Gregs mamma ska jämt lägga sig i Gregs sociala liv. Därför blir han kompis med Rachel. Helt enkelt för att hans mamma säger att han faktiskt borde ta och ringa till sin gamla bekantskap Rachel, eftersom hon har fått cancer. Så okejdå, Greg gör väl som sin mamma säger. Problemet är att Greg inte har en aning om hur en beter sig finkänsligt, utan klampar in och pratar konstant om sig själv, skapar pinsamma situationer och antyder att Rachel ska dö, fastän hon "bara" har cancer.

Och så är det då Earl som är Gregs bästa vän, fastän de egentligen inte riktigt är kompisar. De spelar in massor av filmer tillsammans, och ska nu då spela in en film till Rachel - en tjej som de egentligen inte vet ett skit om.

Låter det grabbigt? Det är otroligt grabbigt. Låter det som att Greg är en äldre Emanuel Kent? Greg är en snäppet roligare, snäppet vidrigare, snäppet mer sexfixerad Emanuel Kent. Jag har svårt för att skratta åt Emanuel Kent för att jag ändå tycker så himla synd om honom (och för att jag känner otroligt mycket samhörighet), men åt Greg skrattar jag så jag stundvis gråter. Kanske för att det blir så jäkla absurt och överdrivet. Älskar att det hela får vara så otroligt tramsigt. Och herregud, ibland blir det så jävla pinsamt att jag måste läsa det högt för min sambo för att ens kunna hantera det (tror faktiskt inte jag läst så mycket högt ur en bok någonsin - helt enkelt mycket tramsiga saker som fungerar bra fristående).

När jag fick den här presenterad för mig i våras fick jag höra: "Som Förr eller senare exploderar jag - fast rolig". Ärligt talat, den här har typ inga som helst likheter förutom cancer. Om ni vill ha en snyftbok - fortsätt leta. This is not the book. Det blir aldrig något känslomässigt moment. Visst, lite sorgligt blir det kanske - men det handlar i så fall mest om att Greg ska ta avsked av en tjej som han egentligen varit för självupptagen för att lära känna.

En mycket bra och fantastiskt rolig bok om en tål lite grövre språk (farmor, den här är inte för dig. Den är ungefär 100 gånger värre än Torka aldrig tårar utan handskar, om du tyckte språket i den var dåligt kommer du få en hjärtattack innan du ens kommit till sidan tio i den här). Väldigt grabbig och har definitivt sina brister, men rejält underhållande.

Eftersom det här inlägget är del i en bloggstafett kommer här också lite länkar. Igår var det Elvira som bloggade om boken. Nu lämnar jag över stafettpinnen till Melanie!

Jag och Earl och tjejen som dör
Jesse Andrews
281 s.
B. Wahlströms
2015
Goodreads