Två systrar. Den ena försöker få nätterna att snabbt passera. Hon kan inte somna. Den andra systern kan inte vakna. Berättelsen är en mix av verklighet och mystik. Systern som inte kan vakna försvinner till ett helt annat ställe utan att röra sig ur sängen. Systern som inte kan somna driver runt på stan och träffar människor hon aldrig trodde att hon skulle träffa.

Bildspråket i den här boken är fantastisk. Jag kan inte bara känna på stämningarna, jag kan även ta på dem. Det här är den tredje boken jag läser av Murakami. Efter att ha läst Norwegian Wood och tyckt att den var ett riktigt bottennapp går jag återigen tillbaka till att tycka att han är ett geni.

Precis som i de andra böcker jag läst av Murakami (förutom Norwegian Wood har jag även läst Kafka på stranden) innehåller även den här boken mycket referenser till västerländsk kultur. Jag har inte läst speciellt mycket från Asien alls innan (och den enda litterära japanska erfarenhet jag har är just Murakami), men har ändå fått för mig att böcker av asiatiska författare skulle ha någon speciell sorts stämning. Jag tycker att man kan se en ganska stor skillnad i stämning mellan till exempel svenska böcker och brittiska böcker. Dock är det här den femte gången jag läser asiatisk litteratur och blir motbevisad. Den här boken har inte en – som jag tänker den – typisk asiatisk stämning.

Jag har länge dividerat med mig själv om huruvida en bok är värd att läsa bara för att den är skickligt skriven – och alltså inte för att berättelsen är speciellt bra. Den här berättelsen är nämligen ingen hit i sig, men den är framförd på ett sådant sätt att boken blir läsvärd ändå. Den är värd att läsa för detaljerna, språket och stämningarna. Varenda scen går att se i huvudet.

Något som jag även gillar i böcker är när författaren inkluderar mig, något som Murakami använder en hel del i den här boken. Första tillfället han gör det är till och med på första sidan i boken:
Boken känns snarare som ett lite mer utvecklat filmmanus än en faktisk bok. Ibland får man till och med ”se” vyer som endast är vackra och som inte har någon större funktion för berättelsen.

Om man vill läsa något snabbt, en intressant historia eller något lättsamt så ska man inte läsa den här boken. Trots att den inte är så lång (237 sidor) så behöver den få ta tid. Den behöver få marinera en i miljöerna. Jag behövde gotta in i mig i den, hitta min plats och känna av språket. Med andra ord en bok som jag inte gärna läser i ett enda svep bara sådär. Nej, den behöver tid.