Första gången jag hörde Sugarplum Fairy var i filmen Fröken Sverige. Jag kan knappast påstå att det var kärlek vid första lyssningen, för det var det inte. Jag tyckte nog att de var bra, men lite för gulliga och liksom snälla. Jag har bättre gillat Mando Diao, som passar min musiksmak lite bättre. Men Kristian Gidlunds cancer har alltid gett mig kalla kårar. Första gången jag fick reda på det var under Mando Diaos spelning på Peace & Love 2010. Jag vill minnas att de tillägnade honom en låt, eftersom Sugarplum Fairy inte spelade det året. Eftersom han hade fått cancer.

Sen glömde jag ju av det där. Tills det kom en bok. Tills han var i DN. Tills jag satt vid frukostbordet och grät för att person som jag aldrig känt ska dö.

Boken I kroppen min bygger på Gidlunds blogg med samma namn, som han började skriva i samband med att han fick det första beskedet om cancer. När jag ska skriva om den här boken vet jag inte var jag ska börja, för jag blir så himla ledsen bara jag tänker på den. Det känns som att temperaturen i rummet gått ner ett par grader, och Spotify spelar helt plötsligt alla de mest sorgsna låtarna i min spellista.

I boken berättar Gidlund om alla de drömmar han har. Alla drömmar som aldrig kommer gå i uppfyllelse. Han kommer aldrig få barn (det här gråter jag mest över, för jag tror att han skulle kunna bli en så fantastiskt, fantastisk pappa), han kan inte åka till vissa delar av Afrika, det finns inget efter cancern. Det finns inget efteråt.

Trots att det står redan på baksidan att han inte kommer bli frisk, trots att det stod i artikeln i DN. Trots att jag visste grät jag som mest på sidan 107. Jag hatar början - när han skriver om allt han ska göra när han blivit frisk. Jag hatar slutet - när han vet att det inte finns något efteråt.

Jag gillar verkligen hans skrivsätt. Dock måste jag säga att jag efter ungefär 260 sidor blev lite mätt. Ni vet när en äter en jättemastig chokladtårta? En klarar bara en liten bit, även om den är otroligt god. Och så är det lite med den här boken. Jag kommer definitivt läsa hans blogg i framtiden, men jag tänker inte sträckläsa den. Jag känner att många små portioner passar mig bättre istället för en stor. Jag har gått omkring i någon sorts sorgekoma under hela tiden jag läst den här boken.

Angående musiklyssning rekommenderar jag er att låta bli Sugarplum Fairy. Jättebra band, men för mig blir det lite väl känslosamt. Eftersom det finns en del Frödingreferenser rekommenderar jag istället Mando Diaos Infruset. Tror jag lyssnade på Strövtåg i hembygden på repeat resten av boken efter kapitlet med samma namn.

Nu när jag är klar tänker jag gå tillbaka till min verklighet och älska mina närmaste lite extra. Och så ska jag ta vara på den tid jag har, för en vet aldrig hur lite en får.