Throwback Thursday får idag göra plats för en recension. Det är äntligen dags för Frankie! Jag läste ju den här boken redan i början på april och har därmed väntat sedan dess utan att komma mig för att faktiskt SKRIVA den här recensionen.

Men såhär: Frankie Landau-Banks är trött på att reduceras till att vara vacker och förtjusande. Ingen verkar se längre än till hennes yttre - trots att hon är mer än så. Till exempel är hon mästerdebattör i debattklubben och en utmärkt strateg. Hon är också hjärnan bakom en rad spratt som äger rum under hennes tredje termin på internatskolan Alabaster.

Okej, i mina försök att övertala andra att läsa den här boken har jag nöjt mig med det enda argumentet INTERNATSKOLA. För INTERNATSKOLA - done and done, vi är hemma, jag är såld. Sen att just den här boken råkar vara vanvettigt rolig och fylld av vettiga värderingar gör ju ingenting sämre direkt.

Till att börja med har vi då den här supersmarta karaktären Frankie Landau-Banks som vägrar förminskas till att vara någons flickvän - ett bihang en får på köpet om en hänger med hennes pojkvän. Något som jag också gillar väldigt mycket med Frankies tankegångar och berättelsen i sig är att den visar att allt inte behöver vara så himla ensidigt. Frankie kritiserar ett hierarkiskt system som hon ändå hjälper till att upprätthålla och konstaterar även svårigheterna i att bryta sitt eget invanda beteende på den punkten. Och så ÄR det ju även på riktigt. Strukturer behöver synas, men ÄR inte lätta att bryta - eftersom det är någon som vi blivit inlärda i. Men den här boken visar OCKSÅ att synliggörandet av strukturer är ett första steg. Att allt inte behöver hända på en gång, men att ingenting händer om inte det första steget tas. Jag tänker också att Frankie är en så himla viktig karaktär där så många brudar fortfarande i tv-serier, filmer och annan kultur reduceras till att vara mamma, flickvän eller sexuellt intresse.

Till er som läste och inte var sålda på Kanske är det allt du behöver veta skulle jag säga att ni ska ge E. Lockhart en andra chans med Frankie Landau-Banks. Vissa saker känns ju igen från Kanske är det allt - typ som överklasskretsen. Men Frankie är betydligt mer fartfylld och... glad än vad Kanske är det allt är. Där Kanske är det allt snarare kännetecknas av lågmäldheten och smärtan är Frankie mer feminism och galna upptåg.

Jag måste även ösa en hög beröm över det eminenta förlaget Lavender Lit också. Vårens två böcker, Frankie Landau-Banks och Vi är alla helt utom oss är inte bara utmärkta historier, utan formulerar och förmedlar så sjukt vettiga värderingar på ett tankeväckande sätt. Dessutom borde alla förlag som ger ut ungdomsböcker/YA/crossover gå i omslagsskola hos Lavender Lit. Med tanke på hur snygga Lavender Lits omslag är och hur fula/urtrista de flesta andra omslag inom ovanstående kategorier borde andra förlag skämmas.