I seriens fjärde bok är det olika saker som försvinner från Mariefred. Eftersom Viggo och Alrik oförtjänt blivit stans strulpellar beskylls de såklart för att ha stulit alla grejer som är borta. Givetvis är de inte skyldiga, men det vet ju inte alla andra! Istället är det alltså någon som skapat en bjära, också det - liksom tidigare i serien - ett mytologiskt väsen.

Okej, efter tredje boken var jag rätt körd på den här serien. När jag väl läste dem lånade jag från praktiken, men alltså - det här är definitivt böcker jag vill ha stående i min bokhylla. Definitivt. Inte bara på grund av att de är bland det snyggaste som kommit ut i för den här åldern på jättelänge (för böckerna är löjligt snygga när de står bredvid varandra i bokhyllan). Bjäran är varken lika spännande eller läskig som Mylingen, men det gör inte mig så mycket. Nu är jag ju liksom redan hooked och kan hämta känslorna från förra boken och applicera på den här. Okej, det här kanske blev flummigt men det är ju liksom fortfarande spännande och stämningen är densamma. Det är fortfarande driv i berättelsen och resten kan jag lägga till själv.

Något som jag gillade hemskt mycket med den här boken är Viggos samvetskval. I tidigare böcker har han ju blivit känd som en tvångsmässig kleptoman. Det är inte riktigt meningen att han ska ta saker, men han gör det ändå. Bara chopchop så ligger den där prylen i hans ficka. Det är något som händer även i den här boken och får en extra dimension när det faktiskt är någon(/t) annan(/t) som också tar saker. Det är snyggt hur Larsson och Korsell inte bara gör själva stjälandet till problemet i boken, utan låter det bli ett helt tema - som upplagt för diskussion. Om en bara lånar lite fastän en vet att en inte får, men hela tiden har för avsikt att lämna tillbaka - är det verkligen att stjäla då?

Det är också snyggt hur de låter bröderna komma fram lite olika mycket i olika böcker, beroende på vad den övergripande storyn är. Jag upplever i alla fall i efterhand att det är mer fokus på Alrik i till exempel Grimmen, och hans känslor för hunden - medan det i Bjäran fokuseras mer på Viggos samvetskval. Tema och personlighetsbeskrivningar följs åt så himla väl.

Jag vet att jag var lite tveksam i början, men nu är jag nästan pinsamt såld på den här serien. Önskar innerligt att resterande kom ut på en gång så att jag kunde sträckläsa alla. Skulle låsa in mig hemma med matlådor och ingen fick störa förrän hela serien var slutläst. Blev löjligt glad när jag fick två imp-tatueringar av Alex. Mvh Anna 11 år.