Ah, mars, kära mars. Varför tog du inte med dig lite vår? Would have been nice.

Mars var månaden då jag beslutade mig för att stå på egna ben. Månaden då skrivkrampen helt mirakulöst släppte. Kan känna mig lite ringrostig - som om jag precis har börjat blogga. Ibland vet jag inte hur jag ska lägga orden, för det känns nytt och konstigt att skriva. Men känner mig lite som en fenix (som för övrigt är min favorit av alla sagodjur) - nyfödd ur askan. Återuppstånden.

Tja, förutom att skriva har jag ju läst lite också. Önskar så att jag kunde ha mer tid och lust att läsa, men nu är det såhär. Några har jag åtminstone hunnit med:

1. Personer du kanske känner - Jay Asher & Carolyn Mackler
2. Döden i dina ögon - Rachel Ward
3. Farlig förmåga - Jessica Spotswood
4. Förr eller senare exploderar jag - John Green
5. Fågelbarn - Christin Ljungqvist
6. Berättelser från Engelsfors - Mats Strandberg, Sara Bergmark Elfgren, Kim W Andersson, Lina Neidestam & Karl Johnsson
7. Genom dina ögon - Stephenie Meyer
8. Requiem - Lauren Oliver

Jag tror att det bästa med läsningen den här månaden är nog att jag äntligen accepterat att jag inte gillar alla böcker. Jag har börjat rensa ut bokhyllan med böcker jag aldrig kommer läsa. Jag har accepterat att jag inte längre är en allätare, utan har en ganska snäv smak.

Bäst den här månaden var helt klart Förr eller senare exploderar jag. Håll utkik, recensionen av Requiem kommer förmodligen upp imorgon!

Jag var och såg förhandsvisningen av The Host i förra veckan och är inte speciellt nöjd. Jag racer-läste hela boken på fyra dagar i veckan innan, så jag hade boken i väldigt färskt minne.

Till att börja med måste man väl komma ihåg att det är fruktansvärt att göra en film av en bok på 600 sidor. Speciellt då boken är rätt långsam och beskriver rätt mycket hur "vardagen" ser ut i grottorna - alltså sådant som inte är lika intressant att se på film. Istället har alla 600 sidor blivit komprimerade till action från första minuten och inte tid att dra ett enda andetag förrän 125 minuter senare när eftertexterna går på. Blir det bra då? Alltså. Nej. Jag är tveksam till om jag ens hade förstått något om jag inte läst boken, för jag tyckte faktiskt att filmen var sjuk osammanhängande. Jag hann inte få någon känsla alls, utan det är liksom bara BAMBAMBAM hela, hela tiden. Jag tycker inte att filmen känns äkta helt enkelt.

Castingen är jag inte heller speciellt nöjd med. Jared (se bild till höger!) är mer Aragorn-typen för mig (fast yngre). Kyle ser i mitt huvud ut som Daryl Dixon. Boyd Holbrook (som alltså spelar Kyle) hade gärna fått spela Ian för mig.

Och (spoiler om man ej läst boken) [den nya Wanda] ser för mig ut som Zoe Kazan. Och Melanie ser ut som hon på omslaget till Resten får du ta reda på själv.

Så tja, jag är inte imponerad, men tackar Forma Books så hemskt mycket för förhandsvisning och goodiebag. Trots att jag blev besviken tycker jag att det är kul att se filmatiseringar av böcker.

När jag skrev tävlingsreglerna glömde jag en viktig detalj! Ni behöver ha med antingen blogg-/mejladress så att jag kan få tag på er om ni vinner! Jag uppdaterar originalinlägget med det nu, så alla som deltar efter det här blir diskade om det inte finns med. De som redan deltagit utan att skriva kontaktuppgifter får vara med ändå, eftersom det är jag som klantat mig. Då får jag försöka efterlysa vinnaren här!

Cate och hennes systrar har en hemlighet att bevara - en hemlighet som skulle kunna kosta dem alla tre livet. De är nämligen häxor.
När deras mamma dog några år tidigare lovade Cate att se till att hemligheten bevarades. När hon snubblar över en profetia som skulle kunna innefatta de tre systrarna blir hennes jobb ännu svårare. I fel händer skulle de kunna bli ett dödligt vapen som kastar om alla ordningar.

Jag var lite skeptisk när jag började läsa den här boken, eftersom omslaget ser ut att sitta på en romance-bok. Men bli inte avskräckta! Givetvis finns ett kärleksdilemma med i bilden (kan inte minnas senast jag läst en ungdoms-/YA-bok som INTE innehåller ett kärleksdilemma... Eller, jo, det skulle väl i så fall vara Fågelbarn), men att placera boken i romance-genren vore att överdriva.

Hur som helst så blev jag glatt överraskad när jag började läsa. Den var mycket mer spännande än vad jag trodde att den skulle vara. Jag älskar att den är så himla intensiv. Jag brinner under kärleksscenerna, får rysningar när det är spännande och blir arg när de bråkar. Jag brände igenom den här boken så fort jag bara kunde och läste varje ledig minut.

Även om den var mest bra blev jag också lite irriterad. Vissa saker var lite väl uppenbara. Det var en hel del grejer som jag räknade ut långt innan Cate, och transporten fram tills hon fick reda på det kändes ibland rent olidligt långsam. Dessutom irriterar jag mig lite på Maura. Egentligen inte av någon bättre anledning än att jag tycker att hon är en idiot.

Jag gillar även det faktum att det inte enbart är brödraskapets styre som problematiseras, utan även tiden då kvinnor/häxor styrde. Det visar på något sätt att oavsett vilket kön som har makten kommer någon att bli förtryckt - även om det inte är lika tydligt som i till exempel Egalias döttrar.

I fredags lämnade jag in hemtentan som jag skrev i hela förra veckan. Igår firade jag påsk, och idag låste jag mig själv ute med närmaste icke inlåsta nyckel typ 50 mil bort. Fick såklart ringa en låssmed. Nu är jag i alla fall inne igen.

Det betyder alltså tre saker att fira (1. Hemtentan, 2. Påsk, 3. Att jag kom in i lägenheten) och det tänkte jag göra med en liten tävling!

I potten ligger så mycket som sex stycken böcker (se bildtext för vilka det är). Jag ska erkänna att skicket inte är topnotch på alla. Borde vara död har en liten skada på ryggen och Fågelbarn är läst (jag fick en ny signerad). Kaninhjärta är signerad.

Reglerna ser ut såhär: 
1. Kommentera detta inlägg och svara på frågan: Vem har skrivit Genom dina ögon (The Host)?
2. För att få en extra lott: Dela det här inlägget på twitter eller genom din blogg. Bifoga länk till inlägget i din kommentar.
3. Glöm inte att se till så att antingen blogg- eller mejladress kommer med när du kommenterar så att jag kan få tag på dig om du vinner! Alla som inte har kontaktuppgifter blir diskvalificerade. (gäller er som deltar efter 13-04-01 kl 22:45)
4. Svaret vill jag har senast den 10:e april klockan 23:59. Kommentarerna kommer publiceras efter att tävlingen är avslutad.

Lycka till!

Uppifrån: Himlen börjar här - Jandy Nelson (pocket), Kaninhjärta - Christin Ljungqvist (pocket, signerad), Sista testamentet - James Frey (pocket), Fågelbarn - Christin Ljungqvist (danskt band, läst), Boken om Joe - Jonathan Tropper (danskt band), Borde vara död - Pål Eggert (häftad)

Fågelbarn handlar om Hanna, en bikaraktär från Kaninhjärta. Ärligt talat kommer jag inte ens ihåg henne därifrån. Namnet känns vagt bekant, men inte mer än så. Dock blir jag helt till mig över författare som skriver böcker på det här sättet - återanvänder karaktärer trots att det inte är samma serie och låter dem få nytt liv. När jag fick reda på hur det låg till blev jag väldigt ivrig att läsa boken.

Boken handlar om Hannas uppväxt i en familj splittrad av lögner och misstro. Hon har sedan barnsben kunnat se spöken, och saker har velat att hon ska hitta dem. Hennes kristna mamma vägrar tro henne, utan försöker få henne att inse att hon bara har livlig fantasi.

Jag vill minnas att jag inte var speciellt imponerad av Kaninhjärta. Jag är dock desto mer imponerad av Fågelbarn. Trots att Kaninhjärta har ett problem som är på väg mot en lösning - ett uttalat mål så kommer jag ihåg den som seg och rätt händelselös.

Tempot i Fågelbarn är lite högre än i Kaninhjärta, vilket passade mig utmärkt. Trots att boken inte har något tydligt mål känner jag mig rätt tillfredsställd med att bara hänga med i berättelsen.

När jag läste det korta utdraget som finns på baksidan trodde jag att den skulle vara lite mer läskig och spännande. Det tycker jag nog inte att den är, utan skulle nog säga med obehaglig. På ett bra sätt alltså. Ni vet när det bara kryper i hela kroppen, och man får rysningar ända ut i tårna. Så. Ljungqvist gör det med andra ord lätt att känna Hannas obehag och kanske till viss del otålighet.

Tja, sammanfattningsvis: Om ni gillade Kaninhjärta: Läs den. Om ni tyckte Kaninhjärta var sådär: Läs den ändå. För den är himla bra alltså.

Alltså, jag är ju helt emot att förstöra böcker; jag slänger inte ens de böcker jag inte vill ha, utan ger bort istället. Men, om man gör det såhär bra så är det faktiskt helt okej.

Jag tycker att de är fantastiska! Skulpturerna är gjorda av Guy Laramee, och fler bilder hittar du på hans hemsida!

Som bekant är jag inte alls kompis med Stephenie Meyer, så när jag började läsa den här väntade jag mig inte speciellt mycket. Eller, jag ska nog till och med erkänna att jag var negativt inställd redan från början - jag hade liksom bestämt mig för att den var dålig.

I boken har själarna tagit över jorden - en parasit som behöver en värdkropp för att kunna leva. Tidigare har de bland annat levt på planeter med björnar, spindlar, sjögräs och blommor. Nu är det människornas tur. Vandraren har bott på fler planeter än någon annan själ. Hon har ännu inte hittat någon hon trivts på och som kan få henne att vilja stanna. När hon blir placerad i sin mänskliga värdkropp varnas hon för att den kanske kommer göra motstånd - men hon förvarnas inte om alla de känslor som människorna hyser. Hennes värdkropp visar henne bilder av en familj som hon börjar älska med samma intensitet som värdkroppen själv. Därför ger hon sig ut på en mycket farlig resa för att hitta dem.

Min till början negativa inställning i kombination med att början faktiskt är väldigt seg gjorde att jag efter ungefär 100 sidor var på väg att lägga bort den. Min lillasyster samt några twittrare övertygade mig om att jag borde fortsätta, vilket jag gjorde. Efter 150 sidor tyckte jag fortfarande inte att den var superbra, men då märkte jag att jag inte gärna ville sluta läsa boken. För trots att den stundvis ÄR väldigt seg (även efter 200, 300, 400 sidor) så är den också väldigt spännande. Ärligt kunde det gå flera sidor där jag enbart läste dialogen och struntade i allt annat.

Men ja, att Stephenie Meyer är mormon visste vi ju sen tidigare, och det märks tydligt både i Twilight och i den här boken. Allt detta tal om hur männen ÄGER kvinnor (kanske mest om hur Jared äger Melanies kropp) gör mig illamående. Jag reflekterade även över att kvinnorna inte verkar ha något som helst att säga till om, utan männen bestämmer allt. När jag läste De vassa tändernas skog mådde jag också illa av könsrollerna, MEN där problematiseras det.

Så, är det en spännande bok? Japp, mycket. Otroligt spännande. Skulle jag rekommendera den till någon utan att högljutt klaga över bristande jämlikhet? NEJ.

Förresten, ni har väl inte missat att filmen har biopremiär nästa vecka? 

Till er som inte läst Delirium, men planerar att göra det vill jag bara varna för SPOILERS. Läs inte vidare om ni inte vill veta hur Delirium slutar.

Pandemonium är alltså uppföljaren till Delirium - en bok som jag verkligen älskade men aldrig skrev någon recension om. Varför vet jag inte riktigt. Det blev helt enkelt aldrig av.

Nåja. Pandemonium tar vid ganska precis där Delirium slutar; Lena är ensam, sårad och förvirrad i vildmarken, men blir snart hittad av några andra ogiltiga. De tar med henne till sin anläggning och hjälper henne att bli återställd igen. Så fort hon är stark nog börjar det hårda arbetet med att skaffa mat och vatten. Livet i vildmarken är hårt, och det finns lite tid att vila.

Berättelsen varvar mellan att återge tiden i vildmarken och en senare tid - tiden som spion för motståndsrörelsen. Stundvis blir det rörigt. För det mesta är det vartannat kapitel, men jag tror att Oliver frångår det på vissa ställen. Då blev jag lite förvirrad. Kan också irritera mig på det när jag bara vill fortsätta läsa om det som händer, men måste göra ett avbrott. Dock är det ett ganska effektivt sätt att aldrig göra berättelsen tråkig.

Det här var en perfekt bok att använda som morot när jag försökte läsa min kurslitteratur. "Okej, en tavla i Gilgamesh + fem sånger i Den gudomliga komedin ger tio sidor i Pandemonium" var mitt belöningssystem. Jag har försökt upprepa det senare med andra böcker, men de har inte alls varit lika spännande och därför har det inte alls gått lika bra.

Och SLUTET! Aaah! Tänker inte spoila något så klart, men SLUTET SLUTET SLUTET (Lauren Oliver, varför gör du det här mot mig?!). Det känns lite som att få en hink med kallt vatten över huvudet.

 Det här är den första bok jag varit tvungen att köpa på engelska bara för att jag inte klarat av att vänta på den svenska fortsättningen. Nu har jag den hemma och klarar inte ens av att öppna den för att jag är så spänd. Vill inte att det någonsin ska ta slut!

Hazel har varit med om ett mirakel. Hon har legat inför döden, och ingen trodde att hon skulle överleva. Men det gjorde hon. När boken börjar äter hon mediciner som egentligen inte kan bota hennes cancer, utan bara skjuta upp den.

Så händer det som inte får hända. Hazel blir kär i Augustus. Och han blir kär i henne. Och det får inte hända, för hon är en granat. En granat som kan explodera när som helst och alla som finns i närheten då blir träffade.

Problemet med den här boken är att jag känner så mycket att jag inte ens vet var jag ska börja. Jag hatälskar den. Hatar för att jag fulgrät högt utan paus de 50 sista sidorna. Älskar den för att den är så himla fantastisk.

Det värsta med den här boken är inte alls att den öppnar Niagarafallet från min ögon, utan att man genom hela boken fattar att den förr eller senare kommer göra det. Med andra ord - berättelsen är en granat som förr eller senare kommer explodera. Vilket hade varit helt okej om jag hade klarat av att inte fästa mig vid karaktärerna. Dock är de så välkonstruerade att det är omöjligt att inte fästa sig vid dem.

Jag fattar inte hur han gör det. Efter Var är Alaska? hatade jag John Green för att han trycker på alla rätta knappar. Han är en magiker som trollar med karaktärer, får mig att älska dem och sen sliter dem ifrån mig. Dock kommer jag leva med förbannelsen att alltid tvinga mig själv att läsa hans böcker. Det är mitt öde, och en dag kommer han sannerligen att ta livet av mig. Av uttorkning. Efter att ha gråtit. Alternativt kommer min kropp bara lägga av efter all den psykiska tortyr han utsätter mig för (det finns ingen logik, jag vet inte hur det skulle fungera).

Trots mitt lidande så måste jag säga det: Du kan inte gå förbi den här boken nästa gång. Du ska plocka upp den, du ska börja läsa den och inte sluta förrän på sidan 258. Där ska du göra en paus, eftersom du inte klarar av att fortsätta för du ser ingenting för alla tårar. Sen ska du plocka upp den igen, läsa ett par sidor, lägga ner den och gråta lite till. Upprepa till slut.