Jag missade totalt den här när den kom ut, och har varken vetat vad den handlar om eller tänkt att det skulle vara något som jag skulle bli såld på. Men så råkar det ju vara så att det kommer en uppföljare i augusti - Manifest för hopplösa - och tack vare Barnens bokklubb så blev det så att jag läste den här ändå.

Konsten att ha sjukt låga förväntningar handlar om Emanuel Kent som är 16 år och helt fel. Han kämpar hårt för att bli accepterad i klassen och tänker att visst är det väl så att hans enda kompis Tore egentligen är lite för töntig för Emanuel, och att Tore egentligen drar ner honom. För Emanuel har något som Tore inte har - Emanuel har potential. Potential att smälta in och vara cool. När Tore är hemma ett tag tar Emanuel chansen att hänga lite mer andra i klassen, men istället för att skaffa sig nya vänner lyckas han sylta in i sig rätt rejält och står till slut utan både Tore och andra vänner.

Jag fattar ju att det här ska vara en rolig bok, och stundvis är den det ju faktiskt det. Dock bygger delar av den på någon sorts lyteskomik som inte alls är speciellt roliga. Åtminstone inte för mig, eftersom igenkänningen är alldeles för stor för att det överhuvudtaget ska vara roligt. Det här att inte direkt vara mobbad, men när en märker att ens kompisar gör saker utan en själv och vara den som blir sist vald och sånt. Det är rent smärtsamt att läsa om Emanuels försök att bli mer populär i skolan, för det hade lika gärna kunnat vara jag. Just det här att "om jag hade varit lite mer på det här sättet, då, DÅ hade de kunnat gilla mig".

Jag gillar verkligen persongalleriet i den här boken. Det är så otroligt brett och varierat. Och inga av karaktärerna känns ensidiga och stereotypa - samtidigt som Asptjärn ändå förhåller sig till och använder stereotyper på ett sätt som blir väldigt intressant. Vi har till exempel lesbiska feministstorasystern som aldrig missar en chans att föreläsa om misogyni eller heteronormativitet och demonstrerar med feministorganisationer där män inte ens är välkomna (fast det är förstås i Manifest för hopplösa). Dock blir hon aldrig den här militanta, rabiata svinarga feministen som det så ofta blir i många andra böcker. Istället får hon också vara en väldigt gullig storasyster och en stark förebild för Emanuel.

Jag har på senaste tiden också märkt att jag är en sucker för ungdomsböcker med filosofiska inslag, vilket även den här har. Inser ju att jag MÅSTE läsa Sofies värld snart alltså... Ett av mina nyaste tillskott i bokhyllan är Nybörjarguide till livet eller kaosteori som ju också ska ha en del filosofiska inslag. Jag tror kanske också att det här är en universitetsskada - jag älskar när ungdomsböcker behandlar teori och sånt överlag, så det har väl med det att göra.

Jag märker också att jag allt oftare väljer bort de realistiska ungdomsböckerna för att jag inte tycker att jag har så mycket att hämta där och för att det alltid låter väldigt tråkigt. Men om en bara ska läsa en enda (eller två) realistisk ungdomsbok i år är Konsten att ha sjukt låga förväntningar definitivt it (och uppföljaren Manifest för hopplösa som kommer i augusti). Så otroligt fin och sorglig bok om att vara 15 år och vilja vara rätt men är helt fel. Smärtsamt för oss som känner igen oss, upplysande för er som inte gör det (fast jag tror ju förstås att alla kände sig helt fel när de var 15. Men alla har ju inte riktigt den här upplevelsen att alla andra verkade tycka att en var helt fel också).