Fyra ungdomar återvänder till sin gamla hemort för att gå på begravning. Deras bästa kompis har dött, och de måste hela tiden förhålla sig till tomrummet - platsen där han skulle ha suttit. Dessutom slår det dem: Kan han ha tagit livet av sig själv? Samtidigt måste de ju tampas med andra saker som en slåss med när en är 20-någonting och kommer från en liten ort. Typ kärleksstrul och vilken roll en går in i.

Att det här är en bra bok är det ju liksom inget snack om. Min läseupplevelse däremot? Alltså nja. Jag KAN JU SE att det är en bra bok, men den berörde mig inte alls. Förmodligen för att jag knappt har några som helst referenspunkter. Jag är inte uppvuxen på en liten ort där alla känner alla. Jag känner ingen som har tagit livet av sig.

Givetvis finns det ju en del - jag vet ju såklart hur det är att vara typ 20 (eftersom jag är typ 20). Jag vet om rastlösheten, viljan att göra storslagna saker. Men det räcker inte riktigt för läsupplevelsen för mig. Och egentligen var det väl precis det här jag väntade mig av den här boken, och precis den anledning som gjorde att jag inte hade tänkt läsa boken från början.

Egentligen gör det mig lite ledsen att jag inte får ut en fantastisk läsupplevelse av den här boken, för den är värd mer. Jag menar - hur Bjärbo har byggt karaktärerna, beskriver deras känslor och hur det hela utvecklas - det är (i sann Bjärbo-anda) riktigt riktigt bra. Det känns som slöseri med en enastående bok att jag inte gillar den. Jag är dock övertygad om att även den här boken kommer hitta sin läsare (och att det blir många!) och sparar den att ge till någon som behöver den mer än jag gör. Jag gillar dock att Bjärbo både tar steget att skriva lite allvarligare och tyngre än hon brukar, plus att den här är riktad till lite äldre än vad hennes ungdomsböcker brukar vara.

Det enda som jag egentligen har något att invända emot ska jag beskriva i kommande stycke (som också får bli det sista). Det kommer dock innehålla SPOILERS så ni som inte läst boken än får inte läsa vad jag ogillar. Puss.

Jag störde mig på passagen där Ludde kommer ut som gay. Det har ingen som helst funktion för huvudberättelsen, utan blir istället som något sorts alibi eller för att väga upp att resten av berättelsen både är heteronormativ och tvåsamhetsnormativ. Det blir en ursäkt för varför han blir över i parbildningen i gänget. En bättre lösning hade i så fall varit att han redan innan kommit ut som gay och att det inte gjordes någon grej av det. Jag fattar ju kopplingen till Jonathan död - but still: det för inte berättelsen vidare och har en poänglös påverkan på slutresultatet.

Djupa Ro
Lisa Bjärbo
265 s.
Rabén & Sjögren
2015
Goodreads