I Dödsdriften får man återigen träffa dr Stratham Younger och kommissarie James Littlemore. Eftersom det var ett tag sedan jag läste Jed Rubenfelds "Analys av ett mord", minns jag inte hur stor roll de spelar i den, men i "Dödsdriften" är de de två huvudpersonerna.

Dr Younger återvänder till USA efter att ha stridit i första världskriget. Med sig tillbaka har han den förtjusande fransyskan Colette Rosseau och hennes stumme lillebror Luc. Allt Stratham vill är att få vara nära Colette, och gärna gifta sig med henne, men Colette har tankarna på annat håll. Hon bekymras av sin brors stumhet.

När de för första gången sedan återkomsten träffar Littlemore, blir de tre vittnen till en utav USA's första terroristattacker. Wall Street blir bombat, och mysteriet är ett faktum. Littlemore blir i egenskap av polis snart indragen i utredningen. FBI vill få alla att tro att det var bolsjeviker som utfört dådet, men Littlemore inser snart att deras historia inte håller. När han blir kontaktad av finansministern får han reda på något som vänder upp och ner på hela utredningen.

Samtidigt är någon ute efter Colette. Hon blir förföljd, kidnappad och nästan dödad – flera gånger.
"Analys av ett mord" läste jag för två år sedan, och jag älskade den. Kanske för att psykologi är något som verkligen intresserar mig, kanske för att den utspelar sig under den tid där jag tycker att deckare gör sig allra bäst. Jag gillade den faktiskt så mycket att jag gav den högsta betyg. Fem poäng, av fem möjliga. Att förväntningarna på "Dödsdriften" skulle vara skyhöga var oundvikligt. En liten dos 1920-tal, en liten dos korrumperade ministrar och en liten dos Freud (japp, Freud figurerar även i denna bok!).

Tre ord: Förväntningarna infriades INTE.
För att förklara mig: Berättelsen var bra, men otroligt långsam. Jag kände mig mest fångad i boken (fångad på ett dåligt sätt) och ville skynda på hela processen lite. Om den inte dessutom hade varit bra hade jag lagt ner den ganska tidigt. Tyvärr hoppade jag över rätt mycket text mellan dialogerna. I slutet däremot blir det A-C-T-I-O-N. Då går det istället nästan FÖR fort.
Något som jag gillande var det här påprackandet av onödigt vetande. Jag har skrivit det förr, och jag skriver det igen – jag är en besserwisser och kunskapsnörd som älskar onödigt vetande. Den här boken innehåller väldigt mycket onödigt vetande. Till exempel om första världskriget, om radium och om tiden.

Den var alltså inte lika bra som Analys av ett mord, men jag gillar den ändå. Även om den inte var så pass bra som jag hade förväntat mig. Jag tror att om jag hade läst den under ett lov då jag inte hade speciellt mycket annat att göra hade jag kanske uppskattat den mer.