Tamara har aldrig i hela sitt liv behövt oroa sig för pengar. Hon har köpt vad hon velat utan att bry sig. Hon har varit en snobbig och inte speciellt trevlig människa. När hennes pappa så tar livet av sig, visar det sig att familjen är bankrutt. Inte ett öre har de kvar. De äger inte ens sitt eget hus. Tamara och hennes mamma tvingas att flytta ifrån staden, alla Tamaras kompisar, lyxen och istället spendera tid på landet.

Tamara tror att hon ska dö av tristess, speciellt som det inte verkar finnas speciellt många i hennes egen ålder på det nya stället, och speciellt som hennes mamma mest spenderar dagarna sovandes. Men så hittar hon en bok, som först verkar vara helt tom, men som snart fylls av hennes egna dagboksanteckningar. Problemet är bara att Tamara själv inte kan komma ihåg att hon skrivit dem, och att de är daterade till imorgon.

När jag läste listan över vad Cecilia Ahern tidigare skrivit trodde jag inte alls att det skulle vara en bok i min smak. Omslaget bara skrek "det här är inte en bok för dig". Men som med många andra böcker, var det den lilla övernaturliga detaljen som fångade mig. (Dock har jag inte läst något av Ahern tidigare, men hon har inte skrivit böcker som jag varit intresserad av)

Och läsupplevelsen, tja, den tyckte jag var sådär. Inget himlastormande fantastiskt, men långt ifrån dåligt. Karaktären Tamara gillar jag inte alls. Hon är så himla snobbig och dryg hela tiden. På vissa ställen känns det som att det är meningen att läsaren ska tycka att hon är lite rolig och charmig. På vissa ställen tycker jag att hon är rolig - på vissa - och på vissa ställen tycker jag det inte. Charmig tycker jag däremot aldrig att hon är.

Något som jag däremot uppskattar otroligt mycket är att den är så pass oförutsägbar, men att jag hela tiden trodde att den var förutsägbar. Just som jag tänkte "men åååååh, nu kommer det HÄR hända, shit vad tråkigt att den är så förutsägbar", hände något helt annat. Och så vände den liksom åt olika håll dela tiden. Jag tyckte att det gjorde att den höll sig spännande, och gjorde att jag ville fortsätta läsa.