Theodore är skolans freak. Han går på prövotid och blir avstängd vid minsta snedsteg. Grejen är att han liksom inte riktigt kan hjälpa allt som hans hjärna håller på med. Han är besatt av att undersöka olika sätt att ta livet av sig, men inte för att han på riktigt tänker göra det. Han bara kollar lite. När han undersöker möjligheten att hoppa från ett tak hittar han Violet där - Violet vars syster dog i en bilolycka. Violet som är populär, som brukade vara ihop skolans mest eftertraktade kille. Och hon tänker hoppa på riktigt, men han räddar henne. Genom att skolprojekt att upptäcka sevärdheter i delstaten utvecklas deras vänskap.

Alltså, den här boken får mig att känna en hel massa saker - vilket är trevligt, det är ju därför jag läser. Men den är också rätt så problematisk på vissa sätt. Jag läste faktiskt lite recensioner av den här boken innan jag skrev min - något jag aldrig brukar göra annars. Jag var supernegativ när jag började läsa, eftersom jag precis innan jag började såg att den jämförts med Förr eller senare exploderar jag - en bok som verkligen inte har åldrats väl i mitt huvud. Tydligen gillade jag den när jag läste den, men nu har jag inget som helst minne av något bra med den. I efterhand avskyr jag både Hazel och Augustus. Spännande det där. Nåja. Stjärnor i natten är ju på flera sätt precis som Förr eller senare, men ändå inte.

En sak som jag reagerade jättemycket på i flera recensioner på Goodreads var recensenternas: "Det här är helt unbelievable, var är föräldrarna, varför gör ingen något, det här skulle aldrig kunna hända på riktigt för på riktigt hade någon ingripit". Vill säga till alla som tror att alla har fantastiska föräldrar som tar hand om en osv: Good for you. Well, everybody doesn't. Speciellt som det går att se ganska tydligt att Theos föräldrar båda två är psykiskt sjuka (obsobs på att jag inte gör ursäkter här, bara förklarar och visar). I så fall tycker jag att Violets föräldrar är ett mycket större problem, eller att alla karaktärer förutom Violet och Theo är otroligt ensidiga. Alltså verkligen så jäkla platta och helt extremt stereotypa och jättetrista.

Sen har jag dividerat lite med mig själv om det här att Theodore och Violet skulle VARA sina sjukdomar. Alltså, i just Theodores fall är det så svårt, för liksom... har han egenskaper som klassas som sjukdom, eller har han en sjukdom som formar hans egenskaper? Fattar ni vad jag menar? Jag tycker nog dock att dessa karaktärer är väldigt mycket mer än bara psykiskt störda.

I dagsläget är det ju väldigt svårt att säga vad jag kommer tycka om den här boken om ett år, eller ens en månad. Det är lite mer än en vecka sen jag läste klart den, och jag är väl inte himlastormande förälskad längre. Men jag tycker fortfarande att den är JÄTTEBRA och läsvärd. Var så totalt heartbroken och öm i hela bröstet efter att ha läst klart den. Så jag tycker att ni ska läsa den. Nu. Helst igår.

Som stjärnor i natten