För några år sedan, under hela Twilight-vågen, var det vampyrer som stod på modet. Ett tag kändes det som att varenda ny film och bok handlade om vampyrer. Vampyrerna fanns i vartenda gathörn. Ny tycker jag nog att den vågen lagt sig, men en ny trend verkar ha tagit över: dystopier.

Det är i den kategorin som Rör mig inte passar in. Berättelsen är vad som hände när vi levde över våra tillgångar. Styret är absolut totalitärt, eftersom de vet hur man ska göra för att allt ska bli bra igen. Den som sätter sig upp förstör deras plan.

Huvudpersonen heter Julie. När boken börjar har hon suttit instängd i 264 dagar. Hon är instängd på ett mentalsjukhus eftersom hon är ett monster. Julie ser sig själv som ett monster, eftersom hon kan döda en person med blotta beröringen. Hela hennes sjuttonåriga liv har hon knuffats runt bland olika skolor. Ingen vill bli vän med henne. Alla behandlar henne som ett missfoster.

Efter dessa 264 dagar får Julie veta att hon ska få en rumskompis. På alla dessa dagar har hon inte haft kontakt med någon människa. När Adam flyttar in i rummet vänds hennes verklighet upp och ner. Hon måste ifrågasätta allt hon visste om sig själv.

I början tyckte jag att berättelsen kändes medioker. Det hände inte speciellt mycket. Jag var snabb med att tänka: ”Om hela boken ska vara såhär orkar jag inte”. När jag läst lite till kom jag förbi min negativa inställning. Kanske främst för att jag blev så tagen av bildspråket. För bildspråket är fantastiskt. F-A-N-T-A-S-T-I-S-K-T. Det var länge sedan jag läste något så fint. Läs det här till exempel:

”Jag sitter vid fönstret och ser regnet och löven och snön kollidera. De turas om att dansa i vinden, framför koreograferade rutiner för den godtrogna massan. Soldaterna stampar stampar stampar genom regnet, krossar löv och fallen snö under sina fötter. Deras händer är omslutna av handskar som omsluter gevär som kan sätta en kula i miljoner möjligheter. De bryr sig inte om att bry sig om skönheten från skyn. De förstår inte friheten i att känna universum mot huden.” 

De två sista meningarna kan vara de absolut snyggaste i hela boken. Någon som jag har läst att många ogillade är de överstrukna meningarna. Jag tycker att de är magnifika. Visst hade man kunnat få fram samma sak på ett annat sätt. Dock tycker jag att det känns väldigt äkta, med tanke på att huvudpersonen endast är 17 år gammal. Om det här ska vara hennes egna anteckningar så känns det mer trovärdigt än att skriva en lång runtförklaring.

Trots att boken var något trist i början så börjar den faktiskt med intensiteten på topp. Och den avtar inte. Det är nog det jag tyckte var jobbigast med den här boken – att den är så intensivt intensiv hela, hela tiden. Det är inga direkta nivåer, utan bara glöd, hetta, hårt och snabbt hela tiden. Det blir så energikrävande. Julie känner så starkt hela tiden, oavsett vad hon gör, att jag istället för att känna med henne blir matt och avtrubbad.

Även om boken kanske är lite för intensiv så gillar jag den ändå. Den är spännande nästan hela tiden, även om slutet känns lite krystat och tillgjort.