Hanna går sista året på gymnasiet. Direkt efter studenten ska hon åka till Paris med sin bästa kompis. Allt är bokat, flyg, boende, franskakurs. Jens har precis separerat från mamman till sitt barn, och ska helt plötsligt bli varannan vecka-pappa. I hans liv finns egentligen inte plats för någon nu tjej. Det skulle vara för tidigt. Men så träffar han Hanna, och ingenting blir riktigt som han tänkt sig.

Jag var inte lika upphetsad över den här som jag vet att vissa andra var. Lisa Bjärbos tidigare böcker tycker jag jättemycket om. Johanna Lindbäck har jag bara läst en bok av, och jag minns inte riktigt vad jag tyckte om den. Ändå så hade jag nog undermedvetet byggt upp förväntningar kring den här boken. Kanske på grund av Johannas superpepp innan.

Så. Jag började läsa. Tyckte den var kul i början, men ju längre jag kom, desto mer tröttnade jag. När boken var slut tänkte jag bara: "Jaha, that's it?". Den faller liksom bara platt. Jag tycker helt enkelt att den var tråkig. Så himla knäppt, för det är verkligen det sista jag förväntade mig av den här boken. Att jag efteråt skulle tänka att "Var det bara det?".

Jag gillar Jens. Jag gillar Hanna. Jag gillar båda hemskt mycket faktiskt. Men någonstans i allt det här är det någonting som inte fungerar, och jag kan inte sätta fingret på exakt vad det är som inte känns rätt. Så trots att jag inte ens visste att jag hade några förväntningar på den här boken, blev jag besviken. För någonstans hade jag ändå förväntat mig MER.


__________________________________________________________________________________

En är en själ utan kropp. Hen flyttar runt i olika kroppar, utan kön, utan att kunna leva ett eget liv. Hen är bara tillfällig gäst i alla andras liv. Tills hen träffar Rhiannon. En blir blixtförälskad, och vill ägna resten åt sitt liv åt att bara vara med henne. Men självklart går det inte.

Allt med den här boken är så himla bra. Allt från idén till utförandet. Det jag älskar mest är att samtidigt som berättelsen om En berättas, får en också en hel drös med microberättelser. Små ögonblicksbilder ur olika personers liv - en person för varje dag. Det är inga livsavgörande beslut som tas samma dag som En besitter en person, men vi får ändå den här lilla, enkla berättelsen om en persons vardag. Varje dag blir en egen novell, som med få ord berättar en livshistoria. Jag tycker att det är så fantastiskt.

När jag läste den här boken tänkte jag nästan hela tiden på vilket fantastiskt hantverk den är. Den känns fruktansvärt genomtänkt, och variationen mellan de olika personerna som figurerar är så stor att jag inte ens förstår hur allt detta kan lagras i ett huvud.

Och tja, jag har satt etiketten gråtvarning på det här inlägget. För trots att en vet redan från början att det här aldrig kommer kunna sluta bra, så gör det så ont, så ont på vissa ställen. Jag tänker saker som att om nu En funnits på riktigt, varför skulle inte hen ha lika mycket rätt att ha ett liv som alla andra?

Läs och tänk och filosofera och gråt. Gör det.


__________________________________________________________________________________

Elsa är en sjuårig besserwisser som älskar Harry Potter och inte låter sig tryckas ner av någon. I skolan är hon utanför. Lärarna och rektorn tycker att det är Elsa som har problem med att anpassa sig. Hemma är mamma gravid och pappa upptagen med en ny familj. Men hon har mormor. Mormor som alltid hittar på galna upptåg och berättar sagor. Bland annat berättar hon om Miamas - ett land som en kommer till när en sover. Ett land där sagor är valuta.

När mormor dör lämnar hon efter sig några brev. Dessa brev har två saker gemensamt: Alla innehåller ett förlåt, och alla ska överlämnas till personer som figurerat i mormors sagor. Elsa skickas ut på äventyret att dela ut alla breven.

När jag fick den här boken på posten tänkte jag bara: "Men gud, varför har jag fått den här boken? Är inte ett dugg intresserad av Backman". Men så sa min lillasyster: "Den låter ganska bra, om inte du vill läsa den så kanske jag vill", och DÅ, i sann syskonanda (allt som du vill ha vill jag ha), tänkte jag att jag skulle ge boken en chans. Och det är jag väldigt glad att jag gjorde.

Jag älskar tanken på en vuxenbok med ett barn i huvudrollen, och tycker att det fungerar otroligt bra. Det blir roligt och intressant. Jag älskar att få se allt ur Elsas synvinkel. Berättelsen måste liksom bli annorlunda när det berättas ur ett barns synvinkel och med ett barns förstånd. Jag har sett att Elsa beskrivits som störig av flera, men jag älskar henne. Hon känns som en barnversion av mig själv (men inte jag som barn. Jag var betydligt mesigare och betydligt mindre besserwissrig än vad jag är idag).

Backman blandar humor och allvar på ett så himla smidigt och snyggt sätt. Ibland hann jag gå från skratt till gråt fortare än jag hann bläddra till nästa sida. Humorn är tramsig, men fantastisk, och ibland var jag helt enkelt TVUNGEN att skratta högt för att det var så roligt. Trots att det är så rolig finns det även utrymme för allvarliga bitar.



__________________________________________________________________________________

Ibland kan jag känna att det är så himla skönt att bara börja läsa en bok, utan någon som helst aning om vad den handlar om, och utan att ha några som helst förväntningar. När jag började läsa Legend visste jag ingenting om den, hade inte läst några recensioner eller omdömen över huvud taget. Det enda jag visste var att den utspelade sig i någon sorts framtid.

June är den enda som någonsin fått maxpoäng på prövningen. Hon skolas för att bli agent inom militären, en toppbra sådan.
Day blev inte ens godkänd. Efter att ha skickats till ett labb som försökskanin och lyckats ta sig därifrån är han nu Republikens mest eftersökta brottsling.

När Day dödar Junes bror får hon snabbt ta en allt för tidig examen från skolan, för att kunna skickas ut på sitt första uppdrag; Att hitta Day.  Men snart blir allt alldeles för komplicerat, och June vet inte vem hon ska lita på; Day eller de som ger henne order?

Som sagt visste jag inte alls vad jag skulle vänta mig när jag började läsa boken. Jag visste inte ens vilka personer boken handlade om, utan körde bara på. Det tog faktiskt ett tag innan jag förstod att Day var en kille och inte en tjej.

Trots att den här berättelsen är dödligt klyschig och så förutsägbar att jag hade kunnat berätta hela boken efter att ha läst de första kapitlen (alltså seriöst, jag överdriver inte ens lite), så gillar jag den ändå. Placeringen av berättelsen - i den här konstiga framtiden där United States of America inte är förenade, utan uppdelade - gör den liksom spännande. Det går att koncentrera på allt som är nytt och intressant runtomkring istället för att fokusera på själva berättelsen. Jag vet inte om ni förstått än att jag är en sucker för att lära mig om samhällen. Jag älskar att läsa om hur olika länder anpassar sig till sitt klimat, hur de hanterar ett zombievirus eller andra katastrofer. Jag älskar att läsa om hur länder är olika. Och jag älskar ännu mer att läsa om samhällen som inte ens finns.  Det är nog det jag tycker är mest intressant i den här boken - det korrupta samhället och hur det är uppbyggt.

Jag reflekterade över en sak när jag läste den här boken: Väldigt många dystopiska/postapokalyptiska böcker skildrar samhällen med extrema klassklyftor. Hungerspelen är ju givet, men också Delirium, Divergent och Rör mig inte. Jag tycker att det är intressant att så pass många författare väljer att "förutse" ökade klassklyftor. Att skriva en dystopisk roman, är inte det byggandet av det mest icke-perfekta samhället? Att inkludera stora klassklyftor i det här otroligt dåliga samhället måste ju vara ett tecken, tänker jag.


__________________________________________________________________________________

Hej hörni!
Jag söker en skrivarkompis. Det hade varit trevligt att ha någon att byta texter med, som läser och kommer med synpunkter och allt sånt. Så om du också skriver så kan vi kanske öva oss tillsammans!

Finns du? Släng iväg ett mejl till mig i så fall: annalagerqvist@gmail.com
__________________________________________________________________________________

Jag har kommit ungefär 280 sidor in i Nyckeln än så länge och kan knappt lägga den ifrån mig. Det här kommer inte bli en deltidsrapport, utan mer ett simpelt TACK. Och inte ens ett tack för en bra bok, utan för den EMINENTA karaktärslistan i början av boken. Jag vet inte HUR många tvåor, treor jag läst där jag varit förvirrad i säkert 100 sidor för att jag inte fattar vilka alla karaktärer är. Jag har fruktansvärt svårt för namn (vilket visade sig på bokbloggarmiddag igår när jag två minuter efter att ha hälsat hade glömt bort alla namn), och tycker inte att en lista över karaktärer i början nödvändigtvis behöver vara ett tecken på en komplicerad och rörig berättelse (jämför med Gisle Surssons saga). 

Äntligen fick jag mitt efterlängtade recensionsexemplar, och jag kan lova att det var verkligen värt väntan! Det är så himla dumt att jag hade en sån bloggsvacka förra året, för jag recenserade aldrig Divergent. Dock tror jag att ni vid det här laget vet vad den handlar om, och jag skrev ändå ett inlägg om hur jag kände precis efteråt.

Jag vill även varna för SPOILERS om du inte läst klart Divergent än. Så fortsätt inte läsa i så fall, okej?

Efter simuleringsattacken är De tappras falang splittrad. Några har valt att slå sig samman med De lärda, och resten är utspridda i de andra falangernas högkvarter. Vid bokens början befinner sig Tris hos De fridfulla, men själv känner hon sig allt annat än fridfull. Att hon själv dödat en av sina bästa vänner äter upp henne inifrån, och mellan henne och Tobias hopar sig lögn efter lögn. Hon bygger upp en mur omkring sig, byggd av mer lögner, svek och hemligheter.

När de som finns kvar av De tappra slår ihop sig med de falanglösa för att anfalla De lärda känner Tris att något är fel. Hon kan inte låta det här hända. Och hon vill hemskt gärna få reda på vad som finns bortom staketet, men i så fall måste hon välja; Sanningen eller Tobias?

Åh, som jag hade sett fram emot att läsa den här boken, alltså! Och jag är inte ett dugg besviken heller. Jag tyckte nog att den var lite seg i början, och tänkte flera gånger typ att "blir det bara det här så dör jag", ungefär (ja, så dramatisk är jag). Men rätt var det var, utan att jag ens märkte att det hände, var jag så inne i den att jag inte ville lägga ifrån mig den.

Problemet nu är bara... slutet. När jag hade läst klart Pandemonium var jag direkt tvungen att beställa hem Requiem på engelska bara för att... jag var tvungen. Jag känner lite nu att jag kanske måste beställa hem Allegiant om jag ska kunna göra något annat än ha abstinens fram tills den kommer ut på svenska.

För övrigt otroligt mycket sensationer i den här boken. Jag tyckte den var ganska oförutsägbar, och jag gillar så när det är oförutsägbart. När jag fick veta att [Caleb jobbade åt Jeanine] spoiler!!! svor jag högt och min sambo undrade om jag hade gjort illa mig (stod och lagade mat samtidigt - ja, bara det här att jag lagade mat och läste samtidigt alltså).

Så himla bra bok alltså.


__________________________________________________________________________________

Är helthelthelt såld på att andas Insurgent-Insurgent-Insurgent just nu, men alltså HAR NI KOLLAT ORDENTLIGT PÅ EN STOR BILD AV DET HÄR OMSLAGET?! Så galet, galet snyggt. Titta på de små löven, så fina! Om ni har den hemma måste ni plocka fram den och granska omslaget intensivt och nära för att urskilja vartenda litet blad. Gör det. Nu.

__________________________________________________________________________________

Amanda är en ganska vanlig tonåring. Hon är aktiv och tycker om att cykla. 5 kilometer om dagen, då får hon en ny cykel på födelsedagen. Det finns även en kille hon gillar. David. Han går i parallellklassen och är snyggast på hela skolan.

Problemet är bara att precis när det börjar hända saker med David börjar Amanda känna sig trött. Hon orkar inte lika mycket som förut. Efter en midsommardans är han nära, nära - så nära att hon inte kan andas, utan trillar ihop och måste åka ambulans till sjukhuset. Hur ska David kunna vara kär i en tjej som inte kan cykla och dansa och hoppa som alla andra - en tjej med för stort hjärta?

Jag gillade verkligen den här boken. Jag tycker att berättelsen känns unik. Hjärtfelet sätter en intressant twist på hela den vanliga tjej-kille-kärlekshistorian. Boken är rolig, fin, sorglig och tänkvärd. Jag tyckte också att den var väldigt lätt att ta till sig. Jag gillar faktiskt boken så pass mycket att jag inte tänjer gå in och tjata om heteronorm osv ens. Vad jag däremot tänker tjata om är följande:

"En del får lite problem med utseendet", sa [sjuksköterskan]. "Så det kan vara smart att träna på att sminka sig. Bland annat får en del flickor lite mer hår i ansiktet."

Ovanstående citat störde mig så fruktansvärt mycket att jag tycker att det drog ner hela helhetsintrycket av boken rejält hos mig. Jag gillade den här boken väldigt mycket, men jag tyckte just den repliken störde så mycket att läsningen inte blev densamma för mig efter det. Hade sköterskan uppmuntrat en kille att träna på att smink sig? Eller beklagat att han får mer hårväxt i ansiktet? Eller över huvud taget pratat om utseendet? Varför pratar de inte istället om ett nytt hjärtas funktion; kommer hon kunna springa, cykla, hoppa, dansa igen? Det klart att det ska informeras om alla sidor av en organtransplantation, men vi kan väl hoppa över könade antaganden, tack.

__________________________________________________________________________________

I oktober läste jag 1000 böcker. Mer eller mindre. Närmare bestämt 15, varav en del bilderböcker. Men det kändes som många. Kanske för att jag har läst galet mycket lättlästa böcker för typ lite yngre. Läslusten har inte direkt legat på topp, så jag har bara läst lätta böcker för att sparka igång den igen. Tycker nog att det har fungerat rätt så bra faktiskt. Läser Insurgent i skrivande stund (3/11, 20:11), och vill inte gärna lägga ifrån mig den. Men hallå, skärpning. Har bloggat om exakt noll av dessa böcker:

96. Fångad, Lucy Christopher *
97. Vem ska trösta knyttet?, Tove Jansson
96. Hur gick det sen?, Tove Jansson *
95. Mitt bultande hjärta, Alf Kjetil Walgermo *
94. Lilla Sparvel, Barbro Lindgren *
93. Instängd, Torsten Bengtsson *
92. Juliane och jag, Inger Edelfeldt *
91. Häxans dotter, Maj Bylock
90. Häxprovet, Maj Bylock
89. Sunnanäng, Astrid Lindgren
88. Eric, Shaun Tan
87. Ronja Rövardotter, Astrid Lindgren
86. Min vän Percys magiska gymnastikskor, Ulf Stark
85. Hur man botar en feminist, Nanna Johansson
84. Snille & smak, Valle Westesson & Kringlan Svensson *

Totalt: 15 böcker.
Bästa bok: Mitt bultande hjärta! Störde mig enormt på en grej som drar ner betyget rejält, dock. Skriver om det i recensionen (som är på g, lovar!)
Sämsta bok: Min vän Percys magiska gymnastik skor, om jag måste välja en.
Största överraskning: Hur gick det sen? och Vem ska trösta knyttet? Läs anledning nedan.
Största besvikelse: Trollkarlens hatt av Tove Jansson. Som ni ser läste jag inte ens ut den. Hade förväntat mig så himla mycket, på grund av - ni vet, TOVE JANSSON, hallå, jättejättehypad! Men... jag gillade den inte. Tyckte mest att den var rörig och tråkig. Dock uppskattade jag JÄTTEMYCKET ovan nämnda böcker.
__________________________________________________________________________________

Jag blev taggad av Elina att göra Bump in the Night Tag. Det går alltså ut på att svara på lite frågor och att sen tagga vidare. Idag orkar jag dock inte tagga vidare, eftersom jag har extremt dålig koll på vilka som gjort vad och sådär. Så taggar alla som vill!

1. Vad är din favorit när det kommer till övernaturliga väsen att läsa om?
   Zombie! Utan tvekan alltså. Men är väldigt konservativ när det kommer till mina zombie-berättelser. Vilket jag skrivit om tidigare.
2. Vilken scen (från vilken bok som helst) är din mardröm att vara med om?
   Jag måste nog säga hela situationen i Delirium här. Att tvingas till en värld utan kärlek. Känner mig skitlarvig, men får panik när jag tänker på att sluta älska dem jag älskar. Skulle kunna ta zombieapokalyps, att slåss mot världens mäktigaste trollkarl, sitta fast under en kupol, tvingas delta i ett Hungerspel, ha cancer, invarderas av aliens och en massa andra grejer. Men inte det. Sådana drömmar kan ibland få mig att vakna med ett ryck, badande i svett och tårar.
3. Om du skulle besöka en läskig setting/plats i en bok: Vilken skulle du besöka och varför?
   Oj, kan inte komma på en enda. Elina svarade Hogwarts, men jag tycker inte Hogwarts är tillräckligt läskigt. Helst vill jag inte besöka läskiga platser. Mvh världens_mörkräddaste_tjej_93
4. Vilken bok var så tråkig att du nästan somnade i en evighet när du läste den?
   Jag har en tendens att somna i böcker som inte är tråkiga, och skita i böcker som jag inte kommer in i på två sekunder. Så böcker jag somnat i för att de helt enkelt varit för tunga (och inte för tråkiga, obsobs!): Kjolen av Christine Bard, Brott och straff, Svindlande höjder. Har heller aldrig läst ut dessa böcker.
5. Vilken bok skulle du kunna riva ut några sidor ur för att göra den bättre?
   Vill vara lite mer originell, trots att jag helt vill kopiera Elinas svar här (De sista sidorna i Harry Potter). Istället säger jag En dag. Tror aldrig jag gråtit så mycket som när [Emma dör]. (Spoilervarning, highlighta för att läsa!)
6. Vilken elak karaktär skulle du vilja förvandla från ond till god?
   Bara för att jag är mitt i Insurgent måste jag säga [Caleb]. Vet ju inte hur det kommer lösa sig än, men det var kniv i hjärtat på den alltså.

Inser att jag är pinsamt dåligt bevandrad på alla områden nedan, men gör mitt bästa!

1. Vilken är din favroritvampyr?
   Gillar inte vampyrer. Men okej, får blir Michael Glass i The Morganville Vampires.
2. Vilken är din favoritvarulv?
   Lupin såklart!
3. Vilken är din favorithäxa?
   Hermione! Använde hennes namn som mejladress och nick på jag-vet-inte-hur-många-sidor i jag-vet-inte-hur-många-år när jag var yngre.
4. Vilket är ditt favoritmonster?
   Kan inte minnas att jag någonsin läst en bok med ett icke-definierat monster i. Alltså, jag menar typ zombier och vampyrer är ju också monster, men jag tolkar den här frågan som att det handlar om ett monster som inte är definierat som en speciell typ av monster. Fast skit också, har inget bra svar på den här frågan, så kör en nödlösning med ett alien-"monster": Evan i Den femte vågen.
5. Vilket är ditt favoritspöke?Jag tycker att jag läser mycket övernaturliga böcker, men kan inte komma på en enda bok jag läst om varulvar, förutom Harry Potter och Twilight. Knappt några om häxor. Inga om monster. Inga om spöken. Vad är det här?! Säger väl Nearly Headless Nick då.
   
6. Vem är din favoritmördare?
   Kan inte minnas att jag gillat någon mördare. De karaktärer som jag gillat som dödat något skulle det göra ont att kalla för mördare, eftersom jag tycker att det finns en skillnad.

 Nu får ni för övrigt mycket gärna diskutera definitionen av ett monster i kommentarsfältet. Tack Elina för taggen!

__________________________________________________________________________________