Okej, Jag var inte såld på Brandon Mull efter att ha läst Vild, jag är inte såld på Brandon Mull efter att ha läst Den förbjudna skogen. Alltså, jag tycker att Fablehaven, Fablehaven, Fablehaven är något som pratar sjukt mycket om när det gäller mellanåldersfantasy, och har fattat att många älskar den typ lika mycket som Percy Jackson?! Obegripligt.

Seth är en jävligt jobbig lillebrorsa och Kendra är en jävligt strikt storesyrra (ingen klyscha va?), och de ska spendera några veckor under sommaren hos sin högst motvilliga farfar på dennes gård. Det visar sig att till den här gården hör det också en skog, som Seth och Kendra är strängt förbjudna att besöka. Efter lite luskande och brytande mot regler visar sig nämligen detta: det här är ingen vanlig gård/skog. Det är nämligen ett reservat för magiska varelser. Låter rätt så fantastiskt, right? Problemet är bara att dessa varelser inte har någon inre moralkompass som människor har, vilket blir problematiskt när de liksom behöver... interagera med människor. Vilket ställer till en himla massa problem för Seth och Kendra.

Alltså, problemet med den här boken är att jag inte riktigt kan sätta fingret på vad det är jag inte gillar. Det kan vara synen på djur som stör mig (och det här vill jag utveckla i ett eget inlägg, så det tänker jag göra!). Det kan också vara att allt känns så förutsägbart och klyschigt (mina tankar går till exempel till Spiderwick (OBS att jag bara sett filmen)). Även om syster-bror relationen är otroligt slående och förmodligen alla som är syskon känner igen sig, så blir den så överdriven och klyschig. Det är storasyster som är rädd för att göra fel och bryta mot regler, som är driven av att alltid göra allting rätt. Medan lillebrorsan skiter i konsekvenserna och har "men jag skulle ba kolla lite"-attityden. Det hade ju blivit betydligt mer spännande om vi liksom bara hade... bytt kön på syskonen. Tänk en ettrig lillasyster som ställer till det för sig hela tiden, och en storebrorsa som alltid vill göra rätt och som får städa upp efter lillasysterns påhitt. Hade inte det varit ca en miljard gånger roligare?

Men ja, jag vet inte riktigt. Visst är det lite småspännande, men precis som Vild är det så otroligt förutsägbart hela tiden. Jag vet inte om jag förväntar mig för mycket av Brandon Mull, men jag kommer nog inte bry mig speciellt mycket om den här författaren i framtiden. Intrycket är ju ändå baserat på två böcker ur olika serier, och båda var otroligt förutsägbara och klyschiga med stereotypa personporträtt. Och jag vet inte, det blir bara så jäkla ointressant.