En sak som jag har jävligt svårt för: författare som inte förstår när det är dags att sluta. En författare jag alltid respekterat för att hen haft vett att sluta i tid: J.K. Rowling.
◇ Ge bort saker gratis (duh!).
Alltså jag vill börja den här dagen med att tacka för de fina kommentarerna, blir helt bölig av hur fina (och långa!!!) kommentarer ni satt er att skriva?! Gårdagens inlägg var inte alls tänkt som någon typ av bekräftelsefiske, utan typ vad ni gillar att läsa om här, men alltså. Åh <3 Ska sätta mig ner och svara på alla kommentarer ordentligt sedan, men så ni vet så är jag superglad!
Idag är det FREDAG! Jag jobbar "kortdag", och kompar ut 1,5 h som jag jobbade extra i onsdags (yes, jag jobbade från 8:30-18:30...). Slutar alltså redan 16:45, och då ska jag åka hem och laga indisk mat och bara hänga för mig själv en stund (har typ inte varit ensam hemma sedan Victor kom hem från Gävle, för han kommer alltid innan mig...).
Åh, och jag måste även berätta detta: Jag provade att torka ut några citronkärnor och sätta dem i jord i små krukor. Av tio stycken satta har EN blivit en liten växt, men hallå så mysigt att få en liten planta av en köpe-citron! Mvh hon som älskar plantor.
Och här får ni lite fredagssoundtrack! Om ni inte orkar lyssna på alla låtar borde ni åtminstone lyssna på Get up off our knees, pga bästa pepp-låten!
Först: Åååååh, nu vill jag börja blogga igen!!!! Sen: Fan har ingen lust med något.
Det känns som att den gruppen av bloggare jag läser skriver om prick samma saker – jag själv inkluderat. Jag pallar inte se fler inlägg med prick samma tagg. Om The Cursed Child. Om Suicide Squad. Om De dödas röster. Känner inte ni andra bokbloggare också det här? Jag har tänkt på det här det senaste halvåret ungefär, att det känns oinspirerande att blogga när tio andra redan har bloggat om något, eller jag vet att tio andra kommer göra det efter. På vissa sätt inser jag ju att det är oundvikligt, men jag tänker också: Behövs JAG OCKSÅ? Vad kan jag tillföra här?
Kollade upp vad det var för Top Ten Tuesday-tema, och kände att det ju ändå är ganska nice att få välja ett gammalt tema istället för att vara bunden – nu när det är första efter semestern. Jag valde ett från januari 2014 – nämligen böcker jag "tvingats" läsa.
1. The Lord of the Flies – William Golding
Alla som INTE tvingats läsa den här räcker upp en hand. Näää, tänkte väl det ;) Nejmen, jag tror att jag är en av få som blivit tvingad att läsa den i skolan och som faktiskt GILLAT den. 'Cause I did.
2. Flyga drake – Khaled Hosseini
Om min engelsklärare Pernilla från första året i gymnasiet – ja, innan jag började på Rytmus, när jag fortfarande gick kvar på Globala – läser min blogg vill jag bara säga: Det blev ju mänska av mig mä. Trots att jag totalt missat uppgiften att läsa denna på engelska och brände igenom den på svenska på en eftermiddag för att kunna diskutera den dagen efter. Och så vill jag hälsa att jag läser ganska mycket böcker på engelska nuförti'n. Så inte behöver du vara orolig för mig inte. Jag pluggade till och med en termin engelska på högskola.
3. Ett öga rött – Jonas Hassen Khemiri
Förlåt farmor, men genom åren har du faktiskt tvingat mig att läsa en himla massa böcker jag inte fattat poängen med. Den här – bland andra. Jag vet att du också tvingade på mig Godnatt, mister Tom och Tordyveln flyger i skymningen – böcker som jag läst om och om och om igen och är väldigt tacksam för att du prackade på mig. Men det här var kanske inte ditt bästa boktips.
4. I taket lyser stjärnorna – Johanna Thydell
Det jag minns bäst från läsandet av den här boken var min frustration över att jag inte fattade hur jag skulle svara på analysfrågorna. Till den svenskläraren vill jag tala om att jag numer pluggar litteraturvetenskap.
5. Hon går genom tavlan ut ur bilden – Johanna Nilsson
Saker jag minns från den här boken: Nada. Eller jo, det fula omslaget. Men jag vet att jag har läst den.
6. 1984 – George Orwell
Det här var helt jag själv som tvingade mig. Eller ok, kanske lite peer pressure. Eller lite en-persons-tryck. För det var nog bara Victor som tjatade. Eller räknas ögonen på det äckliga omslaget jag har som personer? I så fall peer pressure. Det här äckliga har jag.
7. En dag – David Nicholls
Denna "tvingades" jag läsa för att jag var på bokcirkel om den. Helt ok tvång, pga mycket bra bok.
8. Northanger Abbey – Jane Austen
Alltså som littvetare tvingas en ju läsa en jäkla massa böcker. Sällan behöver vi i och för sig läsa hela böckerna, men den här är en sådan som jag läste hela av. Det är fortfarande den enda Austen-bok jag läst (Emma blev aldrig färdigläst i våras, och jag tycker nog inte att Stolthet och fördom och zombier riktigt räknas...), men jag minns den som riktigt bra!
9. Vinterviken – Mats Wahl
Ännu en littvetar-bok, men denna gillade jag INTE. Var dessutom besatt genom hela boken av att fundera på vilken jävla höjd med en skog som han gömde pistolen på. Bor nämligen själv i Tumba och har så många gånger kört mellan Tumba och Alby och funderat på just det här. Är det den närmast Ica Maxi? Eller den med el-ljusspåret? Eller den precis vid Hågelby? Eller den efter? Gissar att det är den precis vid Ica Maxi, eftersom det är på cykelavstånd från Alby även för en liten unge.
10. The Remains of the Day – Kazuo Ishiguro
Alltså en jobbig grej: Om ni skrivit kandidatuppsats i littvet är mitt största tips till allmänheten att plugga första terminen engelska. Ni kommer inte alls bli skitfrustrerade på alla som ba: "Ahmen han säger ju det här i boken" och jag ba: "Aaa, fast vi har ju PRECIS konstaterat att berättaren är opålitlig. Betyder det att vi kan lita på att det han säger i boken är sant?! NEJ!!!!!" :))))) (Ok, jag vet att jag är elitist, men det är skitjobbigt att plugga med folk som inte har någon universitetsvana när en själv har det. Kände mig som hela klassens mamma för att folk bara: "Till när ska vi ha gjort det här? Var får en tag på texter?" osv, och jag inte: "MEN LÄS INSTRUKTIONERNA", utan istället: "Det ska vi ha gjort till då och här hittar du alla texter". The curse of being me)
Twin Peaks möter Lovecraft möter X-Files möter Stephen King – kan det vara något som låter lockande?
En kollega på bokhandeln tipsade mig om Stranger Things – en Netflix-serie i åtta delar – och det är jag jävligt glad för. Tror detta kan vara en av Netflix' bästa proddar hittills (tror kanske att it's a tie mellan denna och Orange is the New Black).
I en amerikansk småstad försvinner en kille på väg hem från en kompis. En tjej i samma ålder rymmer från livstid i fångenskap. Han har blivit indragen i en parallell verklighet, och hon är den enda som kan kommunicera med honom. Om ni gillar 80-tal, monster och mysterier är det här definitely it. För att göra det hela komplett är Winona Ryder med på ett hörn också. Alltså allt känns verkligen sjukt genomtänkt – hela vägen ut till vinjett och stämningsmusik.
Dessutom fungerar serien som utmärkt underlag för diskussioner kring typ klass och genus och synliggör maktstrukturer på ett ganska subtilt, men väldigt snyggt sätt.
Alltså ni måste se det här – ok?
Ok, bara för att den här personen har varit min man i tre veckor nu, och för att vi fick bilderna från fotografen i torsdags:
Nu blir ju kvaliteten lite dödad, men den superba fotografen är Sophia på Fint Foto! Älskar också att vi faktiskt pratar med varandra på den sista bilden, tror jag berättar något för Victor här. I alla fall. Är så bubbligt nykär just nu. Så fantastiskt att få känna såhär efter att ha varit ihop i tio år. Ihp.
Jag tror vi alla kan enas om att Marvel lyckats hundra gånger bättre med hela sin filmgrej än vad DC har. Alltså visst, jag gillar ju Dark Knight-trilogin, men överlag är dark & gritty inte alls min grej (vilket väl är anledningen till att jag inte är speciellt intresserad av DC's serier heller. Förutom Suicide Squad dårå. Superman can go f himself för det är fasen den mest ointressanta superhjälten i världshistorien). Så när Suicide Squad annonserades tänkte jag att fasen, DC goes Marvel. Det kan bli riktigt bra.
Suicide Squad blir dock inte så himla mycket mer än rätt så hjärndöd action. Till exempel finns det ju potential att diskutera om ändamålen helgar medlen och vilka som egentligen är the bad guys – något som touchas lite lätt på genom ca ETT enda SKÄMT. Sen fattar jag inte varför alla action-sekvenser är så jävla långa? Är det verkligen någon som tycker att det är kul att titta på när de bara... Slåss? Det är vid sådana tillfällen jag önskar en fick plocka fram sin mobil på bion.
Sååå, totalt utan djup, men ändå underhållande. Alltså jag tycker ju att den är fett värd bara för Margot Robbie som Harley Quinn. Och ögongodiset Cara Delevingne. Och den skiiiiiitsnygga karaktärsdesignen av både Harley Quinn och The Joker. Gillar skarpt hur de använt drag från deras tecknade karaktärer för att göra dem till riktiga personer. Alltså det HADE ju gått att göra de precis lika typ, men detta är sjukt awesome. Vet att många var upprörda över The Jokers tatueringar efter teasern som släpptes förra sommaren(?), men jag tycker bara det är nice. Dels på grund av när en stör folk lite (på bra sätt OBS OBS).
Alltså slutsatsen är att jag tycker ni kan se den. Bra film liksom. Men förvänta dig inget mer än att bli underhållen och att snarka dig igenom för mycket actionscener. Då blir det nog bra.
Nu känns det som att jag börjar bli redo att kicka igång det här stället igen! Jag tänkte vi mjukstartar med en liten uppdatering om vad jag faktiskt gjort på min "semester" (that is semester från bloggen) – ok?
– Muminmuggssamlingen har ökat med fem stycken nya Muminmuggar. Årets sommarmugg, Muminhuset, Såsdjuret, Håll Sverige Rent I (hade redan II) och Lilla My!
– Jag har kapitulerat och läst En man som heter Ove. Jag grät.
– Vi har hängt på Storsjöyran! Har saknat Östersund. Såg Refused. Väldigt efterlängtat och ände mötte de prick alla av mina förväntningar. Plus lite till. Jag hade övat på att anlägga en obrytt butter min innan, för det har jag sett att en gör på hardcore-spelningar. Var ju totalt onödigt. Fånlog hela spelningen. Hängde på samma efterfest som Dennis Lyxzén och han verkar supertrevlig (baserat på att vi inte pratade ett ord med varandra) pga dansade till typ allt hela tiden i två timmar (dock mer entusiastiskt till punkklassiker än till Beyoncé. Bara säger). Hm, såg också Vintage Trouble och bob hund. Vintage Trouble var svinbra, de bord ni lyssna på. bob hund var bob hund och jag hatar bob hund för att de inte har vett att skriva sitt jävla bandnamn med stora bokstäver i början på orden.
– Jag har läst serier och sett tv-serier jag vill skriva om! Woop!
– Idag ska jag se Suicide Squad!!!!!!!! Pepp!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!
Hörninini, vad har ni haft för er? Tell me all about it!
Ok. Ja, jag ska blogga bättre en annan dag. Jag ska samla mina tankar och skriva något vettigt. Jag ska jag ska jag ska. Men det här är min första spontana tanke efter att ha läst klart Harry Potter and the Cursed Child: Var det verkligen fucking värt det?



