Ibland kan jag känna att det är så himla skönt att bara börja läsa en bok, utan någon som helst aning om vad den handlar om, och utan att ha några som helst förväntningar. När jag började läsa Legend visste jag ingenting om den, hade inte läst några recensioner eller omdömen över huvud taget. Det enda jag visste var att den utspelade sig i någon sorts framtid.

June är den enda som någonsin fått maxpoäng på prövningen. Hon skolas för att bli agent inom militären, en toppbra sådan.
Day blev inte ens godkänd. Efter att ha skickats till ett labb som försökskanin och lyckats ta sig därifrån är han nu Republikens mest eftersökta brottsling.

När Day dödar Junes bror får hon snabbt ta en allt för tidig examen från skolan, för att kunna skickas ut på sitt första uppdrag; Att hitta Day.  Men snart blir allt alldeles för komplicerat, och June vet inte vem hon ska lita på; Day eller de som ger henne order?

Som sagt visste jag inte alls vad jag skulle vänta mig när jag började läsa boken. Jag visste inte ens vilka personer boken handlade om, utan körde bara på. Det tog faktiskt ett tag innan jag förstod att Day var en kille och inte en tjej.

Trots att den här berättelsen är dödligt klyschig och så förutsägbar att jag hade kunnat berätta hela boken efter att ha läst de första kapitlen (alltså seriöst, jag överdriver inte ens lite), så gillar jag den ändå. Placeringen av berättelsen - i den här konstiga framtiden där United States of America inte är förenade, utan uppdelade - gör den liksom spännande. Det går att koncentrera på allt som är nytt och intressant runtomkring istället för att fokusera på själva berättelsen. Jag vet inte om ni förstått än att jag är en sucker för att lära mig om samhällen. Jag älskar att läsa om hur olika länder anpassar sig till sitt klimat, hur de hanterar ett zombievirus eller andra katastrofer. Jag älskar att läsa om hur länder är olika. Och jag älskar ännu mer att läsa om samhällen som inte ens finns.  Det är nog det jag tycker är mest intressant i den här boken - det korrupta samhället och hur det är uppbyggt.

Jag reflekterade över en sak när jag läste den här boken: Väldigt många dystopiska/postapokalyptiska böcker skildrar samhällen med extrema klassklyftor. Hungerspelen är ju givet, men också Delirium, Divergent och Rör mig inte. Jag tycker att det är intressant att så pass många författare väljer att "förutse" ökade klassklyftor. Att skriva en dystopisk roman, är inte det byggandet av det mest icke-perfekta samhället? Att inkludera stora klassklyftor i det här otroligt dåliga samhället måste ju vara ett tecken, tänker jag.


__________________________________________________________________________________