Igår satt jag vid min farmors lilla minibord på balkongen och frågade: "Kommer du ihåg En ö i havet, en bok jag fick av dig när jag var liten?" Hon var tveksam först. Jag förklarade att det handlade om två judiska flickor som kommer till Sverige under andra världskriget. Då förstod hon precis vilken jag menade. Vi pratade lite om den, hur aktuell den är fortfarande. Jag sa att jag läst den flera gånger, och att jag mindes att hon sagt en gång att jag bara skulle få böcker av henne som det går att läsa många gånger. Det har hon lyckats himla bra med måste jag säga. Kan ju inte direkt påstå att jag minns varenda bok jag fått av henne, men Godnatt mister Tom och Tordyveln flyger i skymningen är också sådana jag fått av henne och läst massor av gånger.

Nåja, vi går vidare. Som sagt, En ö i havet läste jag flera gånger som liten, men resten av serien har jag nog faktiskt bara läst en enda gång. Därför blev jag himla glad när jag såg att Bonnier Carlsen ger ut böckerna på nytt – dessutom med superfina omslag av Sara Edström (som gjort omslaget till Flora Wiströms bok Stanna!). Requestade på en gång recex, och fick. I fredags tänkte jag att nu är det dags att läsa om, och det slutade med att jag knappt kunde lägga ifrån mig böckerna förrän den sista boken var slut.

Klart jag mindes böckerna som bra, men jag hade verkligen glömt HUR bra de var. Allihopa. Vi får följa systrarna Steiner – Steffi och Nelli – två judiska flickor som får komma från Wien till Sverige strax innan andra världskrigets utbrott. De hamnar i olika familjer och måste lära sig ett helt nytt språk och lära känna helt nya människor. Det enda bekanta de har är varandra och foton av föräldrarna som är kvar i Wien. Efter krigets utbrott väntar de på att kriget ska ta slut, och på att återförenas med sina föräldrar igen. Och när kriget väl tar slut uppstår helt andra problem – ska de lämna liven de varit tvungna att skapa för sig, de relationer de byggt upp, för att återförenas med familjen i USA?

Jag känner att timingen för återutgivningen av dessa böcker känns perfekt. De behövs verkligen precis just nu, då de beskriver ur flyktingbarnens perspektiv hur det är att behöva bryta upp och komma till ett helt nytt, främmande land. Med tanke på den senaste tidens flyktingtjafs och den här grejen med att Sverigedemokraterna helt plötsligt verkar vara Sveriges näst största parti... Well. Låt oss bara säga att jag vill sätta den här boken i händerna på alla ungdomar i rätt ålder. Och hoppas att ni gör det också.

Speglar är en av mina värsta grejer när det är mörkt. Jag tittar aldrig in i en spegel i ett mörkt rum, utan vänder tvångsmässigt bort huvudet för att inte råka skymta en rörelse som inte ska vara där. Det som skadat mig är berättelser om Bloody Mary - eller Svarta Madam som hon brukar kallas på svenska. Även om det inte är hon som dyker upp i den här boken är det ändå en Svarta Madam-lek som ställer till det för Mariefred den här gången. En lek under en luciatågsrepetition går åt skogen och släpper ut tre stycken gastar. Gastarna är varelser som suger ut livet ur personer - de är genuint onda varelser och om de inte hittas i tid kan de två hela familjer som ligger på sjukhus dö.

Alltså att jag gillar dessa böcker är ju sen gammalt. Egentligen har jag inte väldigt mycket mer att säga förutom att Gasten helt följer det gamla spåret och håller uppe seriens rykte. Det skulle kunna vara bra så - men det var faktiskt en annan sak som också slog mig nu när jag satte mig för att skriva den här recensionen.

Jag nämnde tidigare att Mylingen kanske är bland det mest obehagliga jag läst i skräckväg (eller okej nä, jag skrev "bland det bästa", men när vi snackar skräck så är det ju nästan synonymer). Gasten är inte riktigt lika läskig (fast hur svårt att toppa Mylingen liksom?), men ändå rätt obehaglig. Det som ändå den här boken har (och tidigare delar i serien, om än kanske inte riktigt lika mycket) är att folk faktiskt blir skadade, och att faran är betydligt mer konkret och... genuin. På riktigt. Det är faktiskt personer som riskerar att DÖ här, vilket jag upplever att det sällan är i 9-12-skräck.

Det gör att berättelsen är mer... on the edge så att säga. Det blir lite mer spännande, lite mer nagelbitande (inte för att jag biter på naglarna, men ni fattar grejen) och lite svårare att inte race:a igenom boken. Och uppenbarligen är ju det här ett koncept som fungerar förjäkla bra, med tanke på hur otroligt populära dessa böcker blivit. Kanske borde lite fler 9-12-författare lära av Larsson & Korsell, och släppa lite på den uppstädning som annars präglar den här genren.

Slutsats: Jag gillar. Ni läser.

Gasten
Åsa Larsson, Ingela Korsell & Henrik Jonsson
205 s.
Bonnier Carlsen
2015
Goodreads

Tredje dagen i B Wahlströms stafett om boken Var är Audrey? Innan mig har Emm och David bloggat om boken, och nu är det alltså min tur.

Jag har aldrig varit intresserad av Sophie Kinsella, men när hon debuterar som YA-författare och dessutom skriver om panikångest och social fobi tänkte jag att jag ändå kunde ge henne ett försök.

Boken handlar alltså om Audrey som råkat ut för något och utvecklat social fobi och panikångest. Hon går inte i skolan, utan hänger mest hemma hela dagarna med solbrillor på - eftersom hon inte klarar av att se någon i ögonen. När hennes brorsas kompis Linus börjar hänga hemma hos familjen bidrar det först till en hel del panik, men ganska snart börjar han istället bli vägen till hennes bättring.

Till att börja med: Det är förstås ett oerhört viktigt ämne som tas upp, och bara det faktum ATT det tas upp är fantastisk. Jag tror att ni vid det här laget förstått att jag själv lider av både panikångest och lättare social fobi, och det är verkligen något som det behöver pratas mer om. Både för att vi som har detta ska slippa känna oss som aliens och för att alla andra ska sluta kräva saker av oss som gör oss sjukare.

Men tyvärr: Sophie Kinsella är INTE någon Jenny Jägerfeld. Visst kan jag känna igen mig i flera av tankarna Audrey har, men stundvis känns det inte som att Kinsella har någon som helst sorts inblick i hur det är att ha en panikattack. Visst, jag köper att ångest inte är exakt lika för alla, men - som den här youtubaren säger - det känns så himla konstigt att hon så fort skulle gå från panikångest -> hångel. Jag blir också lite störd av att det finns en "bara en tänker positivt så blir det bra"-attityd boken igenom. Visst SPOILER: [hon dippar på slutet och inser att hon ändå inte kan få grafen att peka uppåt hela tiden], men rent handlingsmässigt så är det bara ETT ENDA breakdown, och efter det är allt bara tipptopp. Och hur kan hon gå från så pass sjuk att hon inte ens klarar av att ta sig ut, till att fungera nästan normalt under bara några månader? Det känns inte trovärdigt. Alltså sånt TAR TID. Och det säger jag inte för att det tar tid för mig. Och jag säger inte att det inte GÅR att vara extremt snabbt tillfrisknad som Audrey, men det är osannolikt. Dessutom får en del av fördomarna om vad bipolaritet är stå helt oemotsagda. Och: Känns som att författaren gör det lite väl enkelt för sig när hon aldrig förklarar vad det var som hände Audrey i skolan.

Något annat som är otroligt problematiskt är att en kille kommer in och räddar henne. Det är tack vare Linus som hon klarar av att ta sig ut, tack vare Linus hon börjar utmana sig själv. Snaaaaark jättetråkig könsstereotyp. Och även här: Hans idé om att det bara är att positivtänka sig ur krisen får stå oemotsagd.

Så även om det är bra att ämnet tas upp känns det lite som att boken samtidigt motverkar sitt syfte. För jag antar ju att det finns någon sorts agenda att skapa mer förståelse för social fobi här. Dock visar boken snarare: men du - om du skaffar en kille och tänker positivt blir det ju bra direkt. Att jag inte tänkte på det ändå.

Jättetråkiga könsstereotyper är också föräldrarna - fast här slog det mig faktiskt medan jag sitter och skriver att det möjligtvis är tänkt som kritik i och med att deras beteenden ändå är så pass dragna till sin spets. Mamman är på ungarna hela tiden, och är så totalt överbeskyddande att hon kväver dem. Pappan bryr sig inte alls. Båda beteendena är grundade i någon sorts egocentrering, och båda blir helt fel och skadar ungarna. Så tja, kritiken skulle väl i så fall vara riktad mot deras sätt att vara på, inte att genusdelningen ser ut som den gör. I övrigt är ju alla karaktärer väldigt endimensionella, men det fyller ju sin funktion i berättelsen på något vis.

Men är det bara dåligt? Nej, faktiskt inte. Alltså, jag hade en liten klump i magen genom hela boken för att jag inte tyckte att den kändes ett dugg trovärdig. MEN jag måste ge den att den är vanvettigt underhållande och rolig. Alltså den här familjens dynamik är helt enkelt HILARIOUS. Jag skrattade högt flera gånger när jag satt hemma i soffan och läste. Hade lätt sett en bok om bara den här helt knäppa familjen - som är väldigt Roald Dahlskt överdriven. Det hade typ varit perfekt. Om en vill ha något extremt snabbläst och roligt, och inte själv har någon erfarenhet av panikångest (för om du har det gissar jag på att du kommer sitta och irritera dig på en jävla massa saker) är det ju en underhållande bok. Om än extremt problematisk på väldigt många sätt.

Imorgon är det dags för Bam att blogga om boken - så då tycker jag att ni ska kika in där!

Okej, Jag var inte såld på Brandon Mull efter att ha läst Vild, jag är inte såld på Brandon Mull efter att ha läst Den förbjudna skogen. Alltså, jag tycker att Fablehaven, Fablehaven, Fablehaven är något som pratar sjukt mycket om när det gäller mellanåldersfantasy, och har fattat att många älskar den typ lika mycket som Percy Jackson?! Obegripligt.

Seth är en jävligt jobbig lillebrorsa och Kendra är en jävligt strikt storesyrra (ingen klyscha va?), och de ska spendera några veckor under sommaren hos sin högst motvilliga farfar på dennes gård. Det visar sig att till den här gården hör det också en skog, som Seth och Kendra är strängt förbjudna att besöka. Efter lite luskande och brytande mot regler visar sig nämligen detta: det här är ingen vanlig gård/skog. Det är nämligen ett reservat för magiska varelser. Låter rätt så fantastiskt, right? Problemet är bara att dessa varelser inte har någon inre moralkompass som människor har, vilket blir problematiskt när de liksom behöver... interagera med människor. Vilket ställer till en himla massa problem för Seth och Kendra.

Alltså, problemet med den här boken är att jag inte riktigt kan sätta fingret på vad det är jag inte gillar. Det kan vara synen på djur som stör mig (och det här vill jag utveckla i ett eget inlägg, så det tänker jag göra!). Det kan också vara att allt känns så förutsägbart och klyschigt (mina tankar går till exempel till Spiderwick (OBS att jag bara sett filmen)). Även om syster-bror relationen är otroligt slående och förmodligen alla som är syskon känner igen sig, så blir den så överdriven och klyschig. Det är storasyster som är rädd för att göra fel och bryta mot regler, som är driven av att alltid göra allting rätt. Medan lillebrorsan skiter i konsekvenserna och har "men jag skulle ba kolla lite"-attityden. Det hade ju blivit betydligt mer spännande om vi liksom bara hade... bytt kön på syskonen. Tänk en ettrig lillasyster som ställer till det för sig hela tiden, och en storebrorsa som alltid vill göra rätt och som får städa upp efter lillasysterns påhitt. Hade inte det varit ca en miljard gånger roligare?

Men ja, jag vet inte riktigt. Visst är det lite småspännande, men precis som Vild är det så otroligt förutsägbart hela tiden. Jag vet inte om jag förväntar mig för mycket av Brandon Mull, men jag kommer nog inte bry mig speciellt mycket om den här författaren i framtiden. Intrycket är ju ändå baserat på två böcker ur olika serier, och båda var otroligt förutsägbara och klyschiga med stereotypa personporträtt. Och jag vet inte, det blir bara så jäkla ointressant.

Jag missade totalt den här när den kom ut, och har varken vetat vad den handlar om eller tänkt att det skulle vara något som jag skulle bli såld på. Men så råkar det ju vara så att det kommer en uppföljare i augusti - Manifest för hopplösa - och tack vare Barnens bokklubb så blev det så att jag läste den här ändå.

Konsten att ha sjukt låga förväntningar handlar om Emanuel Kent som är 16 år och helt fel. Han kämpar hårt för att bli accepterad i klassen och tänker att visst är det väl så att hans enda kompis Tore egentligen är lite för töntig för Emanuel, och att Tore egentligen drar ner honom. För Emanuel har något som Tore inte har - Emanuel har potential. Potential att smälta in och vara cool. När Tore är hemma ett tag tar Emanuel chansen att hänga lite mer andra i klassen, men istället för att skaffa sig nya vänner lyckas han sylta in i sig rätt rejält och står till slut utan både Tore och andra vänner.

Jag fattar ju att det här ska vara en rolig bok, och stundvis är den det ju faktiskt det. Dock bygger delar av den på någon sorts lyteskomik som inte alls är speciellt roliga. Åtminstone inte för mig, eftersom igenkänningen är alldeles för stor för att det överhuvudtaget ska vara roligt. Det här att inte direkt vara mobbad, men när en märker att ens kompisar gör saker utan en själv och vara den som blir sist vald och sånt. Det är rent smärtsamt att läsa om Emanuels försök att bli mer populär i skolan, för det hade lika gärna kunnat vara jag. Just det här att "om jag hade varit lite mer på det här sättet, då, DÅ hade de kunnat gilla mig".

Jag gillar verkligen persongalleriet i den här boken. Det är så otroligt brett och varierat. Och inga av karaktärerna känns ensidiga och stereotypa - samtidigt som Asptjärn ändå förhåller sig till och använder stereotyper på ett sätt som blir väldigt intressant. Vi har till exempel lesbiska feministstorasystern som aldrig missar en chans att föreläsa om misogyni eller heteronormativitet och demonstrerar med feministorganisationer där män inte ens är välkomna (fast det är förstås i Manifest för hopplösa). Dock blir hon aldrig den här militanta, rabiata svinarga feministen som det så ofta blir i många andra böcker. Istället får hon också vara en väldigt gullig storasyster och en stark förebild för Emanuel.

Jag har på senaste tiden också märkt att jag är en sucker för ungdomsböcker med filosofiska inslag, vilket även den här har. Inser ju att jag MÅSTE läsa Sofies värld snart alltså... Ett av mina nyaste tillskott i bokhyllan är Nybörjarguide till livet eller kaosteori som ju också ska ha en del filosofiska inslag. Jag tror kanske också att det här är en universitetsskada - jag älskar när ungdomsböcker behandlar teori och sånt överlag, så det har väl med det att göra.

Jag märker också att jag allt oftare väljer bort de realistiska ungdomsböckerna för att jag inte tycker att jag har så mycket att hämta där och för att det alltid låter väldigt tråkigt. Men om en bara ska läsa en enda (eller två) realistisk ungdomsbok i år är Konsten att ha sjukt låga förväntningar definitivt it (och uppföljaren Manifest för hopplösa som kommer i augusti). Så otroligt fin och sorglig bok om att vara 15 år och vilja vara rätt men är helt fel. Smärtsamt för oss som känner igen oss, upplysande för er som inte gör det (fast jag tror ju förstås att alla kände sig helt fel när de var 15. Men alla har ju inte riktigt den här upplevelsen att alla andra verkade tycka att en var helt fel också).

I seriens fjärde bok är det olika saker som försvinner från Mariefred. Eftersom Viggo och Alrik oförtjänt blivit stans strulpellar beskylls de såklart för att ha stulit alla grejer som är borta. Givetvis är de inte skyldiga, men det vet ju inte alla andra! Istället är det alltså någon som skapat en bjära, också det - liksom tidigare i serien - ett mytologiskt väsen.

Okej, efter tredje boken var jag rätt körd på den här serien. När jag väl läste dem lånade jag från praktiken, men alltså - det här är definitivt böcker jag vill ha stående i min bokhylla. Definitivt. Inte bara på grund av att de är bland det snyggaste som kommit ut i för den här åldern på jättelänge (för böckerna är löjligt snygga när de står bredvid varandra i bokhyllan). Bjäran är varken lika spännande eller läskig som Mylingen, men det gör inte mig så mycket. Nu är jag ju liksom redan hooked och kan hämta känslorna från förra boken och applicera på den här. Okej, det här kanske blev flummigt men det är ju liksom fortfarande spännande och stämningen är densamma. Det är fortfarande driv i berättelsen och resten kan jag lägga till själv.

Något som jag gillade hemskt mycket med den här boken är Viggos samvetskval. I tidigare böcker har han ju blivit känd som en tvångsmässig kleptoman. Det är inte riktigt meningen att han ska ta saker, men han gör det ändå. Bara chopchop så ligger den där prylen i hans ficka. Det är något som händer även i den här boken och får en extra dimension när det faktiskt är någon(/t) annan(/t) som också tar saker. Det är snyggt hur Larsson och Korsell inte bara gör själva stjälandet till problemet i boken, utan låter det bli ett helt tema - som upplagt för diskussion. Om en bara lånar lite fastän en vet att en inte får, men hela tiden har för avsikt att lämna tillbaka - är det verkligen att stjäla då?

Det är också snyggt hur de låter bröderna komma fram lite olika mycket i olika böcker, beroende på vad den övergripande storyn är. Jag upplever i alla fall i efterhand att det är mer fokus på Alrik i till exempel Grimmen, och hans känslor för hunden - medan det i Bjäran fokuseras mer på Viggos samvetskval. Tema och personlighetsbeskrivningar följs åt så himla väl.

Jag vet att jag var lite tveksam i början, men nu är jag nästan pinsamt såld på den här serien. Önskar innerligt att resterande kom ut på en gång så att jag kunde sträckläsa alla. Skulle låsa in mig hemma med matlådor och ingen fick störa förrän hela serien var slutläst. Blev löjligt glad när jag fick två imp-tatueringar av Alex. Mvh Anna 11 år.

Okej, NOW WE'RE TALKING! Efter första boken önskade jag mig liiiiite mer av den här berättelsen. Lite mer fick jag ju i bok nummer två, men kände att det inte var riktigt hemma än. Nu är jag ordentligt hooked (här gör jag en paus för att tänka på hur förutsägbar jag är, då detta även råkar vara den hittills läskigaste boken i serien. Anna + skräck = sant).

I den här boken hemsöks två barn på Viggo och Alriks skola av en myling - det vill säga ett barn som blivit mördat och kommer tillbaka för att hämnas. Mysigt värre, med andra ord! Som vanligt läser de på i biblioteket och ger sig sedan ut för att bekämpa mylingen. Inget revolutionerande nytt på uppbyggnadsfronten alltså.

Det som skiljer den här boken från tidigare böcker är att 1. Det dyker upp en tjej (ooooooh!). 2. Den är rejält mycket läskigare. Alltså JAG tyckte det var obehagligt, helt klart bland det bättre jag läst i skräckväg (och tänk då att det här är en MELLANÅLDERSBOK. Vuxenskräck kan slänga sig i väggen). Och själva bakgrundsberättelsen är ju så makaber att det är helt fantastiskt (mvh tönt). Jag gillar också det här konceptet att en får lära sig om dessa mytologiska väsen samtidigt som det liksom är spännande.

I övrigt lämnar berättelsen inte jättemycket att önska. Lite mer tjejer - men det verkar det ju finnas en plan för (se bland annat omslaget för femte boken! Jag som för övrigt har jättesvårt för alternativa tjejer i litteratur för att de alldeles för ofta känns så poser-aktiga och tillgjorda är totalt kär i Iris. De har verkligen lyckats skapa en alternativ tjej som inte är jättetrist). Jag skulle nog gärna se liiiite variation i uppbyggnad av berättelsen - det är ju rätt mycket same same ändå. Och kanske ett visst mått mer socialrealism, med tanke på killarnas bakgrund. Vore kul att få se den komma fram mer! Förutom det säger jag bara: Det får hemskt gärna fortsätta på exakt det här spåret, pretty please.

När Rosemary var liten pratade och pratade och pratade och pratade hon oavbrutet, så mycket att hennes pappa brukade säga åt henne att börja i mitten eller att välja ut en av tre saker hon ville säga. Så gör hon också när hon berättar den här berättelsen - börjar i mitten och väljer bort passagerna som är mindre relevanta. Vad som är relevant är att de brukade vara tre barn, Rosemary, Fern och Lowell. Nu är bara ett kvar. Fern är försvunnen och Lowell är efterlyst av FBI. Rosemary går på universiteten och försöker se till så att Ferns försvinnande inte ska fortsätta förstöra hennes liv, men det fungerar inte så himla bra. Varken för Rosemary eller för resten av familjen.

Alltså gud, vad den här boken inte var vad jag trodde att den skulle vara. Givetvis kan jag inte avslöja vad den är, för då skulle ni ju gå miste om den fantastiska överraskningsmomentet. Jag kan till och med avslöja att det kommer ett överraskningsmoment, för det kommer ändå inte vara den typen av överraskningsmoment ni kommer tro att det är.

Det här är verkligen den typ av böcker som jag inte speciellt ofta läser - det vill säga böcker som är mer baserade på inre utveckling än yttre. Rosemary berättar om sin uppväxt och sin universitetstid, om hur hålet av systern Fern tärt på familjen och slitit isär dem. Inte helt oväntat tycker jag också att det blir lite långsamt. Det är bra, riktigt bra faktiskt, men efter typ 250-300 sidor började jag tycka att det kunde ha fått ta slut.

Berättartekniskt är den dock fantastisk! Jag är ju ett stort fan av metareflektioner och en närvarande berättare som leder läsaren genom historien. Här får den närvarande berättaren en än mer upphöjd position när hon faktiskt meddelar att hon utelämnat saker för att de varit oviktiga, eller för att läsaren förmodligen inte är så intresserad av just det. Det, i kombination med att hon hela tiden påpekar sina fragmentariska minnen, gör att berättaren känns pålitlig (vilket i och för sig inte håller genom hela boken. Utan att spoila för mycket). Berättelsen hoppar i tid rätt mycket, vilket skulle kunna bli rörigt, men faktiskt fungerar väldigt bra. Vi har tre olika tidsaxlar - nutid, universitetstid och barndom - som samsas utan att det blir alltför jobbigt. Det gör också boken tidlös och omöjlig att åldersbestämma. Den fungerar liksom för alla från typ 15 och uppåt.

Jag blir imponerad av hur Karen Joy Fowler får det här som på pappret låter som en thriller till att bli en realationsroman med djurrättsinslag. Jag får intrycket av att det här är en sån himla KLOK människa, eftersom det invävt i texten finns så himla intressanta tankar om allt möjligt. Jag är inte en person som är mycket för formuleringar och sånt - det vet ni ju redan. Men den här var jag tvungen att läsa med penna bara för att det dyker upp så mycket spännande reflektioner som jag bara måste gå tillbaka till och tänka lite mer på. DET hade jag inte väntat mig av den här boken.

Så, är jag imponerad? Hell yeah. Var det här en bok i min smak? Nja, men jag uppskattade den ändå. Är Karen Joy Fowler den första författare jag tänkte "Herregud, jag vill så träffa den här personen" när jag läst hens bok? JA! Blev jag pepp på att rensa ut creme fraichen och osten ur mitt kylskåp? Ja. Är boken läsvärd? Jajaja. Vill jag ha omslaget som en affisch på väggen? EH JA???!?!?!! ÄR DET ENS EN FRÅGA?

Okej, nu blir det lite fuckat i min hjärna för att jag recenserade tredje delen PAX innan jag började skriva om den här... Det vill säga: Jättedumt. MEN!

I den här boken djupnar mystiken än mer, och det som jag kände som icke tillfredsställande skrap på ytan blir här istället något som river på exakt rätt ställen. Grimmen tar verkligen upp på pricken där Nidstången slutade. Någon typ av rovdjur hemsöker staden, och Alrik och Viggo måste stoppa det. Samtidigt överfallen börjar dyker det upp en person som behöver leta information i det magiska biblioteket. Är den här personen ansvarig för överfallen och försöker lura bröderna på fel väg?

Något av det jag tycker är bäst med dessa böcker är dialogen. Den känns äkta och är dessutom 90% av tiden skrattrolig. Så förutom att det är både spännande och finns ett visst mått av djup i böckerna i och med barnens bakgrund är det också så sjukt roligt. Ordvalen känns riktiga, det är precis så som jag tycker en hör kidsen prata.

Som sagt är jag betydligt mer positivt inställd till del två än till del ett. Alltså Nidstången var ju långt ifrån dålig, men jag kände ändå att det var NÅGONTING som saknades. Det är förstås fortfarande NÅGONTING med den här boken som gör att jag inte är 100% frälst, utan att riktigt kunna sätta fingret på vad det är. Men - precis som jag trodde efter att ha läst första boken - hinner berättelsen få lite mer djup när sidantalet ökar från 142 till 188. Stort plus, för det var nog det jag saknade i den förra boken. Allt var bra, men jag ville ha lite MER. Liksom mer av ALLT.

Något som jag tycker att författarna gör så otroligt snyggt är planteringarna och de - till synes - lösa trådarna. Det som eventuellt kan upplevas som hål fylls igen i senare böcker, och det märks hur sjukt planerad hela berättelsen är. Det planteras små spår både inför vad som ska hända senare i boken, men även i kommande böcker. Det görs med finess och lagom diskret (även om vissa saker är mindre diskret - men det fyller ju också en funktion - speciellt med tanke på målgruppen). Med andra ord: Berättartekniskt sjukt intressanta böcker och otroligt skickligt skrivna.

De två bröderna Viggo och Alrik har flyttat ifrån sin mamma i Stockholm till ett fosterhem i Mariefred. De ska börja i en ny skola, men allt blir problem redan från början. Förutom att de kommer på kant med fyrans ledarkille träffar de också Estrid och Magnar som är väktare för ett magiskt bibliotek. Viggo och Alrik skulle vara någon sorts utvalda som ska rädda Mariefred från ondskan. Killen i skolan sätter käppar i hjulet för dem hela tiden och skyddas av sin pappa. Istället är det Viggo och Alrik som får rykte om sig att vara bråkstakar. Samtidigt är det någon som absolut inte vill att bröderna ska rädda staden - utan istället försöker döda dem.

Den här typen av karaktärer känner vi ju igen sen gammalt - strulkillarna det är lite synd om, men som på något sätt är utvalda (Harry Potter, Percy Jackson och Will Parry (His Dark Materials) är väl de mest kända). Här hann jag tänka att det vore ju fint om det gick att skriva 9-12-fantasy med killar i huvudrollen som inte har.. ehm, precis samma bakgrund som alla andra huvudpersonskillar inom fantasy. Sen kom jag på att till exempel Carter Kane i Den röda pyramiden faktiskt skiljer sig, och att jag ju inte gillade honom. Men jag tänker fortfarande att det MÅSTE gå att konstruera karaktärer på något annat sätt och få mig att gilla dem ändå. I och för sig kan jag väl inte påstå att jag är enormt beläst inom just 9-12-fantasy, så jag ska återkomma med en vettigare analys när jag är det.

Men! Det fina med den här serien är ju ändå att det är två bröder i huvudrollerna, vilket faktiskt gör det oändligt mycket mer intressant. Deras relation ger verkligen en extra dimension till handlingen - speciellt i kombination med deras bakgrund. Jag tycker också att deras roller i relationen är så otroligt slående skildrat. Jag som är mellanbarn - det vill säga både storasyster och lillasyster - känner sådan total igenkänning i både Viggo och Alrik (på tal om igenkänning. Varje gång Alrik träffar en hund = jag).

Även om det här inte på något sätt är ett mästerverk är det riktigt spännande. Det växlar mellan mysterium och action, vilket ger en bra balans. Det finns också vissa skräckinslag som ju passar den här åldern som hand i handske (alltså vad är det med 9-12 och läskigt? Hade en unge på SF-bokhandeln i lördags som tittade på med stora ögon och nästan viskade "Jag GILLAR läskigt!" när jag sa att boken jag tipsade om kanske kunde vara lite läskig. Eller jag besitter ju själv samma morbida fascination, så jag borde kanske veta, men nix. Har inget bra svar). Jag tycker också att det är en riktigt bra förstabok i en serie, även om jag personligen gärna sett att den var lite längre. Några extra sidor blir det ju dock i kommande böcker som alla ligger närmare 200 sidor.

Sååå, vad gillade jag inte? Jag satte en trea på den här på Goodreads, men kan inte riktigt avgöra varför den inte nådde upp till en fyra. Jag kan verkligen se varför kidsen gillar den här boken (del 1 & 2 gick som huvudbokspaket i Barnens Bokklubb när de kom och gick typ hur bra som helst), men personligen så är det ju liksom lite... för lätt. Men jag tror på att när sidantalet ökar, så kommer också intrigen djupna lite och bli lite mindre ytlig. Eller hoppas åtminstone!

Nick brukade veta precis när hennes syster Dara var i fara eller gjorde sig illa. De brukade göra allt tillsammans. Trots att de var så olika - Dara utåtriktad, festade, tog droger, snygg och en sån där person som alla gillade - Nick inte riktigt lika sugen på festande, utan vände sig inåt, inte lika snygg som Dara, inte lika lätt att tycka om som Dara. De två systrarna och grannpojken Parker brukade göra allt tillsammans - fram till att Dara la beslag även på Parker.

Men något hände. Något blev infekterat och relationen dem emellan började göra ont. Det hela nådde sin kulmen i en bilolycka där Dara blev allvarligt skadad. Efter olyckan pratar de inte alls med varandra. De smyger förbi varandra, är aldrig på samma ställe. Men kärleken finns ändå kvar. När Dara ger sig av med meddelandet "Catch me if you can" måste Nick helt enkelt lösa mysteriet med vad som hände med dem - varför det blev som det blev.

Alltså Lauren Oliver - what a fucking genius. Tycker förstås att det här nog är den sämsta av hennes ungdomsböcker hittills, men fortfarande är det riktigt bra. Berättelsen växlar på det sätt som nästan skulle kunna beskrivas som Olivers kännetecken - det vill säga med ett före och ett efter, hoppande mellan olika karaktärer och tidpunkter. Långsamt fogas de små fragmenten av innan olyckan och efter olyckan samman till en stor väv som visar helheten och förklarar för läsaren vad som hände mellan Nick och Dara.

Men är det överväldigande bra hela tiden? Alltså, nä. Det är inte det. Ibland blir det lite långtråkigt, men det är helt klart värt det för slutet. Till skillnad från till exempel Panic eller Deliriumserien är handlingen i den här inte yttre, utan snarare inre. Ni som läst min blogg längre vet att jag fortfarande tycker att inre handlingar är svåra och "händelselösa". Jag behöver något mer för att en inre handling ska bli intressant. Jag diskuterade det här med chefredaktören på Barnens Bokklubb i förra veckan, och hon sa att hon inte behöver science fiction och magi och allt det där andra för att kunna ta till sig karaktärsutvecklingen. Men jag GÖR det (oftast). Jag behöver yttre berättelser och påverkan utifrån för att orka hålla koncentrationen uppe. Det blir så långsamt annars. Ändå blir jag förvånad över hur fort den här gick att läsa och hur mycket jag VILLE läsa den. För när jag väl läste tyckte jag inte att det var fantastiskt - men så fort jag inte läste ville jag bara återgå. Ungefär motsatt förhållande som till när jag läste Den hemliga historien, med andra ord.

Så. Det är inte fantastiskt egentligen på något sätt, förrän en kommer till slutet och allting wrappas ihop på ett helt utomordentligt bra sätt. Är så tillfredsställd över SLUTET att jag är okej med exakt allting annat. Vill så hemskt gärna oooooh:a med någon annan över det här slutet, men känner ingen annan som läst den. ÄN (jag är otroligt bra på att tjata och få folk att köpa böcker).

Tvillingparet Cath och Wren ska börja på college. De har delat rum i hela sitt liv, men nu vill Wren "vidga sina vyer". Wren som är den utåtriktade av de två systrarna klarar sig hur bra som helst, medan Cath - som har ett visst mått social fobi - har svårt för att hitta vänner. Istället vänder hon sig inåt. Hon är ett stort fan av serien om Simon Snow, ägnar mycket tid åt att skriva fanfiction baserade på berättelserna och har en stor läsarskara på internet. När hon inte hittar några andra vänner går hon helt upp i skrivandet.

Samtidigt behöver Cath oroa sig för tvillingarnas pappa, som är helt klart bipolär. Här får hon heller inget stöd av Wren som är upptagen med att festa på helgerna istället för att åka hem och se till att pappa äter ordentligt och sover och tar hand om sig själv. Just den här skildringen av Caths relation till pappan var något som jag uppskattade extra mycket. Så fint om att växa upp med en förälder som är psykiskt sjuk.

Till en början tyckte jag inte att det här var en speciellt unik historia - stundvis är den extremt lik Wallflower med två äldre vänner som tar sig an en yngre, lite utstött person. I Fangirl är det Caths rumskompis Reagan och hennes kompis som tar sig an Cath - tar med henne till matsalen och försöker få med henne på fester. I början tyckte jag också att karaktärerna kändes otroligt platta och stereotypa. Så otroligt ensidiga att det nästan kändes larvigt.

Tack vare en sak fortsatte jag ändå läsa, och berättelsen utvecklas till att bli betydligt bättre så fort en lyckas ta sig förbi de första kapitlen när allt nytt presenteras. Den saker var dialogen. Alltså DIALOGEN - uh-mazing. Om du inte tycker boken låter spännande tycker jag du borde testa ändå, för dialogen är faktiskt fantastisk. Förutom att den är otroligt rolig, fälls också otroligt insiktsfulla kommentarer då och då. Det låter cheesy, men det är det faktiskt inte.

Efter ett tag utvecklar sig också karaktärerna och överraskar allt mer - en del mer, en del mindre. Nu har det ju gått ett tag sedan jag läste boken, men Levi minns jag fortfarande som rätt platt och trist. Han blir liksom aldrig något mer än den perfekta killen som en helt uppenbart ska förälska sig i. Antingen är mitt minne kasst, eller så har han inga brister = fucking boring. Cath som är den med mest flaws av alla blir därmed också mest intressant.

I en mobilanteckning jag gjorde medan jag läste den här skrev jag att jag uppskattade de "små inflikningarna av ickenormativitet". Jag kommer inte ihåg exakt vad jag syftade på - är ganska säker på att det var mer än relationen mellan Baz och Simon Snow som Cath skriver om. Men det är väl lika bra att jag kort tar upp det, eftersom jag uppenbarligen ville att jag skulle minnas det fram till jag skulle skriva den här recensionen.

En grej som jag störde mig på var Simon Snow-avsnitten. Helt. Jäkla. Irrelevant. Och. Urtrist. Jag är verkligen inte intresserad. De ger INGENTING till berättelsen - det leder inte till någon conclusion, det påverkar inte huvudhandlingen, det är inte ens två parallella berättelser som berättas. Det bara dyker upp fragment ur Simon Snow-serien och det finns verkligen ingen som helst poäng med det hela.

När jag precis hade läst klart den här var jag helt överväldigad och tyckte det var helt fantastiskt. Nu: Not so much. Eller alltså, det var ju ingen dålig bok - tvärtom! Himla bra faktiskt. Jag sträckläste de 300 första sidorna på en enda kväll. Men det är ingenting jag kommer komma ihåg. Trots att det här nog blev en av mina längre recensioner har jag svårt att komma ihåg handlingen och vad som egentligen hände. Jag känner också att jag har svårt för att liksom... engagera mig i berättelsen i efterhand. Nåja, helt klart läsvärd i alla fall!

Åh, jag kan riktigt känna hur ivriga ni är att få läsa den här recensionen nu när jag skjutit upp och skjutit upp och skjutit upp ;)

Redan innan jag hade hunnit läsa klart Himlen börjar här bestämde jag mig för att Jag ger dig solen faktiskt blir en utmärkt födelsedagspresent till mig själv (om det är något jag är bra på är det presenter till mig själv!).

Jag ger dig solen handlar också en hel del om styrkan i familjerelationer. Berättelsen fokuserar på Noah och Jude - ett tvillingpar som brukade ha ett gemensamt medvetande men som hamnat på kant med varandra. De har alltid tävlat med varandra, men när tvillingarnas mamma tycker att de ska söka till konstskola båda två blir det värre än någonsin. I samma veva händer något som förändrar deras liv för alltid. Tre år senare för ett konstprojekt ihop Jude med en skulptör som är lika trasig och ledsen som hon är. Mötet tvingar fram alla hemligheter som tidigare varit dolda i familjen - men hur ska det kunna bli lika sammansvetsade igen när de ljugit så mycket för varandra, och gjort varandra så ont?

Mycket går att känna igen från Himlen börjar här - språket, intensiteten, Beatles-referenserna, den frånvarande mamman. Jag skulle dock säga att den största skillnaden mellan Jag ger dig solen och Himlen börjar här är att Jag ger dig solen känns lite mer mogen. Den är inte lika stormande intensiv och språket är inte lika upplagt för understrykningar och hundöron. Visserligen kan ju det sistnämnda också bero på att det inte är samma person som översatt de båda böckerna - det kan jag inte svara på, eftersom jag bara läst översättningarna.

Jag gillar verkligen upplägget att 13-åriga Noah och 16-åriga Jude turas om att berätta. Vi får alltså två olika tidpunkter berättade ur de olika tvillingarnas perspektiv, vilket fungerar väldigt bra. Det bidrar snyggt till hur sanningen liksom vävs fram, bit för bit. Något jag däremot tyckte var lite jobbigt var de extremt långa kapitlen. Det kan nästan inte ens kallas för kapitel.

Den här bokens allra största förtjänst är ändå karaktärsbygget. Båda tvillingarna är till viss del oberäkneliga och faller aldrig in i en utstakad roll. Nelson låter händelserna i deras liv påverka dem på oförutsägbara sätt, samtidigt som hon lämnar spår av deras tidigare jag - vilket ju faktiskt är så pass realistiskt som det kan bli. De är inte perfekta, de är idioter och människor och allt sånt, men det känner och de agerar efter det. Jag tänker att det här med att ge karaktärer det där allra sista mänskliga måste vara det allra svåraste med att skriva, eftersom det aldrig går att förutse hur en person ska reagera. Jag tycker att Nelson har hittat det där allra sista, som gör att det tippar över kanten. Som gör en karaktär till mer än en karaktär, utan en "riktig" person.