Djävulen hjälpte mig är en påhittad berättelse som bygger på ett riktigt mord - Yngsjömordet. Jag hade inte hört talas om det tidigare, men har en förkärlek för allt som är skruvat och skevt, samt för berättelser som bygger på verkliga händelser.

Och relationerna i den här boken är minst sagt skeva. Det är svårt att berätta handlingen utan att vara för ingående, men berättelsen innehåller element såsom incest, svartsjuka och vidskepelse.

Den handlar alltså om en familj - en mor och hennes son som bor tillsammans. När sonen Per måste äkta en maka blir modern oerhört svartsjuk och gör allt för att makan inte ska känna sig välkommen på gården. Utgången vet vi alltså redan om i förväg.

Jag tycker nog att idén om den här boken var bättre än själva utförandet. Jag kanske har en tendens att romantisera mord, och tänker mest på Jack the Ripper när det kommer till mord under 1800-talet. Det kan alltså hända att jag romantiserat den här boken lite för mycket redan i förväg, och att jag förväntade mig lite för mycket.

Med det inte sagt att det var en tråkig bok - visserligen är den långsam på sina ställen, men inte farligt. I början var det dock svårt att ställa om sig för mig, jag som är van vid att läsa betydligt mer lättlästa böcker. Boken är inte svår, men lättläst kan en inte beskylla den för att vara. Så för en lat nöjesläsare som jag själv kan det ta ett tag innan en kommer in i boken.

Något jag irriterade mig på i början var den otroligt höga frekvensen av ordet man. Alltså inte man som i en man, utan till exempel: "man gör så". Jag tycker att det skapar oflyt i texten och att det dessutom är väldigt onödigt. Antingen måste det ha blivit bättre efter ett tag, eller så slutade jag att tänka på det. Jag gjorde nämligen en anteckning om det precis i början av boken, men störde mig inte på det överhuvudtaget under de sista 200 sidorna.

Boken ingår i serien Svenska mord, som det kommer komma fler böcker i senare. Jag kommer definitivt hålla ögonen öppna efter fler böcker i serien i alla fall!