I Cirkeln fick man bekanta sig med de sex utvalda – Minoo, Rebecka, Ida, Anna-Karin, Linnéa och Vanessa. Tillsammans är deras uppgift att rädda världen från den apokalyps som kommer ske i deras lilla stad Engelsfors.

När Eld börjar är de bara fem. Samtidigt ökar hotet. Demonerna är inte det enda som tjejerna behöver tampas mot. En sektliknande organisation lyckas fånga nästan alla Engelsfors invånare. Anna-Karin dras inför rätta i häxornas egen domstol.

Cirkeln läste jag i januari. Läste och älskade. Självklart förväntade jag mig att Eld skulle vara lika bra. Med dessa skyhöga förväntningar satte jag mig ned med boken. När jag läste sista sidan var jag mållös. Trots att mina förväntningar var högre än huset jag bor i så blev jag överraskad.

En klar fördel med den här boken är att jag redan känner karaktärerna. Jag känner miljön, jag känner stämningen. Det är nu berättelsen kan börja på riktigt. Jag tyckte att Cirkeln var totalspäckad med händelser. Från början till slut hände det saker oavbrutet hela tiden. Jag förstår inte hur de har lyckats, men Eld är snarast knökfull. Det borde inte vara fysiskt möjligt att få plats med så mycket på så liten plats. Den är 638 sidor lång, men tar ändå slut för fort, och är ändå för kort.

Här finns det alltså också utrymme för en upptrappning av hotet. Tjejerna tvingas in i sin bubbla när de väljer att inte gå med i sekten. Frustrationen ligger inte bara i att inte veta vad som måste göras för att rädda världen, utan också i hur de ska stå ut med varandra. Som grupp får de bättre sammanhållning, men att ständigt stå under ett okänt hot tär starkt på vänskapen mellan dem.

Ida är den tuffa tjejen som inte är så snäll alla gånger. Henne saknade jag i Cirkeln, eftersom man knappt fick veta något om henne. Detta har det blivit ändring på i Eld. Ida är nästan – kanske helt naturligt – den karaktär som står mest i centrum i den här boken. Jag tänkte ”Äntligen!”. Jag har nu mycket mer förståelse för henne och inser att hennes beteende inte är helt onaturligt med tanke på allt runt henne.

Jag är verkligen imponerad över att de kan hålla så hög intensitet genom hela boken. Ändå är jag inte trött när den är slut. Ändå vill jag bara ha mer.