Lennies liv är kantat av saknad - av utrymmen som skulle ha varit fyllda av någon men som inte är det. Hennes mamma gav sig iväg när hon var liten - så liten att hon knappt kommer ihåg henne - och precis innan bokens början dör Lennies syster Bailey. Bailey som alltid skulle finnas där, men som helt plötsligt får en hjärtattack och INTE finns mer.

Men trots sorgen och ofullständigheten måste livet fortgå. Skolan, skolorkestern, kompisarna. Allt måste fortsätta trots att Lennie inte kan sluta tänka på sig själv som en efterhängsen ponny som tappat sin ledhäst. Så träffar hon skolans nya kille Joe och han ger Lennie liv. Men hur ska hon kunna låta bli att förstöra allt när saknaden gör så ont?

Det första jag överhuvudtaget tänkte om den här boken var att - med ett sting av sorg - jag aldrig aldrig kommer kunna göra den här boken rättvisa. Alltså det går inte. Jag kan inte läsa den på det sätt som den är värd. Det vill säga: med penna i hand, redo att stryka under och göra hundöron. Jag är inte en sån läsare. Jag kan inte fascineras på det sättet, återgå till ord jag en gång älskat (jag måste ändå erkänna att jag strukit under en mening i boken! Med bläck till och med! "Min syster dör om och om igen, hela tiden". Alla som haft en nära familjemedlem/vän/släkting som dött vet att det här är såsåså sant. Det räcker aldrig med att personer dör eller försvinner en gång, utan varje gång en inte får berätta något för hen). Jag är alldeles för driven av helheten för att göra delarna rättvisa. För det här är en bok fylld av oneliners som är bland det mest fantastiska jag läst. Språket är väldigt rappt och humoristiskt - vilket ger en perfekt balans mot den hjärtskärande handlingen. Berättartekniskt är den också sjukt snygg. Nelson refererar nämligen till ovan nämna mening i slutet av boken, och knyter på så sätt ihop hela säcken.

Men okej, helheten. Det här är nämligen inte bara en bok fylld med oneliners. Helheten är också riktigt, riktigt bra. Den handlar om att hantera hålen och saknaden i sitt liv och hur sorg får en att göra saker en inte själv begriper sig på. Det är smärta och förvirring och ambivalens boken igenom och det är SÅ. BRA. SÅ BRA hör ni det, såhimlafuckingbra. Så bra att det till och med är en svår bok att recensera för jag blir blind och döv och allt det där och kan inte ens uttrycka mig. Grejen är att beskrivningen av den här boken kanske inte låter supermegaintressantjagblirsåhimlaupphetsadavdethärkonceptet. Jag vet att den inte gör det. Jag själv lånade den på biblioteket en miljard gånger och lämnade tillbaka. Sen fick jag ett eget ex på Bokmässan -12 och sen dess har den liksom varit stående. Jag har varit totalt ointresserad fram till jag såg Jag ger dig solen bli totalhyllad ca överallt (innan jag ens hade läst klart Himlen början här här hade jag klickat på "köp" och beställt hem Jag ger dig solen från Adlibris. Hann börja läsa Mörk ängel innan den kom, annars hade jag gett mig på den på en gång när Himlen var slut).

Som sagt, jag har jättesvårt för att förklara ens vad jag gillar med den här boken. Är det bildspråket? De fantastiska karaktärerna? Att den mitt i sorgen är så himla rolig? Eller är det den himlastormande kärleken? Är det Lennies alla egenheter? Det är nog en perfekt mix av alltihopa. Läsaren får lära känna Lennie dels genom hennes ögon, men dels genom alla de dikter hon skrivit. Små anekdoter från tidigare, miniberättelser, ögonblicksbeskrivningar. De kan vara klottrade i marginalen på boken eller få egna sidor. Och karaktärsgalleriet! Himla intressanta karaktärer allihopa.

Alltså, om Himlen inte är på min lista över året tio bästa när det här året är slut, då får ni skälla på mig och tvinga mig att läsa om den. What's not to like liksom? KOM IHÅG ATT JAG SAGT DET HÄR. Okej? Har vi en deal?