De två bröderna Viggo och Alrik har flyttat ifrån sin mamma i Stockholm till ett fosterhem i Mariefred. De ska börja i en ny skola, men allt blir problem redan från början. Förutom att de kommer på kant med fyrans ledarkille träffar de också Estrid och Magnar som är väktare för ett magiskt bibliotek. Viggo och Alrik skulle vara någon sorts utvalda som ska rädda Mariefred från ondskan. Killen i skolan sätter käppar i hjulet för dem hela tiden och skyddas av sin pappa. Istället är det Viggo och Alrik som får rykte om sig att vara bråkstakar. Samtidigt är det någon som absolut inte vill att bröderna ska rädda staden - utan istället försöker döda dem.

Den här typen av karaktärer känner vi ju igen sen gammalt - strulkillarna det är lite synd om, men som på något sätt är utvalda (Harry Potter, Percy Jackson och Will Parry (His Dark Materials) är väl de mest kända). Här hann jag tänka att det vore ju fint om det gick att skriva 9-12-fantasy med killar i huvudrollen som inte har.. ehm, precis samma bakgrund som alla andra huvudpersonskillar inom fantasy. Sen kom jag på att till exempel Carter Kane i Den röda pyramiden faktiskt skiljer sig, och att jag ju inte gillade honom. Men jag tänker fortfarande att det MÅSTE gå att konstruera karaktärer på något annat sätt och få mig att gilla dem ändå. I och för sig kan jag väl inte påstå att jag är enormt beläst inom just 9-12-fantasy, så jag ska återkomma med en vettigare analys när jag är det.

Men! Det fina med den här serien är ju ändå att det är två bröder i huvudrollerna, vilket faktiskt gör det oändligt mycket mer intressant. Deras relation ger verkligen en extra dimension till handlingen - speciellt i kombination med deras bakgrund. Jag tycker också att deras roller i relationen är så otroligt slående skildrat. Jag som är mellanbarn - det vill säga både storasyster och lillasyster - känner sådan total igenkänning i både Viggo och Alrik (på tal om igenkänning. Varje gång Alrik träffar en hund = jag).

Även om det här inte på något sätt är ett mästerverk är det riktigt spännande. Det växlar mellan mysterium och action, vilket ger en bra balans. Det finns också vissa skräckinslag som ju passar den här åldern som hand i handske (alltså vad är det med 9-12 och läskigt? Hade en unge på SF-bokhandeln i lördags som tittade på med stora ögon och nästan viskade "Jag GILLAR läskigt!" när jag sa att boken jag tipsade om kanske kunde vara lite läskig. Eller jag besitter ju själv samma morbida fascination, så jag borde kanske veta, men nix. Har inget bra svar). Jag tycker också att det är en riktigt bra förstabok i en serie, även om jag personligen gärna sett att den var lite längre. Några extra sidor blir det ju dock i kommande böcker som alla ligger närmare 200 sidor.

Sååå, vad gillade jag inte? Jag satte en trea på den här på Goodreads, men kan inte riktigt avgöra varför den inte nådde upp till en fyra. Jag kan verkligen se varför kidsen gillar den här boken (del 1 & 2 gick som huvudbokspaket i Barnens Bokklubb när de kom och gick typ hur bra som helst), men personligen så är det ju liksom lite... för lätt. Men jag tror på att när sidantalet ökar, så kommer också intrigen djupna lite och bli lite mindre ytlig. Eller hoppas åtminstone!