Beautiful Creatures - Svåra val, magiska hemligheter är alltså helt naturligt fortsättningen på Beautiful Creatures - Mörka drömmar, livsfarlig kärlek. Det absolut första jag har att säga om den här boken är att jag irriterar mig så oerhört mycket på den svenska titeln. Jag ser ingen som helst anledning till att ha samma titel (men med annorlunda undertitel) som den första boken. Istället för att skapa igenkänning skapar det bara förvirring. Undertitlarna säger dessutom inte tillräckligt mycket om böckerna för att de ska gå att hålla isär. Första bokens undertitel kunde lika gärna ha varit den andra bokens undertitel och vice versa. I den danska utgåvan har det här lösts mycket tydligare, då böckerna heter Beautiful Creatures Stormvind (1), Mørke (2) och Kaos (3). Men jag förstår inte varför böckerna inte bara kan heta samma sak som på engelska, egentligen.

Nåja. I bok nummer två har en kil slagits in mellan Ethan och Lena, och de glider längre och längre ifrån varandra. När Lena plötsligt ger sig iväg för att söka någon sorts besvärjarparadis - där mörka och ljusa besvärjare ska kunna leva sida vid sida - måste Ethan följa efter henne. Det här besvärjarparadis är nämligen inte alls lika paradisaktigt som Lena föreställt sig, utan istället är det platsen där Lenas mamma planerar att framkalla den sjuttonde månen - en tagande måne. Lenas kamp är nämligen inte över, utan måste fortfarande ta ett beslut som oavsett vilket val hon väljer kommer göra så att någon dör.

Jag irriterade mig otroligt mycket i början på att jag knappt förstod någonting. Ingen uppdatering av slutet i första boken görs, ingen förklaring till de speciella krafterna hos Lenas släktingar. I vissa böcker tycker jag att det är oerhört irriterande och repetitivt när det görs, men i den här boken där det verkligen hade behövts görs det inte. Jag förstod liksom ingenting om vem som gjorde vad, och framför allt inte vem som var mormor, kusin, moster och så vidare. Dessutom tar det oerhört lång tid innan det faktiskt börjar hända något i boken. Nej, Ethans och Lenas fram och tillbaka-relation är inte intressant i typ en halv bok. När berättelsen väl kommer igång är den istället oerhört förutsägbar och klyschig.

En intressant iakttagelse som jag fångade upp hos mig själv i slutet av boken kretsar kring Ethans roll i boken. Å ena sidan får han vara den manliga hjälten, som ska ge sig ut för att rädda den sköna damen i nöd. Å andra sidan så är han den trånande parten som faktiskt jagar den han älskar. Han är känslostyrd, istället för förnuftsstyrd. Dessutom är det ju i den här relationen Lena som har superkrafterna, men ändå är den som är hjälplös och behöver räddas. Jag tycker att det gör karaktären Ethan otroligt mycket mer intressant, än om han bara rakt upp och ner hade varit en hjälte. Dock har han helt förstörts för mig efter att jag såg filmen. Jag får bara upp film-Ethan i huvudet hela tiden, och honom gillar jag inte (tydligen gillade jag honom när jag skrev blogginlägget om filmen, men nu gör jag det inte).