Alices pappa är galen. Så länge Alice kan minnas har han gått på om monstren som finns i mörkret. Alice och hennes lillasyster Emma får inte gå på sena uppvisningar i skolan, inga pyjamaspartyn eller något annat där de skulle behöva vara ute efter mörkrets inbrott.

Men så händer något som förändrar allt. Alice lyckas få hennes föräldrar att för en gångs skull gå med på att gå på Emmas balettuppvisning. På väg hem i mörkret blir Alice pappa rädd, och får bilen att sladda. Efter kraschen ser hon dem, monstren. Och de tar ifrån henne hela hennes familj.

Jag måste erkänna att min relation till Harlequin inte har varit speciellt bra. Jag har alltid sett det som ett förlag som bara ger ut skräplitteratur, sånt där romantiskt tjafs. Tyvärr tror jag nog att väldigt många har förutfattade meningar om Harlequin. På senare tid när jag skaffat mig mer koll på vad som ges ut i bok-Sverige måste jag faktiskt säga att de överraskat mig gång på gång. En gång, långt tillbaka läste jag en Harlequin-roman - precis en sån där som jag skulle ha kallat romantiskt tjafs idag - men förutom den är det här faktiskt den första Harlequin-bok jag läst.

Och visst finns det en romantisk berättelse även här. Jag skulle dock inte säga att den är överdriven, krystad eller malplacerad om jag jämför med andra böcker i genren. Ta till exempel Tahereh Mafis böcker. Den innehåller också en precis lika klyschig kärlekshistoria som den här. Så även Carrie Ryans zombietrilogi. Förresten, blir inte typ ALLA kärlekshistorier klyschiga på något sätt? Har vi läst någon som inte varit det? Grejen med klyschor är ju också att de finns av en anledning. För att de fungerar.

Japp, det är precis vad kärleksklyschan gör även i den här boken. Och fastän jag VILL tycka att heterosexuella kärlekshistorier är trista, tråkiga, slav under tvåsamhetsnormer, heteronormer, genusnormer, alla normer, SÅ FUNKAR DET. Nästan lite för bra, för jag - just precis, JAG, som tycker att muskler är så himla avtändande - är kär i Cole.

Så finns det ju en zombieberättelse. Och jag måste erkänna - även här något motvilligt - att jag gillar den. Jag vet inte om ni har förstått det här, men jag är monsterkonservativ. Jag vill inte ha mina vampyrer glittriga eller mina zombier tänkande. Ändå köper jag hela den här ande-grejen i den här boken. Jag gör det faktiskt. Väldigt lätt.

Jag skulle även kunna skriva en hel radda om hur himla fantastiska alla karaktärer är - Alice, Kat, Cole, ALLA - men jag tror knappt ens någon har läst såhär långt, så jag lämnar faktiskt det åt er att upptäcka själva.