Skräck. En av mina absoluta favoritgenrer. Men också en av de genrer som jag aldrig kommer mig för att läsa. När jag plockade upp den här hade jag förberett mig på en otroligt nervkittlande berättelse som skulle få mig att vilja sova med nattlampa.

Jonas Lerman är 35 år gammal och författare. Han är känd över hela landet som ”pappa till Carl Cederfeldt, mannen vi älskar att vara vettskrämda för”. Seriemördaren Carl är huvudpersonen i hans svit av splatterromaner.

När en av hans vänner bevittnar en trafikolycka – en trafikolycka som Jonas själv precis skrivit om – inser han att han måste sluta. Han blir äcklad av sina egna böcker. Det är då han inser att han inte kan. Bilderna och texten verkar komma av sig själva. Det som han skriver fortsätter hända i verkligheten, och nu vet han inte vad som är på riktigt och vad som är hans fantasi.

Såhär i efterhand inser jag inte varför jag inte läste in lite mer i titeln och omslaget av den här boken. "Skalpelldansen." Blodigt omslag. Det här är inte hårresande skräck, utan är snarare det vämjeliga splatter som Jonas Lerman skriver om.

Halva boken gick. Ingenting hände. Då var jag nära att ge upp. Sen började det i alla fall hända saker, men varken skräcken, mystiken eller spänningen infann sig. Till sist, efter 330 sidor till ända är jag fortfarande besviken. Varför blev jag inte skräckslagen en enda gång?

Ändå är det ju utan tvivel något med den här boken. Något som gjorde att jag aldrig tappade hoppet. Att jag fortsatte läsa. Genomdålig var den ju inte. Jag skulle gärna vilja läsa mer av Jenny Milewski i framtiden. Men då vill jag se mer ren och skär skräck och lite mindre splatter, tack.