Jag började skriva en recension på Goodreads för att jag verkligen kände att jag ville skriva om den här boken – så insåg jag att herregud det här är nog egentligen ett blogginlägg??? För första gången på mer än två månader. Hurra! Kul!

Jag har i rätt så snabb takt de senaste dagarna kört igenom Jack Werners nya bok Ja skiter i att det är fejk det är förjävligt ändå. En väldigt bra och viktig bok om vikten av källkritik på internet, vandringssägner och om hur rasistmaffian (och ej rasistmaffia) använder nyheter för att understryka sina egna intressen.

En av Jack Werners stora styrkor tycker jag är att han inte är sen med att peka ut sina egna brister, vilket gör honom både mer sympatisk och lättare att lyssna på. Det går omöjligt att känna sig anklagad av en person som är så pass snabb med att hänga ut sig själv. Dessutom märks det att he knows his shit och att han gärna ändrar sig när han blir motbevisad. Vilket jag tycker är typiskt bra egenskaper. Boken är dessutom inte bara intressant och informativ, utan också underhållande. Alltså, han är ju rätt kul, Jack Werner, och exemplen han tar upp är ibland skrattretande.

Dock finns ett par grejer som drar ner mitt betyg: Den är rätt dåligt korrläst och hade definitivt behövt en lite hårdare redaktör. Werner har ett språk där han gärna snurrar in sig i meningar istället för att skriva dem rakt. Det gör att vissa meningar i boken blir totalt obegripliga, eller åtminstone onödigt krångliga. Vissa grejer var jag tvungen att läsa högt för min man och prova att lägga betoningar på olika ord för att försöka fatta vad de betydde. Ändå var vi ibland tvungna att tillsammans försöka resonera oss till vad som menades. Båda grejerna gör läsningen lite irriterande, även om det inte påverkar resonemang och slutsatser. Jag vet att jag också kan kasta om meningar lite ibland, något som märkts extra mycket när jag haft en bra redaktör som städat upp det lite.

Det är nog bara på ett ställe som jag inte till 100% kan hålla med om vad han skriver, och det är i kapitlet kring att hänga ut privatpersoner. Jag förstår vad han menar och kan se hans ståndpunkt i det hela, men jag tänker också att han inte är den som lider mest av ett samhällsklimat där det är okej att prata om kvinnliga fotbollsspelare som flator eller horor utan att det får konsekvenser. Visst är det vanskligt att hänga ut en person med namn och bild när hen tror att hen skriver till sina 88 följare – men också: kan folk lära sig lite internetvett??? Inga forum på internet är slutna. Och kan folk sluta tycka att det är okej att kalla kvinnliga fotbollsspelare för horor för att de inte vunnit en match?

Dessutom undrar jag vem som kom på att omslaget skulle se ut som en väldigt intetsägande faktabok från 90-talet?

     Ja skiter i att det är fejk det är förjävligt ändå
     Jack Werner
     347 s.
     Albert Bonniers Förlag
     2018
     Goodreads

Den här boken har länge stått på min mentala att läsa-lista, och jag kan säga att nu när det väl blev dags att göra det är jag så jävla glad att jag inte äter kött längre.

Historien bakom boken är alltså att Jonathan Safran Foer hela sitt liv haft tankar kring vegetarianism. Sen blev han pappa och inte längre klarade av att stoppa i sig och sitt barn saker som han inte visste något om. Han bestämde sig helt enkelt för att skriva en bok om djurfabrikerna - vilket resulterade i Äta djur.

Boken går grundligt igenom köttindustrin på olika områden - både fisk, fågel, ko och gris. Förvånansvärt nog för min del var det fiskkapitlet jag tyckte var allra starkast. Det var då jag satt tårögd på bussen. Förvånansvärt eftersom det dröjde ganska många månader efter att jag slutat äta allt annat kött innan jag slutade äta fisk. Jag kunde helt enkelt inte alls känna något för fiskar innan förra sommaren, utan tyckte mest de var lite äckliga. Serious change on that point efter det här.

I det hela ligger det också inbakat personliga berättelser, tankar kring matkultur och matens betydelse för gemenskap samt diskussioner kring under vilka omständigheter det faktiskt skulle vara etiskt att äta djur. Till exempel för han ett resonemang kring hundar som avlivas i USA. Hundkött är fullt ätbart, och i USA finns det stora problem med herrelösa hundar. De avlivas tydligen i drivor - så pass att det är ett miljöproblem att göra sig av med kropparna. Varför skulle vi inte kunna äta dessa? Då skulle både utfodringsproblem av människor plus problemet med hundkroppar vara löst. Jag tycker att tanken är intressant, även om jag hursom hade valt att äta något annat än kött. Variationen i berättandet gör i alla fall att boken hela tiden håller sig intressant. Precis när jag börjar tröttna på slaktreportage kommer en kommentar om författarens mormor eller liknande. Samtidigt som han berättar djurens historia berättar han också sin egen. Jag som har svårt att hålla intresset uppe genom böcker som inte är skönlitterära hade inte några som helst problem med det när det gällde den här boken.

Något annat jag gillar är att författaren hela tiden är noga med att båda sidor får komma till tals. Som en kompis till mig kommenterade på instagram: "Jag behöver inte ta ställning som läsare (gå i försvar/hurra) utan bara läsa och slappna av". Sen är det väl svårt att inte ta ställning ändå. Jag fattar inte hur någon som läst denna bok klarar av att äta kött igen. Alltså fine att en kanske inte bryr sig om djuren. Men alltså, seriously: ÄCKLIGT! Finner det så disgusting att äta kött att jag känner att jag aldrig med gott samvete skulle kunna ge mina barn det. Matar de typ lika gärna med bajs som med kött.

Alla borde verkligen läsa den här boken, för allvarligt talat. Det borde vara allmänbildning. Okej om en väljer att ändå äta kött sen, men en borde fan ha lite bättre koll på vad en stoppar i sig.

Online stories that will haunt the things that haunt you. Things you read during the day thinking "this'll be fun" and then wish you hadn't when night comes around.

vilket jag tycker sammanfattar det hela himla bra. I den här boken har Jack Werner (mest känd från Metros Viralgranskaren) samlat ett urval och kommenterar en del kring uppkomsten och omständigheterna kring.

Jag har tidigare skrivit att jag har svårt att hålla mig vaken när jag läser faktaböcker. Grattis Jack Werner, du har lyckats med att hålla mig vaken i trippel bemärkelse: 1. Jag har faktiskt inte somnat för att jag blivit uttråkad (vilket jag typ gör i vanliga fall när jag läser icke skönlitterära böcker, oavsett vad det är). 2. Jag har fortsatt läsa istället för att släcka lampan och sova i tid. 3. Jag har inte ens kunnat sova när jag slutat läsa, för att jag är så jävla rädd.

Bokens upplägg är tydligt. Kapitlen är uppdelade utifrån vad creepypastorna (ja, det är en böjning jag hittade på nu) handlar om. Vi börjar med slender man, fortsätter med spel och efter det hittas bland annat getmän, filmer och ritualer (alltså jag får seriöst gåshud av att gå tillbaka och läsa innehållslistan, skojar inte). Trots att jag inte är så pass påläst på creepypasta att jag har en överblick tänker jag ändå säga att urvalet är bra. Jag kan ju tillräckligt mycket för att veta att det dyker upp mer skit än riktigt bra (because that's how the Internet works), men i den här boken är det faktiskt bara svinläskiga (= bra) berättelser som dyker upp.

Werners språk är - precis som i hans artiklar och krönikor - både roligt, personligt och kreativt. Vi stöter bland annat på fyndiga översättningar av engelska internetbegrepp - typ som copypasta (klistorier) och creepypasta (skräckklistorier) - och nyskapande ord som "internetskt". Jag gillar även att Werner faktiskt skriver in sig själv i boken också och hela tiden följer med som en närvarande berättare - det gör det hela betydligt mer intressant.

Okej, så var det bara bra eller? Nej. Jag hade gärna sett mer kommentarer mitt i själva creepypastorna. Typ i form av fotnoter. Ett ställe där det definitivt hade varit befogat är i berättelsen om Quakebotarna som är 512MB stora. Jag har liksom inget begrepp om hur stora de borde vara, och en liten fotnot med ett "normal storlek för en Quakebot är ca xx" hade inte varit fel att få in. Speciellt med tanke på att Werner bemödar sig med att ganska ingående beskriva hur till exempel 4chan fungerar (vilket jag uppskattar väldigt mycket). Ibland har han dock en tendens att bli irriterande övertydlig. Jag skickade till och med ett mejl till Werner för att fråga om målgruppen, och framförde då även kritiken ovan. Och gud, snubben är inte bara extremt trevlig irl, utan dessutom bra på att ta kritik (åtminstone på mejl). Jag tycker också att översättningarna av creepypastorna lämnar lite att önska, och stör mig på att boken fortfarande innehåller en del typos som borde ha korrats bort.

Okej, det här började bli lite för långt för länge sedan (ni skulle dessutom bara veta hur extremt mycket jag redan kapat), men jag har två saker till: Jag uppskattar det sista kapitlet himla mycket. För att det alls tas upp en genusanalys och någon sorts problematisering av att tjejer som skriver utger sig för att vara killar. Det hade varit så lätt att skippa det här kapitlet utan att någon saknat det, men det finns alltså med. Tack för det.

Den andra grejen: Efter att ha läst den här och den fantastiska lilla berättelsen om Inger i Dr. Status har jag bara en fråga till Jack Werner (pga vill tro att du läser): NÄR får vi se en skönlitterär bok? Jag hoppas snart. Ok?

Jiro Ono driver en sushibar i Tokyo. Trots att verksamheten är rätt liten - endast plats för tio sittplatser, extremt lång väntetid och ingen serveringspersonal - har stället fått tre stjärnor i Michelinguiden. Hemligheten är att Jiro Ono helt enkelt valt att fokusera på kvalitet istället för kvantitet.

I Jiroekonomi utreder Åkestam vad som egentligen skulle hända med samhället och människorna om vi lärde oss lite mer av Jiro Ono. Om vi fokuserade lite mer på kvalitet än på kvantitet. Om vi snöade in på saker och fick ordentligt med tid för det vi gjorde istället för att göra 30 grejer samtidigt.

Det här är en av det Novellix kallar för facknoveller - ett nytt koncept som de lanserade nu i början av september. Ärligt talat förstår jag inte riktigt skillnad mellan vad en "facknovell" och en styckutgiven artikel skulle vara. Men jag antar att det handlar om själva styckutgivningen och att ordet "novell" ger en mysigare och mindre vetenskaplig klang än ordet "artikel".

Själva innehållet är det definitivt inget fel på i varje fall. Det Åkestam föreslår som en lösning på problemet med ekonomisk tillväxt är intressant och tankeväckande. Hon pekar i novellen (gud, här vill jag hemskt gärna skriven ARTIKELN pga tycker verkligen inte att det är en novell. Nåja, använder väl samma begrepp som Novellix även om jag tycker det är missvisande) på hur vi skulle kunna få ett bättre och mer hållbart samhälle om vi lärde oss lite mer av Jiro Onos sätt att driva sin verksamhet på.

Delvis så blir det en reflektion över hur vi måste revolutionera hela vårt samhällstänk. Vi måste bygga nytt från grunden. Samtidigt exemplifierar Åkestam det hon skriver på ett sätt som känns nära mig - som gör att jag kan relatera och förstå sammanhanget. Med andra ord blir det tillräckligt lättförståeligt för mig som inte kan något om det här ämnet annars. Eftersom jag inte är insatt i ämnet kan jag dock inte uttala mig om rimligheten i hennes påståenden. Men jag tycker helt klart att det är tankeväckande både på ett personligt och samhälleligt plan. Novellen får mig både att fundera på hur jag kan optimera mitt eget liv, samtidigt som jag funderar på hur vi ska lösa världsproblemen.

Om Novellix andra facknoveller också är lika lätta att ta till sig som Jiroekonomi är jag definitivt positivt inställd till konceptet. Jag tycker att det är intressant att jag kan skaffa mig punktkunskaper - att jag kan välja att fördjupa mig (eh, fast på ett ytligt plan förstås) i det här lilla ämnet utan att först behöva läsa en kandidat i företagsekonomi. Som ni kanske vet är jag något av en kunskapsnörd - jag älskar att lära mig saker och vill helst kunna ALLT. Själva lärandet är målet liksom. Att tillgodogöra sig kunskap. För det tror jag att dessa små facknoveller kommer vara perfekta. Plus att det tar ju inte så lång tid att läsa en sån här liten bok.

__________________________________________________________________________________

Nu är det rätt länge sedan jag läste ut den här, men vill ändå skriva om den. Ni som någon gång antingen har lyssnat på Pop och politik på radio, eller sett programmet på tv vet redan vad den här boken handlar om. För er som inte är bekanta kommer här en sammanfattning:

Programmet Pop och politik handlar precis om vad det låter som - pop och politik. Alltså hur politik påverkat populärmusik genom historien. I Popmusik rimmar på politik har programmet blivit ihopkokat till en bok. Boken är indelad i kapitel baserat på tema - som till exempel kan vara Melodifestivalen eller krig.

Det jobbigaste med den här boken är egentligen ett himla i-landsproblem. Det går fortare att läsa än att lyssna på låtarna som nämns. Det finns nämligen en spellista med alla låtarna, så att en ska kunna lyssna. Givetvis går det dock inte att lyssna på listan samtidigt som en läser, eftersom låtarna liksom är för långa för texten.

Utöver det har jag inga konkreta klagomål. Dock tycker jag nog att det är ett koncept som fungerar bättre både i radio och tv än som just bok. Jag blev lite okoncentrerad när jag läste, men vet med mig att jag har seriösa koncentrationssvårigheter när jag ska läsa fakta. Ändå är den här väldigt bra berättad. Ämnena känns relevanta och intressanta. Mycket fakta hinns med, samtidigt som författaren är personlig i berättandet. Faktan vävs in i anekdotiskt berättande snarare än beskrivs rakt upp och ner, vilket nästan är ett krav för att jag ska orka mig igenom en hel bok av det här slaget.

__________________________________________________________________________________

Efter att jag läst klar Banbrytande mode kände jag att jag definitivt inte var klar med Karina Ericsson Wärn, och lånade bara ett par dagar senare den här på biblioteket.

Underbart! Flärdfull lust och sköna råd: om trosor, balkonetter och andra kroppsnära ting handlar precis som det låter som - om underkläder. Genom boken varvas underklädestips med historia. Jag gillar att det faktiskt är varvat i boken, istället för att vara helt uppdelat. Dessutom finns det med ett kapitel som påminner om Banbrytande mode - som helt enkelt handlar om uppseendeväckande och ibland stötande underklädesmode.

Jag har aldrig brytt mig speciellt mycket om underkläder tidigare. Enkelt ska det vara, bomullstrosor som går att tvätta i 60 grader och bh:ar köps enbart på rea när de jag har verkligen inte är användbara längre. Och så har jag kanske två som jag varvar och har under exakt allt. Den här boken har inspirerat mig till att faktiskt se över min underklädesgarderob (när jag har råd... det är ju det där med att ha en studentinkomst) och kanske investera i lite kläder som faktiskt är snygga och håller, istället för att köpa trepack trosor på Ica Maxi.

Något som jag dock tyckte kändes lite olustigt när jag läste boken var en viss dubbelhet. Samtidigt som det lite underförstått framförs kritik mot en smalhetsnorm, och att det visas illustrationer på olika sorters kroppar blir den ändå stundvis lite smalhetsig - framför allt i det första kapitlet. Och samtidigt som jag vill tänka lite mer "fuck flattering" och att ingen ska komma och säga åt mig vad som är rätt och fel i klädsammanhang, så känns det som att jag faktiskt har saker att hämta i den här boken. Jag känner också att all info som finns i den här är omöjligt att hålla i huvudet för mig, så det hade varit bra att kunnat slå upp och liksom uppdatera sig lite då och då. Därför klickade jag hem boken från Bokbörsen redan innan jag hade läst klart den.

__________________________________________________________________________________

Berättelsen om Elvira Madigan är inget jag varit så insatt i tidigare. Dock är det en berättelse som alltid har fascinerat mig. När jag så fick ett mejl från Kathinka Lindhe där hon skrev att hon skrivit en bok om Sixten Sparres övergivna fru tackade jag genast ja till ett recex - trots att jag sällan tackar ja till liknande förfrågningar.

Sorgeliga saker hände: Elvira Madigan, Sixten och mig handlar alltså om den sorgliga berättelsen om Elvira Madigan och Sixten Sparre, dock ur en annan synvinkel än den som tidigare berättats. För er som inte känner till berättelsen kommer här en snabbgenomgång: 1889 rymde löjtnanten Sixten Sparre och cirkusprinsessan Elvira Madigan tillsammans för att "starta ett nytt liv" (dock visar den här boken att Sixten Sparre förmodligen aldrig hade några sådana intentioner). Det hela slutar istället med att Sixten Sparre tar livet av de båda två. Dock berättas det sällan om att Sparre även hade en fru och två barn, som han alltså övergav och lämnade utblottade kvar i Kristianstad. Det är alltså om frun - författarens fars mormor - boken handlar om.

Berättelsen om Luitgard Sparre berättas samtidigt som Lindhe gör nedslag i till exempel hur tidens kvinnomode såg ut och hur bjudningar och giftermålsarrangemang fungerade. Istället för att enbart berätta Lutigards - eller Lycka som hon också kallades - berättelse ger det även en helhetsbild av hur det var att vara kvinna under slutet av 1800-talet.

Jag tycker att alla som någon gång sökt sig till berättelsen om Elvira Madigan och Sixten Sparre ska läsa den här boken. Den är intressant och känns väldigt påkostad. Dessutom kan jag inte låta bli att tänka att Lycka skulle kunna vara vilken 1800-talskvinna som helst. Att hon var gift med just Sixten Sparre som rymde tillsammans med Elvira Madigan var väldigt olyckligt, men den här boken innehåller också en bit kvinnohistoria.

Det enda som jag inte riktigt gillar med den här boken är avsnitten där Lyckas "egna tankar". Eftersom det inte finns något dagbok bevarad som tillhörde Lycka känns det lite olustigt att tillskriva henne tankar och åsikter. Vi kan helt enkelt inte veta vad Lycka tänkte. Samtidigt blir det ändå ett intressant perspektiv, så ja, jag kanske är mer kluven till dessa avsnitt.

__________________________________________________________________________________

I ett av vårens nymmer av Style by fanns ett utdrag ur Banbrytande mode med. Jag var dock såld redan efter den korta intervju med Ericsson Wärn som föregick själva utdraget ur boken. Atlantis är ett förlag som jag inte bekantat mig med speciellt mycket innan (kan faktiskt inte åminna mig någon bok jag läst som de givit ut), och Ericsson Wärn som författare var också ny för mig.

Boken innehåller ett gäng nedslag under modehistorien. Det handlar om varför fransyskorna använde rött läppstift under andra världskriget, vem som burit klackskor genom historien och vad som hände med Alexander McQueen - bland annat. Vad som förenar dessa berättelser är såklart att de alla handlar om mode som varit banbrytande på något sätt.

Jag gillar Ericsson Wärns skrivsätt, som är enkelt, utan krångligheter och personligt. Jag som brukar ha svårt för att ta mig igenom rena faktaböcker köper faktiskt det här rakt av, för det blir aldrig någon vanlig faktabok. Det blir nästan snarare en form av novellsamling, och jag gillar det verkligen. Egentligen kan jag inte påstå att jag är superintresserad av just mode (men stil? Alltså följer ju inte mode slaviskt, men tycker att stil är kul och följer rätt mycket modebloggar. Så kanske lite ändå), men tycker typ det mesta blir intressant när det blir ett uttryck för vad som händer i samhället.

För övrigt måste jag säga att den här boken är så otroligt väldesignad. Väldigt vit, blank, guldig text och pärmar med råa (!!!) kanter. Måste ses för att förstå storheten. Allting bara skriker exklusivitet, trots att utformningen är väldigt minimalistisk.

Det första jag gjorde när jag hade läst klart den här boken var att kolla på Goodreads vad Ericsson Wärn mer skrivit. Jag fastnade direkt för Underbart och lånade den på biblioteket i förra veckan. Nu vet jag inte när jag hinner läsa den pga har sjukt mycket att läsa i skolan. Men snart, hoppas jag!

__________________________________________________________________________________

När jag slängde iväg en förfrågan om recex till Atlas trodde jag att Popmusik rimmar på politik skulle bli min stora favorit av de två jag beställde. Men det visade sig bli den här.

Gunilla Brodrej bestämde sig för att inte konsumera onödiga saker på ett helt år. Inga strumpbyxor, skönhetsprylar, hårfärg, ingenting förutom mat och transport och annat som är absolut nödvändigt. Boken Shopstop: Rapport från ett celibat innehåller Brodrejs dagbok från perioden, blandat med intervjuer med olika personer.

Medan jag packade inför Östersundsresan var jag tvungen att plocka ur den här boken, men i sista stund bläddrade jag lite i den och tänkte "jag tar den i handen om jag så måste", för det tog bara ett par sidor innan den fångade mitt intresse så pass att jag inte ville lämna den hemma. Det som jag mest fått ut av att läsa Shopstop är inspiration. I mitt liv är ett år fortfarande väldigt lång tid, och jag vet inte om jag skulle vara beredd att följa Brodrejs exempel och sluta konsumera onödiga saker i ett helt år. Däremot tänker jag att jag definitivt vill dra ner på min konsumtion av till exempel kläder och saker som jag köper för köpandets skull.

Jag vet att Brodrej fått mycket kritik för det här projektet. Dels för att hon som privilegierad har möjlighet att välja bort konsumerandet. Jag tycker att Brodrejs svar på det i boken är bra - att det inte betyder att hon inte ska göra det. Jag kan också hålla med henne om att det finns en bild av folk som försöker vara miljövänliga osv som präktiga, och att det nästan ses ned på dessa (kanske för att de gör något som alla borde göra, och därmed belyser andra personers svagheter och därmed ger dem skuldkänslor?). Jag tycker även att Brodrej belyser det hela bra från olika vinklar: Varför vi konsumerar, hur inpräntat det är i våra hjärnor, varför vi bör eller inte bör konsumera osv.

Det är en väldigt intressant bok, och jag tycker att alla åtminstone borde bläddra lite i den. Även om jag inte kommer stänga av all onödig konsumtion helt kommer jag härmed åtminstone reflektera mer över vad jag köper och varför jag gör det.

Jag har ett vagt minne av att vi ägnade en lektion åt Andréexpeditionen i gymnasiet (i kursen Kultur- och idéhistoria), och blev väl fascinerad men glömde det rätt fort. När Expeditionen kom var jag till en början helt ointresserad, men blev nästan besatt vid tanken på att äga den när jag såg den på bokrean. Tyckte dock att 199:- fortfarande var lite mer än vad jag kunde lägga på en bok just då. Det visade sig att is i magen faktiskt lönade sig den här gången! När jag till slut lyckades lägga vantarna på den var det på halva reapriser på Ica Maxi i Arlandastad - ett Ica jag aldrig brukar handla på. 100 ynka kronor för den här fantastiska boken, den illustrerade varianten (på Adlibris får en punga ut hela 288 kronor för samma bok)!

Expeditionen handlar dels om mysteriet om varför Andrées polarexpedition egentligen dog, dels den olyckliga kärlekshistorien mellan Nils Strindberg och hans fästmö Anna Charlier. Men den handlar även och Uusmas egen kärlekshistoria - och varför egentligen en bekväm person som hon, rädd för allt vad kyla heter, blir så besatt av en polarexpedition. Hon gjorde många försök att nå ut till Vitön innan hon faktiskt tog sig fram - övertygad om att hon skulle kunna lösa mysteriet om hon bara fick komma dit.

Ouppklarade mysterier gör något med mig. Jag älskar dem. Det spelar ingen roll vad det handlar om, men det saker som folk i hur många år som helst försökt hitta svar på men inte lyckats fascinerar mig. Jack the Ripper är ett sådant fall. Och varför Andréexpeditionen dog. Fast jag förstod inte alls innan jag började läsa hur otroligt tagen jag skulle bli av den här boken. Efter att jag hade läst klart den drömde jag mardrömmar i flera nätter. Det var allt det vita, det konstanta ljuset/mörkret, blåsten, i övrigt tystnaden, att allt var öde. Jag trodde aldrig att en polarexpedition (eller en faktabok) skulle få mig att känna så här mycket.

Boken är uppbyggd nästan som en roman. Uusma växlar mellan hennes egen berättelse och expeditionens, samtidigt som hon stoppar in faktabitar i form av deras dagboksanteckningar, hur fort det går från konstant ljus till konstant mörker, hur troligt det är att en dör av trikiner och så vidare.

Om du inte är student och har 300 kronor att lägga på en bok tycker jag definitivt att Expeditionen är värd det. Att ha betalat 100 kronor för den känns nästan skamligt lite, med tanke på hur tjock och fin och BRA den är. Uusmas besatthet av den här expeditionen går liksom att känna bara genom att hålla i och bläddra i boken. Så tydlig är den. Och även om en tycker att det där med polarexpeditioner inte låter så himla intressant så tycker jag att en ska våga ge sig på den här boken ändå. För det är så himla mycket mer än bara en bok om Nordpolen.

__________________________________________________________________________________

Jonna är en helt vanlig tonårstjej – fram tills hon blir våldtagen på en fest. Efter det blir hon känd som ”kryckhoran”, eftersom hon ville att de skulle stoppa upp en krycka i henne – enligt killarna.

Är våldtäkt okej om tjejen (offret) är full? Är våldtäkt okej om killen (förövaren) är full? Tjejen kanske till och med får skylla sig själv? Speciellt om hon har kort kjol eller har haft sex med förövaren förut. Speciellt om hon först ville och sen ångrade sig.

Den här boken diskuterar samhällets syn på våldtäkt utifrån frågeställningarna ovan. När boken kom ut för första gången för tio år sedan skapade den en hel del diskussioner. Nu släpps den igen – en reviderad upplaga som även innehåller två berättelse om hur det gick för några våldtäktsoffer plus en sammanfattning om vad som hänt i samhället på tio år.

Tio år är en ganska lång tid. Jag själv har till exempel hunnit leva mer än hälften av mitt liv på tio år. Gått ut grundskola och gymnasium. Flyttat tre gånger. Bytt skola fyra gånger. Läst hundratals böcker. Blivit mer vuxen och medveten. Frågan man måste ställa är: Är den här boken fortfarande aktuell? 

Jag har tidigare i blogginlägg uttryckt min frustration över hur svårt jag tycker att det är att läsa icke skönlitterära böcker. Frustration över hur ögonlocken blir tunga – oavsett om ämnet är intressant eller inte. Jag vill därför verkligen hylla Katarina Wennstam, för hon har faktiskt skrivit en icke skönlitterär bok som jag tagit mig igen. Och inte bara tagit mig igenom, utan även gillat!

Språket är enkelt och så himla tydligt. Boken är upplagd på ett väldigt strukturerat sätt och blir aldrig rörig. Wennstam uttryckte under en pressfrukost att hon skrev boken för att hon ville förändra världen. Världen förändrar man inte bara på en dag – inte ens på tio år – men om man nu ska försöka så behöver man kunna nå ut till alla. Wennstams bok känns tillgänglig och lätt att ta till sig. Den passar både unga och gamla, storläsare och ickeläsare. Men nu återkommer vi till det här med aktualiteten.

Jag skulle säga att den är enormt aktuell. För hur mycket har egentligen hänt på tio år? Tja, en del, men inte tillräckligt. Vi behöver fortfarande den här boken och debatten den skapade år 2002. Det är en fruktansvärt bra bok. Den gör mig så arg! Jag hoppas att många av er läser den eller läser om den. Framför allt hoppas jag att ni diskuterar och ifrågasätter. För det finns faktiskt inga situationer då våldtäkt är okej.

Titel: Orgasmboken
Författare: Katerina Janouch
Antal Sidor: 191
Bokförlag: Pocketförlaget
Köp den här: Adlibris | Bokus | Bokia

Boken innehåller 250 tips uppdelat i två delar. En del för kvinnorna, en del för männen. Den är även fullspäckad med massor av orgasmfakta. Till exempel står det en del om varför orgasmer är så bra för gravida.
Den är väldigt lättläst och jag tar mig igenom den ganska snabbt. Tipsen är konkreta och enkla, och vissa för mig helt nya. Om man annars läser tjejtidningar som Solo och Veckorevyn är de ofta väldigt repetitiva och kommer alltid med samma tips varje gång. Den här boken har faktiskt en del tips jag inte kan minnas att jag läst någonstans tidigare.
I slutet av den här boken tycker jag tyvärr att även den blir lite repetitiv, men det kanske är för att den är gjord för att man ska kunna läsa de kapitel man känner för bara(?).
Överlag är det dock en mycket bra bok.

Titel: Brev till en kristen nation (Letter to a Christian nation)
Författare: Sam Harris, förord av Richard Dawkins.
Sidor: 94
Kategori: Facklitteratur.

Sam Harris slog ner som en bomb i det superkristna USA med sin första bok The End of Faith: Religion, Terror and the Future Reason. Efter den dränktes han i brev från både fans och haters. Den här boken är ett svar på dessa brev.

Det här är en måste-bok för så väl den religiöse som ateisten. Jag kunde inte sluta läsa den och blev törstig efter mer när den tog slut.

Det som drar ner betyget från en solklar femma till en stark fyra är att boken helt klart är skriven för den amerikanska marknaden. Många argument och synsätt är svåra att relatera till när man kommer ifrån sekulariserade Sverige. Jag har t. ex aldrig träffat någon som förnekar evolutionen, men i USA är situationen så att endast 12% av befolkningen tror att livet har utvecklats genom naturliga processer. Men det är inte bara kristna och USA boken handlar om, så väl Moder Teresa som islam får sig en släng av sleven. Böcker som smädar Moder Teresa dräller det inte direkt av, så det här är guld för dig som letar efter sånt.

Sam Harris skriver med själ och hjärta och passion, stödd på vetenskap. Det här är en lätt bok att börja med för dig som intresserar dig för religion. Och oavsett vilket håll du lutar åt kommer du få en hel del att ånga upp dig över.

Titel: Jack Uppskäraren - Kriminalfall och legend
Författare: Glenn Lauritz Andersson
Antal sidor:325

Återigen blev det en ren faktabok. Den här gången om Jack Uppskäraren (eller Jack the Ripper. Eftersom jag tycker att det låter lite töntigt på svenska brukar jag alltid använda det engelska namnet). Jack the Ripper var en utav världens första kända seriemördare, och jag skulle dessutom vilja påstå att det också är världens mest kända. Jag råkar ju ha en förkärlek för London, sent 1800-tal, berättelser ut verkligheten, berättelser om misär och ouppklarade gåtor. Hur perfekt är då inte denna bok, när den har ALLT utav det där! Än idag vet man inte vem Jack the Ripper var. Och i boken gör det både allt sjukt spännande samtidigt som det inom en växer en enorm frustraion över att man ALDRIG (förmodligen aldrig, om det inte skulle dyka upp något bevismaterial som inte är förfalskat utan faktiskt äkta, vilket inte är troligt, då morden skedde 1888 (och eventuellt 1889).) kommer få veta vem mördaren är.

I boken beskrivs i alla fall morden, ofta med väldigt otrevliga detaljer (jag är alldeles för självdestruktiv. Jag är rädd för höga höjder - åkattraktioner såsom Fritt Fall osv är det bästa jag vet, eftersom jag är övertygad om att jag ska dö. Jag är extremt äckelmagad, hatar sår och blod - jag kan absolut inte hålla mig ifrån alla äckliga detaljer och älskar sjukhusserier). Det visas tydliga kartor över platserna, och är ofta kompletterat med bilder på aktuella personer i utredningen, offret, mm.

En högst intressant bok! Som sagt så är det ju svårt att klaga på hur berättelsen slutar i en faktabok. Man kan ju inte direkt bara ändra faktan, eftersom det då inte skulle vara en faktabok.... Men upplägget är väldigt tydligt, och boken är lättförståelig!

Titel: Sekter och hemliga sällskap i Sverige och världen
Författare: Clas Svahn
Antal sidor: 286
Läs också: Det okända av Clas Svahn

Det här är en ren faktabok om olika sekter och hemliga sällskap som finns i världen. Nuvarade och icke längre existerande. Till exempel tar boken upp Frimurarorden, Tempelriddare, Livets Ord, Jehovas Vittnen, och all de "vanliga" sekterna och hemliga sällskapen, men den tar också upp till exempel Verklighetens Center, Skull & Bones, Bildbergergruppen. I alla fall jag skulle kalla dem mindre kända, för jag hade inte hört talas om dem tidigare.

Ja, i den här boken är det väl svårt att kritisera innehållet. Jag menar, man kan ju inte direkt säga att "nej, jag tycker att den här faktan är dålig". Alltså, man kan ju tycka illa om verkligheten, och man kan tycka illa om ämnet, men då väljer man inte 1) att läsa en ren faktabok och inte heller 2) det ämnet. Jag tycker att boken var hemskt intressant. Det kändes att den var välplanerad och att det låg mycket arbete bakom. Det är ganska mycket kommentarer från avhoppare från sekter, både sånna som tycker att sekten var bra och negativ. Det är ju helt klart en bok som är kritisk mot sekter, men jag tycker ändå att han försöker visa andra sidor av sekterna också. Till exempel en utav kvinnorna han har intervjuat säger att det har varit en fantastisk tid, osv.

Nej, en hemsk intressant bok var det i alla fall, och den var lätt att förstå också!