När jag läste Under kupolen blev jag såld. Jag tyckte att det var bland det mest fantastiska jag läst, och ville genast läsa mycket mer. Såhär ett och ett halvt år senare har jag hunnit läsa betydligt mer av Stephen King - Dimman och Jurtjyrkogården samt påbörjat (men aldrig avslutat) Eldfödd och Staden som försvann. Tidigare, innan jag började blogga läste jag Raseri, som jag fortfarande tror är min favorit av de böcker jag läst av King. Eller Under kupolen. Vet inte riktigt.

Hur som helst. Nu när jag läser en sommarkurs om barn och skräckfantastik har det blivit en hel del King. Igår tittade jag på Children of the Corn (den första från 1984) och idag på It. The Shining har jag givetvis sett tidigare - dock inte Kings egna.

Nu försöker jag reflektera lite över King som författare och funderar på var jag ska stoppa honom i min inre katalogisering (okej, kanske lite orättvist att basera mina åsikter om Stephen Kings författarskap på filmer som inte är gjorda av honom, men det är en stor del av huvudstoryn i vissa som jag kommer motsätta mig). Liksom jag uttryckte om Neil Gaiman vet jag inte riktigt var King hamnar. Jag kan inte riktigt säga om jag gillar honom eller inte. Om jag tycker att han är ett geni, eller om han helt enkelt är skvatt galen.

Okej, kommande stycken kommer innehålla spoilers om berättelserna ovan samt om The Sixth Sense, så om ni inte vill veta, fortsätt inte läsa.

Jag tycker att Kings berättelser så ofta börjar bra, men att de nästan alltid - lite för ofta åtminstone - spårar ur i något som jag inte kan köpa. Till att börja med har jag väldigt svårt för odefinierade monster - som alltså varken är zombie, varulv, vampyr eller något annat etablerat monster. En tentakel hit och en tentakel dit i någon slemhög - alltså jag köper det inte. It var spännande och småläskig (om än lite trist och långdragen emellanåt) fram till slutet, när allt totalt spårar ur och det jättelika insektsliknande monstret dyker upp.

Children of the Corn hade varit jäkligt creepy om det bara handlade om barn som blev hjärntvättade - det hade varit tillräckligt läskigt och sjukt uncanny. Men så dras hela grejen med något FAKTISKT övernaturligt in, och då tappar berättelsen mig direkt. Det är liksom inte intressant längre, för jag KÖPER det inte. Berättelserna förlorar all logik, och då slutar det vara obehagligt.

Under kupolen är bara spännande så länge som det inte är aliens inblandat. Dimman gillade jag aldrig över huvud taget, pga ovanstående aversioner mot odefinierade monster.

Det jag vill komma fram till är att jag hade kunnat älska Stephen King. Jag hade kunnat göra det. Inga problem. Jag hade kunnat tycka att han var ett geni och tycka att alla som inte insåg hans storhet var idioter. Men jag gör inte det, för han twistar sina berättelser FÖR LÅNGT. De hade kunnat vara PERFEKTA. Alltså jag menar det. P.E.R.F.E.K.T.A. Men det är de inte. Jag såg även The Sixth Sense häromdagen, och efter twisten på det slutet tänkte jag bara: "BAM, där satt den!", för det slutet tar verkligen hela berättelsen till en helt ny nivå. Istället tycker jag att Stephen Kings berättelser känns SÅ SJUKT BRA fram till jag kommer till slutet, och han bara pajar allt genom att stoppa in något jävla monster.

(Och nä, tänker inte klaga på The Shining (eller Kubricks tolkning av The Shining), Raseri och Jurtjyrkogården, för det är fan perfekta berättelser rakt igenom. Förutom lite utsvävande osv, men sån är han ju)
__________________________________________________________________________________