Alltså Pojkarna var bland det mest speciella jag läst när jag tog mig igenom den - är kanske fortfarande. När jag fick chansen att läsa När hundarna kommer i våras på Barnens Bokklubb var var därför förväntningarna höga. Den som förväntar sig samma typ av experimentella berättelse som Pojkarna - balanserande på gränsen mellan magi och realism - har inte speciellt mycket att hämta i När hundarna kommer. Men jag måste säga: Avfärda ej. Det är ändå riktigt bra.

Isak och Ester är så kära att de nästan går sönder. Vilket de gör. Inte bara som par, utan enskilt. En kille i samhället där de bor blir nämligen misshandlad till döds, och Isaks bror var där. Det är inte bara killen som dör, utan också Isaks och Esters rena kärlek och Isaks mammas livslust.

När hundarna kommer är som någon sorts bearbetning av mordet på John Hron - en fjortonårig kille som blev misshandlad till döds av ett gäng nynazister. Det intressanta är att det tas upp ur en annan vinkel än själva gärningsmännens eller offrets. Vi har alltså kärleksparet - som i skuggan av mordet ska försöka hålla liv i sina känslor - som ska fortsätta försöka ha en sund relation. Vilket är lättare sagt än gjort. Jag tycker att Schiefauer så snyggt bygger upp det rent psykologiska runt. Hon målar porträtt av ungdomar som bearbetar ett trauma. Ingen reagerar på samma sätt, men alla reagerar rimligt (eller alltså, vilken reaktion som helst hade ju varit rimligt, och det är det jag menar). Och innan allt det som förstör kärleken händer är det en så fin skildring av ungdomskärlek. Utan att vara som strössel och ballonger och nallebjörnar och allt som är gulligt visar hon till en början upp en kärleksrelation som faktiskt är rätt sund (även om det utvecklas till allt annat än sunt senare). Och obs för otroligt explicita sexscener! Fast det får den faktiskt plus för, inte minus.

Det enda jag tycker är tråkigt med den här boken var att jag inte hade mer tid på mig. Jag brände igenom hela boken på några timmar, trots att det är en bok som behöver tid och bearbetning.