennes pojkvän. Något som jag också gillar väldigt mycket med Frankies tankegångar och berättelsen i sig är att den visar att allt inte behöver vara så himla ensidigt. Frankie kritiserar ett hierarkiskt system som hon ändå hjälper till att upprätthålla och konstaterar även svårigheterna i att bryta sitt eget invanda beteende på den punkten. Och så ÄR det ju även på riktigt. Strukturer behöver synas, men ÄR inte lätta att bryta - eftersom det är någon som vi blivit inlärda i. Men den här boken visar OCKSÅ att synliggörandet av strukturer är ett första steg. Att allt inte behöver hända på en gång, men att ingenting händer om inte det första steget tas. Jag tänker också att Frankie är en så himla viktig karaktär där så många brudar fortfarande i tv-serier, filmer och annan kultur reduceras till att vara mamma, flickvän eller sexuellt intresse.

Till er som läste och inte var sålda på Kanske är det allt du behöver veta skulle jag säga att ni ska ge E. Lockhart en andra chans med Frankie Landau-Banks. Vissa saker känns ju igen från Kanske är det allt - typ som överklasskretsen. Men Frankie är betydligt mer fartfylld och... glad än vad Kanske är det allt är. Där Kanske är det allt snarare kännetecknas av lågmäldheten och smärtan är Frankie mer feminism och galna upptåg.

Jag måste även ösa en hög beröm över det eminenta förlaget Lavender Lit också. Vårens två böcker, Frankie Landau-Banks och Vi är alla helt utom oss är inte bara utmärkta historier, utan formulerar och förmedlar så sjukt vettiga värderingar på ett tankeväckande sätt. Dessutom borde alla förlag som ger ut ungdomsböcker/YA/crossover gå i omslagsskola hos Lavender Lit. Med tanke på hur snygga Lavender Lits omslag är och hur fula/urtrista de flesta andra omslag inom ovanstående kategorier borde andra förlag skämmas.