Jag har under de senaste veckorna läst sommarkursen Genus, makt och arbete i Sverige 1800-2000. På vår litteraturlista finns Könspolitiska nyckeltexter i två volymer, båda specialskrivna för kursen.

Jag tänker alltid att kurslitteraturen är torr och trist, och att jag aaaaaaldrig frivilligt skulle öppna en kurslitteraturbok för att nöjesläsa. Men tji fick jag! De här böckerna innehåller alltså texter skrivna under 1800-2000-talet, tillsammans med nyskrivna kommentarer till texterna. Allt är otroligt intressant och tydligt.

Jag har lånat dessa på biblioteket, men hade gärna köpt dem om jag hade haft hur mycket pengar som helst (jag önskar nästan att de inte hade funnits på bibliotek så att jag hade köpt dem, för nu kommer det nog tyvärr inte hända). Det är liksom sådana böcker som i alla fall jag vill kunna plocka fram lite då och då bara för att bli påmind om vad jag kämpar för, och hur mycket andra gjort för mig tidigare.

Om du skulle vilja köpa dem går det att göra det antingen en och en, eller i en box. Del I, del II och båda två.

Alices pappa är galen. Så länge Alice kan minnas har han gått på om monstren som finns i mörkret. Alice och hennes lillasyster Emma får inte gå på sena uppvisningar i skolan, inga pyjamaspartyn eller något annat där de skulle behöva vara ute efter mörkrets inbrott.

Men så händer något som förändrar allt. Alice lyckas få hennes föräldrar att för en gångs skull gå med på att gå på Emmas balettuppvisning. På väg hem i mörkret blir Alice pappa rädd, och får bilen att sladda. Efter kraschen ser hon dem, monstren. Och de tar ifrån henne hela hennes familj.

Jag måste erkänna att min relation till Harlequin inte har varit speciellt bra. Jag har alltid sett det som ett förlag som bara ger ut skräplitteratur, sånt där romantiskt tjafs. Tyvärr tror jag nog att väldigt många har förutfattade meningar om Harlequin. På senare tid när jag skaffat mig mer koll på vad som ges ut i bok-Sverige måste jag faktiskt säga att de överraskat mig gång på gång. En gång, långt tillbaka läste jag en Harlequin-roman - precis en sån där som jag skulle ha kallat romantiskt tjafs idag - men förutom den är det här faktiskt den första Harlequin-bok jag läst.

Och visst finns det en romantisk berättelse även här. Jag skulle dock inte säga att den är överdriven, krystad eller malplacerad om jag jämför med andra böcker i genren. Ta till exempel Tahereh Mafis böcker. Den innehåller också en precis lika klyschig kärlekshistoria som den här. Så även Carrie Ryans zombietrilogi. Förresten, blir inte typ ALLA kärlekshistorier klyschiga på något sätt? Har vi läst någon som inte varit det? Grejen med klyschor är ju också att de finns av en anledning. För att de fungerar.

Japp, det är precis vad kärleksklyschan gör även i den här boken. Och fastän jag VILL tycka att heterosexuella kärlekshistorier är trista, tråkiga, slav under tvåsamhetsnormer, heteronormer, genusnormer, alla normer, SÅ FUNKAR DET. Nästan lite för bra, för jag - just precis, JAG, som tycker att muskler är så himla avtändande - är kär i Cole.

Så finns det ju en zombieberättelse. Och jag måste erkänna - även här något motvilligt - att jag gillar den. Jag vet inte om ni har förstått det här, men jag är monsterkonservativ. Jag vill inte ha mina vampyrer glittriga eller mina zombier tänkande. Ändå köper jag hela den här ande-grejen i den här boken. Jag gör det faktiskt. Väldigt lätt.

Jag skulle även kunna skriva en hel radda om hur himla fantastiska alla karaktärer är - Alice, Kat, Cole, ALLA - men jag tror knappt ens någon har läst såhär långt, så jag lämnar faktiskt det åt er att upptäcka själva.

På nedladdning i min telefon just nu.

I fredags, sittande på ett tåg med destination Östersund blev jag av med min sommarpratsoskuld. Jag lyssnade helt enkelt på mitt allra första sommarprat någonsin. Förra året hade jag tänkt att det skulle bli Sara Bergmark Elfgren som skulle bli den första, men det blev helt enkelt aldrig av. Sen tänkte jag att det skulle bli min stora ungdomsidol Maja Ivarsson, men så blev det inte heller. Istället blev det Kristian Gidlund som fick äran. Givetvis var det en dum idé att lyssna på det när jag åkte tåg. Dels med tanke på hur mycket jag grät när jag läste boken, och dels med tanke på att min sambo berättade att han gråtit som bara den när han lyssnade (och det är fasen inte ofta han gråter till sådana här saker).

Japp, det var gråtkalas, mitt i bistrovagnen där folk kommer och går hela tiden, dessutom. Jag tycker dock att ni som inte redan lyssnat inte ska bli avskräckta, för det är också oerhört bra. Inte bara sorgligt liksom.

Men nu har jag fått mersmak! Jag har ju trots allt en resa hem från Östersund imorgon, tisdag, och ska åka hit igen den 23:e (och hem den 28:e).

Så vilka rekommenderar ni? På nedladdning i min telefon ligger redan Liv Strömqvist, Maja Ivarsson och Sara Bergmark Elfgren, men det känns faktiskt som att jag skulle kunna tycka att det vore roligt att lyssna på fler.

För övrigt skriver jag nu hemtenta, men vill egentligen hellre läsa Alice i zombielandet.

Skriver just nu hemtenta i kursen Genus, makt och arbete i Sverige 1800-2000. Bild från boken Könspolitiska nyckeltexter del 1 av Klara Arnberg, Fia Sundevall och David Tjeder.

Djävulen hjälpte mig är en påhittad berättelse som bygger på ett riktigt mord - Yngsjömordet. Jag hade inte hört talas om det tidigare, men har en förkärlek för allt som är skruvat och skevt, samt för berättelser som bygger på verkliga händelser.

Och relationerna i den här boken är minst sagt skeva. Det är svårt att berätta handlingen utan att vara för ingående, men berättelsen innehåller element såsom incest, svartsjuka och vidskepelse.

Den handlar alltså om en familj - en mor och hennes son som bor tillsammans. När sonen Per måste äkta en maka blir modern oerhört svartsjuk och gör allt för att makan inte ska känna sig välkommen på gården. Utgången vet vi alltså redan om i förväg.

Jag tycker nog att idén om den här boken var bättre än själva utförandet. Jag kanske har en tendens att romantisera mord, och tänker mest på Jack the Ripper när det kommer till mord under 1800-talet. Det kan alltså hända att jag romantiserat den här boken lite för mycket redan i förväg, och att jag förväntade mig lite för mycket.

Med det inte sagt att det var en tråkig bok - visserligen är den långsam på sina ställen, men inte farligt. I början var det dock svårt att ställa om sig för mig, jag som är van vid att läsa betydligt mer lättlästa böcker. Boken är inte svår, men lättläst kan en inte beskylla den för att vara. Så för en lat nöjesläsare som jag själv kan det ta ett tag innan en kommer in i boken.

Något jag irriterade mig på i början var den otroligt höga frekvensen av ordet man. Alltså inte man som i en man, utan till exempel: "man gör så". Jag tycker att det skapar oflyt i texten och att det dessutom är väldigt onödigt. Antingen måste det ha blivit bättre efter ett tag, eller så slutade jag att tänka på det. Jag gjorde nämligen en anteckning om det precis i början av boken, men störde mig inte på det överhuvudtaget under de sista 200 sidorna.

Boken ingår i serien Svenska mord, som det kommer komma fler böcker i senare. Jag kommer definitivt hålla ögonen öppna efter fler böcker i serien i alla fall!

Jag råkar ju inte vara något större fan av att läsa poesi. Jag vill tro att jag kanske lärt mig uppskatta det lite mer nu när jag börjat läsa litteraturvetenskap än vad jag gjort tidigare. Faktum är att jag uppskattar verbal poesi bra mycket mer än ickeverbal sådan. Kanske för att musiken under större delen av livet har legat mig närmare hjärtat än vad läsandet gjort (och varför det inte ser ut så längre är en historia i sig. Den korta versionen är att jag under gymnasiet drog på mig sådan prestationsångest att jag knappt rört ett piano sen jag tog studenten. Men jag vill och försöker och hoppas att jag en dag ska hitta tillbaka).

Så trots att jag faktiskt kan uppskatta (när någon läser för mig) Erik Stagnelius och Emily Dickinson så är det bra mycket troligare att jag förlorar mig i något så enkelt som Mando Diao eller Bruce Springsteen. Jag vet inte, det är något med den där kombinationen av en perfekt formulering som både ser snygg ut och låter snyggt, och dessutom ligger perfekt i musiken. Ett favoritcitat som jag tagit till mig enormt under de senast åren, och som numer sitter på min arm kommer från Dancing in the dark: "You can't start a fire without a spark".

Två av mina bästa Mando Diao-citat kommer här (klicka på låtnamnet för att lyssna på låten i Spotify!):
_________________________________________ 

And there ain't no point in the words I write
There ain't no way to know me
But it sure felt right when I saw your eyes
But now they feel like, oh yeah they feel like Mondays [...]

Cause there ain't no point in the words I write
There ain't no way to get me
But I sure was high when I saw your smile
But now your always, oh yes you're always gone girl

- All my senses

_________________________________________

I want to love you but I'm growing old
ten little soldiers screaming in my soul
The day is using up its final breath
I've never been so sure I've never doubted you, Mr Moon

- Mr Moon

_________________________________________ 

(Regler: plocka upp närmsta bok, bläddra fram till sidan 52 och skriv ned den 5:e meningen. Berätta inte titeln. Kopiera reglerna till ditt inlägg.)

För jättelänge sedan läste jag Borttappad, ungefär världens finaste bilderbok. Jag blev alltså genast blixtförälskad i Shaun Tan och tänkte att jag alltid ska läsa allt han gör. Så kom Ankomsten ut på Kabusa, och det klart att jag inte kunna låta bli den.

Ankomsten innehåller en väldigt fin och fantastisk berättelse, men inte ett enda ord. En man reser ifrån sin fru och sitt barn för att försöka skapa en bättre framtid åt sin familj. Om jag skulle berätta mer skulle jag avslöja allt - eftersom bilder har en tendens att ta större plats än bokstäver. Den utspelar sig inte i vår tid, men skulle lika gärna kunna göra det, för den berättar om hur det är att komma helt ensam till ett främmande land och inte känna någon, inte kunna språket och att bli behandlad som något katten släpat in.

Om du ska kosta på dig en enda fin och fantastisk bok i år tycker jag att det ska bli Ankomsten. Du kan köpa pocketar resten av året om det är så. Men den här tror jag nog att du behöver. Klick!

Första gången jag hörde Sugarplum Fairy var i filmen Fröken Sverige. Jag kan knappast påstå att det var kärlek vid första lyssningen, för det var det inte. Jag tyckte nog att de var bra, men lite för gulliga och liksom snälla. Jag har bättre gillat Mando Diao, som passar min musiksmak lite bättre. Men Kristian Gidlunds cancer har alltid gett mig kalla kårar. Första gången jag fick reda på det var under Mando Diaos spelning på Peace & Love 2010. Jag vill minnas att de tillägnade honom en låt, eftersom Sugarplum Fairy inte spelade det året. Eftersom han hade fått cancer.

Sen glömde jag ju av det där. Tills det kom en bok. Tills han var i DN. Tills jag satt vid frukostbordet och grät för att person som jag aldrig känt ska dö.

Boken I kroppen min bygger på Gidlunds blogg med samma namn, som han började skriva i samband med att han fick det första beskedet om cancer. När jag ska skriva om den här boken vet jag inte var jag ska börja, för jag blir så himla ledsen bara jag tänker på den. Det känns som att temperaturen i rummet gått ner ett par grader, och Spotify spelar helt plötsligt alla de mest sorgsna låtarna i min spellista.

I boken berättar Gidlund om alla de drömmar han har. Alla drömmar som aldrig kommer gå i uppfyllelse. Han kommer aldrig få barn (det här gråter jag mest över, för jag tror att han skulle kunna bli en så fantastiskt, fantastisk pappa), han kan inte åka till vissa delar av Afrika, det finns inget efter cancern. Det finns inget efteråt.

Trots att det står redan på baksidan att han inte kommer bli frisk, trots att det stod i artikeln i DN. Trots att jag visste grät jag som mest på sidan 107. Jag hatar början - när han skriver om allt han ska göra när han blivit frisk. Jag hatar slutet - när han vet att det inte finns något efteråt.

Jag gillar verkligen hans skrivsätt. Dock måste jag säga att jag efter ungefär 260 sidor blev lite mätt. Ni vet när en äter en jättemastig chokladtårta? En klarar bara en liten bit, även om den är otroligt god. Och så är det lite med den här boken. Jag kommer definitivt läsa hans blogg i framtiden, men jag tänker inte sträckläsa den. Jag känner att många små portioner passar mig bättre istället för en stor. Jag har gått omkring i någon sorts sorgekoma under hela tiden jag läst den här boken.

Angående musiklyssning rekommenderar jag er att låta bli Sugarplum Fairy. Jättebra band, men för mig blir det lite väl känslosamt. Eftersom det finns en del Frödingreferenser rekommenderar jag istället Mando Diaos Infruset. Tror jag lyssnade på Strövtåg i hembygden på repeat resten av boken efter kapitlet med samma namn.

Nu när jag är klar tänker jag gå tillbaka till min verklighet och älska mina närmaste lite extra. Och så ska jag ta vara på den tid jag har, för en vet aldrig hur lite en får.

Okej, juni har definitivt varit min sämsta läsmånad på hela året. Kanske för att jag har haft mycket att göra, varit på festival och inte haft någon läslust helt enkelt. Jag vill nog sträcka mig så långt som till att säga att det här är min sämsta läsmånad sen jag började blogga på allvar.

Lästa böcker i juni:
52. Rocky om kändisar, Martin Kellerman *
51. Ingen reklam tack, Katarina & Bosse Lundh *
50. Francesca, Melina Marchetta
49. Stad av skuggor, Cassandra Clare *

Ser ut som ett skämt, right? Två ordentliga böcker, ett seriealbum och en skojbok, som jag dessutom hade läst det mesta av redan innan. Jag läste i och för sig nästan hela I kroppen min, men hade fortfarande 40 sidor kvar imorse (som jag nu läst klart). Alltså, jag har läst ut TVÅ böcker IDAG. Och fyra böcker på en hel månad.

Nåja, bästa boken var Francesca, men Stad av skuggor ligger också himla bra till. Båda har seglat rätt upp på min lista över de tio bästa böckerna jag läst i år. Så en kan väl säga att jag koncentrerat mig på kvalitet den här månaden istället för kvantitet. Jag har ju ändå hunnit läsa de två böckerna jag ville läsa mest!