Nepp, inget fel alls. Jag bara tänkte att jag faktiskt haft i princip exakt samma bloggdesign sen min blogg började bli stor (alltså 2011), och att det faktiskt är ganska tråkigt. Eller vad tycker ni? Därför har det skett en mycket drastisk förändring här på bloggen, och jag hoppas att ni ska gilla det hela!

Eftersom jag tidigare idag postade en videoblogg med vad som ligger på min TBR-hylla för hösten tänkte jag att vi ska ta en tillbaka-titt på hur det egentligen gick med listan för sommaren. Den såg ut såhär:

Tisdag, och dagens Top Ten Tuesday-tema är höst-TBR!

Igår tittade jag och Victor på Ocean's Eleven efter att han tjatat om den sedan han läste ut Mistborn (1. speciellt efter att det kom fram att jag inte hade sett den. 2. han är inte den enda som gjort den här kopplingen). Och visst, det var väl en helt okej film, förutom att kärlekshistorien är helt jävla kass. Alltså jag menar: Han har bedragit henne genom att vara kriminell (länge?!), hamnar i fängelse och lämnar henne med det sociala straffet. Han kommer ut och förväntar sig att hon ska vänta på honom, accepterar inte nej eller att hon faktiskt SKILT sig från honom. Han rånar tre kasinon och blir stenrik och hon blir kär i honom igen(??????). För att inte tala om att eeeeeh... hon är den enda kvinnan i hela jävla filmen och är både objekt och trofé. Herregud.

Okej, eftersom jag inte har planerat något vettigt inlägg till idag kommer jag bara babbla lite om saker som händer i mitt liv eller som jag tänker på just nu. Anledningen till att jag inte har planerat ordentligt är den jag skrev igår - jag är helt enkelt så uppe i uppsatsarbete att jag totalt glömmer allt annat. Så istället lånar jag en lista av Elsa om hur det är just nu.

Ärade bloggläsare - idag får ni vara mina experter. Jag söker helt enkelt överviktiga karaktärer alternativt karaktärer som uppfattas som "tjocka" i svenska realistisk ungdomslitteratur. Det måste inte vara bra. Det måste inte vara vettiga framställningar. Det måste inte vara PK. Hit me!

Plus, måste säga detta: Jag ska inte skriva magisteruppsats förrän i vår men har ju såklart börjat research:a inför det hela och börjat läsa och analysera och alltså DET ÄR SÅ ROLIGT. Det är så kul att jag glömmer bort att jag har The Rose Society liggande i TBR-hyllan, att jag har Saga vol 5 att hämta ut, att jag är mitt i Slasher Girls & Monster Boys, att jag har en blogg att sköta om. Vill bara göra precis det här jämt. Det är liksom så himla fantastiskt att få undersöka något som jag är intresserad av, att göra något som ingen annan gjort förut. Ih, får äntligen vara tillbaka i mitt rätta element, och det är fasen helt amazing.

Idag blir det en lite ovanlig throwback istället för den vanliga. Jag har helt enkelt fortfarande inte löst problemet med spökhus-böckerna, utan tar istället och tittar på lite gamla favoriter.

Varje år försöker jag göra upp en lista på mina favoritläsupplevelser varje år - något som ju är supersvårt. Efter att jag skrivit det här inlägget om att gilla problematiska böcker och hur bilden av böcker förändras i efterhand kom jag att tänka på att det vore roligt att titta på dessa listor i backspegeln och se vilka av läsupplevelserna som egentligen höll. Så det tänkte jag att vi ska göra idag! Vi börjar helt enkelt med 2011 - det år då jag började skriva dessa listor. Jag presenterar listan jag gjorde och hur listan hade sett ut om jag gjort den idag.

2011

1. Hungerspelen - Suzanne Collins
2. 1984 - George Orwell
3. Dödssynden - Harper Lee
4. Lilla Stjärna - John Ajvide Lindqvist
5. Scar Tissue - Anthony Kiedis
6. Dash & Lilys utmaningsbok - Rachel Cohn & David Levithan
7. Nick & Norahs oändliga låtlista - Rachel Cohn & David Levithan
8. En dag - David Nicholls
9. Alice's Adventures in Wonderland - Lewis Carroll
10. Här ligger jag och blöder - Jenny Jägerfeld

Kommentar: Jag tycker faktiskt det här är en ganska bra lista. Alla är böcker som har åldrats bra i mitt huvud. Om det är någon jag skulle byta ut är det nog Scar Tissue som skulle få ge plats åt kanske Kalle och chokladfabriken.

2012

1. Revolt - Suzanne Collins
2. Under kupolen - Stephen King
3. Fatta eld - Suzanne Collins
4. Eld - Mats Strandberg & Sara Bergmark Elfgren
5. Divergent - Veronica Roth
6. Guldkompassen - Philip Pullman
7. Den hemliga historien - Donna Tartt
8. Nattens cirkus - Erin Morgenstern
9. Cirkeln - Mats Strandberg & Sara Bergmark Eflgren
10. Delirium - Lauren Oliver

Bubblare: Miss Peregrines hem för besynnerliga barn - Ransom Riggs, Önska bort, önska nytt - Ingrid Olsson, Just kids - Patti Smith, Rör mig inte - Tahereh Mafi.

Kommentar: Okej, här har vi att göra. Divergent - bort (hela jäkla serien har besudlats av den sista boken och den kassa filmadaptionen). Delirium - bort. Rör mig inte - definitivt bort. Stoppa in de tre bubblarna som är över i den riktiga listan. Och så tror jag nog att Under kupolen för röra på sig också. Till förmån för bättre böcker (det vill säga bubblarna). The Gashlycrumb Tinies borde också klämmas in, för det är en av mitt livs stora kärlekar. Kanske istället för Nattens cirkus eller Den hemliga historien. Eh, och hallå, Jellicoe Road då?!

2013

1. Den skarpa eggen - Philip Pullman
2. Nyckeln - Mats Strandberg & Sara Bergmark Elfgren
3. Pandemonium - Lauren Oliver
4. Insurgent - Veronica Roth
5. Rädda mig inte - Tahereh Mafi
6. Stad av skuggor - Cassandra Clare
7. Den femte vågen - Rick Yancey
8. Francesca - Melina Marchetta
9. Förr eller senare exploderar jag - John Green
10. I kroppen min - Kristian Gidlund

2014

1. Prodigy - Marie Lu
2. Det handlar om dig - Sandra Beijer
3. Panic - Lauren Oliver
4. Champion - Marie Lu
5. Mördarens apa - Jakob Wegelius
6. Det mest förbjudna - Kerstin Thorvall
7. Carrie - Stephen King
8. Egenmäktigt förfarande - Lena Andersson
9. Onanisterna - Patrik Lundgren
10. The Young Elites - Marie Lu

Ok, vet att andras drömmar är ca det tråkigaste som finns, men denna är faktiskt bokrelaterad och kort. Insåg just att jag inatt drömde om Sandra Beijers korta (men väldigt seriösa) romans med Alan Rickman. De var förlovade och skulle gifta sig, men fick bara två passionerade möten innan hennes familj tyckte det var bättre att de gjorde slut (pga hans ålder). De träffades eftersom han bodde på ett svenskt äldreboende hon jobbade på (?????). Alltså hjärnan, hur gör du?!

Tredje dagen i B Wahlströms stafett om boken Var är Audrey? Innan mig har Emm och David bloggat om boken, och nu är det alltså min tur.

Jag har aldrig varit intresserad av Sophie Kinsella, men när hon debuterar som YA-författare och dessutom skriver om panikångest och social fobi tänkte jag att jag ändå kunde ge henne ett försök.

Boken handlar alltså om Audrey som råkat ut för något och utvecklat social fobi och panikångest. Hon går inte i skolan, utan hänger mest hemma hela dagarna med solbrillor på - eftersom hon inte klarar av att se någon i ögonen. När hennes brorsas kompis Linus börjar hänga hemma hos familjen bidrar det först till en hel del panik, men ganska snart börjar han istället bli vägen till hennes bättring.

Till att börja med: Det är förstås ett oerhört viktigt ämne som tas upp, och bara det faktum ATT det tas upp är fantastisk. Jag tror att ni vid det här laget förstått att jag själv lider av både panikångest och lättare social fobi, och det är verkligen något som det behöver pratas mer om. Både för att vi som har detta ska slippa känna oss som aliens och för att alla andra ska sluta kräva saker av oss som gör oss sjukare.

Men tyvärr: Sophie Kinsella är INTE någon Jenny Jägerfeld. Visst kan jag känna igen mig i flera av tankarna Audrey har, men stundvis känns det inte som att Kinsella har någon som helst sorts inblick i hur det är att ha en panikattack. Visst, jag köper att ångest inte är exakt lika för alla, men - som den här youtubaren säger - det känns så himla konstigt att hon så fort skulle gå från panikångest -> hångel. Jag blir också lite störd av att det finns en "bara en tänker positivt så blir det bra"-attityd boken igenom. Visst SPOILER: [hon dippar på slutet och inser att hon ändå inte kan få grafen att peka uppåt hela tiden], men rent handlingsmässigt så är det bara ETT ENDA breakdown, och efter det är allt bara tipptopp. Och hur kan hon gå från så pass sjuk att hon inte ens klarar av att ta sig ut, till att fungera nästan normalt under bara några månader? Det känns inte trovärdigt. Alltså sånt TAR TID. Och det säger jag inte för att det tar tid för mig. Och jag säger inte att det inte GÅR att vara extremt snabbt tillfrisknad som Audrey, men det är osannolikt. Dessutom får en del av fördomarna om vad bipolaritet är stå helt oemotsagda. Och: Känns som att författaren gör det lite väl enkelt för sig när hon aldrig förklarar vad det var som hände Audrey i skolan.

Något annat som är otroligt problematiskt är att en kille kommer in och räddar henne. Det är tack vare Linus som hon klarar av att ta sig ut, tack vare Linus hon börjar utmana sig själv. Snaaaaark jättetråkig könsstereotyp. Och även här: Hans idé om att det bara är att positivtänka sig ur krisen får stå oemotsagd.

Så även om det är bra att ämnet tas upp känns det lite som att boken samtidigt motverkar sitt syfte. För jag antar ju att det finns någon sorts agenda att skapa mer förståelse för social fobi här. Dock visar boken snarare: men du - om du skaffar en kille och tänker positivt blir det ju bra direkt. Att jag inte tänkte på det ändå.

Jättetråkiga könsstereotyper är också föräldrarna - fast här slog det mig faktiskt medan jag sitter och skriver att det möjligtvis är tänkt som kritik i och med att deras beteenden ändå är så pass dragna till sin spets. Mamman är på ungarna hela tiden, och är så totalt överbeskyddande att hon kväver dem. Pappan bryr sig inte alls. Båda beteendena är grundade i någon sorts egocentrering, och båda blir helt fel och skadar ungarna. Så tja, kritiken skulle väl i så fall vara riktad mot deras sätt att vara på, inte att genusdelningen ser ut som den gör. I övrigt är ju alla karaktärer väldigt endimensionella, men det fyller ju sin funktion i berättelsen på något vis.

Men är det bara dåligt? Nej, faktiskt inte. Alltså, jag hade en liten klump i magen genom hela boken för att jag inte tyckte att den kändes ett dugg trovärdig. MEN jag måste ge den att den är vanvettigt underhållande och rolig. Alltså den här familjens dynamik är helt enkelt HILARIOUS. Jag skrattade högt flera gånger när jag satt hemma i soffan och läste. Hade lätt sett en bok om bara den här helt knäppa familjen - som är väldigt Roald Dahlskt överdriven. Det hade typ varit perfekt. Om en vill ha något extremt snabbläst och roligt, och inte själv har någon erfarenhet av panikångest (för om du har det gissar jag på att du kommer sitta och irritera dig på en jävla massa saker) är det ju en underhållande bok. Om än extremt problematisk på väldigt många sätt.

Imorgon är det dags för Bam att blogga om boken - så då tycker jag att ni ska kika in där!