Nej, jag har inte glömt er idag! Jag bara råkade vara lite off den här veckan och kom på igår kväll när jag skulle lägga mig att "Crap, det är internationella kvinnodagen imorgon! Då vill jag ju blogga om passande boktips!". Så jag ställde in mitt schemalagda inlägg och tänkte att jag helt enkelt får slänga ihop en lista imorgonbitti. Så här kommer ett inlägg lite senare än vanligt, men bättre än vanligt! Här kommer nämligen en liten lista med böcker jag tycker är extra passande för att läsa idag:

Alltså, ibland händer det ju att en läser en bok som en bara känner "Nä, jag kan verkligen inte skriva om den här". För mig kan det handla om att jag tycker att jag inte gillar den för att jag inte är rätt målgrupp, eller för att mina kunskaper om området inte känns riktigt... on top. Om ni förstår vad jag menar. Till exempel dröjde det ju ganska länge innan jag kände mig riktigt hemma med att recensera serier. Fortfarande tycker jag att det är mycket svårare än att skriva om vanliga textböcker, kanske på grund av det omöjligt går att komma lika djupt i en serie på rätt så få sidor (med mycket bilder), eller för att jag helt enkelt inte är så bra på det här med bilder.

Samma problem uppstår ju med till exempel bilderböcker. Böcker för de yngre åldrarna kan jag också känna är svåra – eftersom jag personligen kan uppfatta berättelsen som för simpel och så förmodligen inte är fallet om en unge läser det liksom.

Det händer också att jag väjer för att skriva om fackböcker, just för det här... Hur recenserar en fakta? Det klart att det går att anmärka på upplägg och sånt, men jag tycker nog att det krävs något mer.

Förra helgen läste jag en bok som jag känner att jag verkligen inte kan och vill skriva om – för att den helt enkelt var så tekniskt dålig. Och för att författaren var väldigt ung när hen skrev den. Hur sågar en en trettonåring liksom? Eller det gör en ju inte. Eftersom jag inte skulle recensera den säger jag inte vilken bok det är, men om ni kikar på listan över böcker jag läst i år lär ni ju kunna lista ut vilken bok det handlar om.

Vilka böcker väjer ni för att recensera?

Epidemin är en otroligt effektiv dystopi, där vikt blir ett sätt att förtrycka ett folk och för Johan Svärd att behålla makten. För den som är undernärd kan inte protestera, och om vi inte ser överviktiga som riktiga människor behöver vi inte lyssna på dem. Och som de allra bästa dystopierna är den också så väldigt aktuell – dels med tanke på hur vi har ett potentiellt farligt parti som är för stort för att det ska kännas tryggt. Men dels också med tanke på överviktigas position i samhället idag, vilken det pratas väldigt lite om (även om jag tycker att det går att se mer och mer).

Dessutom: Välskrivna karaktärer, effektivt narrativ som hela tiden växlar i tempot och lyckas ge berättelsen både djup och action. Och sjukt bra. Den här borde alla läsa.

Citaten kommer från s. 104 i pocketutgåvan.


Epidemin
Åsa Ericsdotter
413 s.
Albert Bonniers förlag
2016
Goodreads

Just nu håller jag på och läser Dan Vyletas bok Rök, vilken faktiskt är himla spännande. Men en sak reflekterade jag över: Till skillnad från Veronica Roth kan Vyleta skifta point of view med både finess och funktion för berättelsen.

I min recension av Roths senaste bok Carve the Mark kommenterar jag att byter hon point of view mellan kapitlen på ett minst sagt irriterande sätt. Cyras kapitel berättas i första person, medan Akos kapitel berättas i tredje person. Hennes sätt att göra det på gör det otroligt svårt att hänga med – det skapar mer förvirring än egentlig effekt.

I Rök har vi ännu fler karaktärer att följa – och det är inte ens enbart huvudkaraktärerna vi får följa i första person. Majoriteten av kapitlen är berättade i tredje person, men med växlande fokalisatorer (alltså de karaktärer genom vars ögon vi får hänga med för tillfället). Vi får alltså följa olika personer ganska nära inpå ändå, utan att det på något sätt blir förvirrande. Läsaren förstår alltid vem som åsyftas. Mellan de längre kapitlen är det instucket kortare kapitel som berättas i första person. Dessa kapitel anpassas också i ton för de olika karaktärerna, samtidigt som de befinner sig i helt andra sammanhang än våra vanliga fokalisatorer. Och återigen: Istället för att bli förvirrande är det ett snyggt och effektfullt inslag. Det ger snarare en paus i berättelsen och läsaren mer kött på benen om vad som händer på andra ställen. I very much approve.

Med andra ord: Här har Veronica Roth ett utmärkt exempel att lära sig av, eftersom hon bevisligen (jag menar, efter både Carve the Mark och Allegiant måste vi väl kunna säga att det knappast är hennes starkaste sida) är usel på att både skifta fokalisatorer OCH att skifta mellan första och tredje person. I Rök får verkligen skiftet en funktion, vilket knappast kan säga om Carve the Mark. Så Roth, se och lär.

Har ni några andra tips på BRA perspektivbyten?

När jag såg The Bear and the Nightingale i bokhandeln för första gången var det instant love. Färgerna, illustrationerna, texten. Allt med det här omslaget är per-fek-tion. Förblindad av dess skönhet köpte jag den, som en slav... okej förlåt, I'm gonna cut the crap. Men den är nedrigt snygg.

Att det var något ryskt fattade jag ju, men det var egentligen inte förrän efteråt jag läste baksidan. Tyckte den lät spännande, men baksidan missar en hel del. Baksidestexten får liksom det här att verka som en ganska normal actionspäckad ungdomsbok, vilket det inte riktigt är.

Vår hjältinna heter i alla fall Vasya. Hennes mamma dör i barnsäng, men Vasya är utvald. Hon ska bli som sin mormor, hon ska kunna magi, kunna se saker som andra inte kan. Och det kan Vasya. Hon pratar med domovoien och alla andra knytt som hjälper till med hushållssysslorna, tar hand om hästarna och gården. Och det är bara Vasya som kan se dem. När en ny präst kommer till byn skrämmer han invånarna med att de kommer komma till helvetet om de fortsätter ge knytten mat. Han kallar dem för demoner. Människorna glömmer bort dem – alla förutom Vasya som febrilt försöker ta hand om alla. Men vintrarna är kalla och svåra, och skörden slår fel. Vasya kan inte mata alla. Och utan deras skydd vaknar något annat i skogen. Björnen vaknar. Och den är inte glad.

Sanningen är att det här är mer en beskrivning av en rysk by under medeltiden. Där gammal tro krockar mot kristendomen – en krock som får förödande konsekvenser. Jag tycker att det är väldigt intressant, men det gör också att det blir ganska långsamt. En stor del av boken går åt till att liksom etablera själva settingen – vilket ju är bra för en som liksom undertecknad verkligen har noll koll på medeltida Ryssland liksom. Kan dock ändå känna att en mindre tålmodig läsare trillar bort ganska tidigt, trots att det på slutet blir riktigt riktigt spännande.

I och för sig så är den ju värd att läsa bara för det enormt fina språket. Älskar framför allt hur Arden personifierar väder, årstider och naturen – vilket väl också är starkt kopplat till den ryska folktron. Vasya är också en intressant karaktär tycker jag. Visserligen finns den starka kopplingen till naturen och känslan (inom litteraturhistoria pratas det mycket om kvinnan som natur, mannen som kultur – kvinnan primitiv och ointellektuell, mannen förfinad och upplyst. Om en tittar på våldtäktsstatistik är det ju skrattretande att män tror så högt om sig själva), men i övrigt en väldigt ostereotyp kvinnlig karaktär.

Alltså, jag gillar så himla mycket med den här ändå. Atmosfären, den långsamma utveckligen, Vasyas utveckling, karaktärerna, hur Arden verkligen gör det från en riktig saga från början till slut. Om en är riktigt otålig tror jag tyvärr inte att det här är rätt bok, men jag hoppas verkligen innerligt att den hittar många läsare som har rätt temperament för den!

Läs för övrigt också den här lilla intervjun om hur de tänkt med omslaget! Intressant tycker jag!

The Bear and the Nightingale
Katherine Arden
336 s.
Del Rey
2017
Goodreads
SparaSparaSparaSpara

Min man sa häromdagen: "Vad roligt att du börjat uppskatta läsplattan mer, känns dom att du läst åtminstone ett par, tre böcker på den den senaste tiden." Och jag tänkte att ja jo, det har jag väl. Eller framför allt är det ett par grejer som har hänt som har gjort att jag inte känner att läsa på läsplatta är ett andrahandsalternativ. Till att börja med har jag börjat skaffa bättre böcker till den. Allt som inte är supersnyggt och som jag inte verkligen verkligen känner att jag måste ha själva bok-boken till har jag skaffat till läsplattan istället. Det andra som hände var att jag började avsky böcker.

Eller såhär är det. Tänk er att ni har en lässvacka på 16 månader. Tänk er att varje gång ni plockar upp en bok vaknar en rastlöshet i kroppen som ni inte kan bli av med förrän ni lägger bort boken igen. Ju längre du håller i boken, desto mer växer rastlösheten och stressen. Efter en stund är det inte längre rastlöshet, utan handlar snarare om fullfjädrad ångest som bränner nerverna och som tvingar dig att lägga bort boken för att inte gå sönder. Det här hade ju förmodligen ganska lite med böcker att göra och ganska mycket med att jag inte pallade bara vara i min egen kropp att göra. Men det är svårt att inte applicera det liksom på själva föremålet bok. Jag fortsatte ta med mig böcker i väskan, men slutade plocka upp dem. Satt inte ens med dem i knät längre på tåget, utan de stannade kvar i väskan där jag lagt dem. Mellan matlådan och ett gäng gamla kvitton. Efter ett tag blev de nötta i kanterna utan att jag hunnit läsa dem, och jag plockade ur dem för att de inte skulle bli helt förstörda. Jag lät tillslut bli att lägga i en ny bok.

Så tänkte jag att all den här tiden jag sitter med en telefon i handen... Om jag kanske ändå skulle försöka läsa en e-bok i telefonen? När jag ändå HÅLLER i telefonen. Inget moment att behöva plocka fram ur väskan. Jag provade lite, och det gick bra. Jag bytte upp mig till läsplattan för att slippa bakgrundsljuset och få större skärm – dammade av den där den låg bortglömd i bokhyllan (jag fastnade aldrig för det här med e-böcker innan). Och jag läste ut en bok. Utan att något naggade upp mig inifrån.

Det gick några månader till innan jag kom på att jag skulle läsa Dumplin' till min uppsats. Den hade jag bara som e-bok, så läsplattan åkte fram igen. Istället för att känna mig stressad kände jag ett lugn. Jag kunde sjunka in i berättelsen utan att räkna sidorna som var kvar med fingrarna, utan att fippla med kanterna på boken, utan att se hur tjockleken till höger minskade. Jag läste en till bok – Carve the Mark – och helt plötsligt längtade jag efter att läsa igen. Jag läste en till bok och en till och en till.

Så allt det där som jag upplevde som nackdelar med läsplatta tidigare – att det inte gick att se hur långt det var kvar, att jag inte kunde bläddra mellan sidorna, att inte ha en FYSISK BOK – har blivit fördelar. Fortfarande känner jag mig mindre stressad av att läsa på platta än på bok, för den är inte ett negativt laddat föremål. Förut brukade jag tänka att om den går sönder kommer jag inte bry mig. Men HELL NO, om den här går sönder kommer jag vara förkrossad och ASAP köpa en ny.

Fasen vad jag älskar min lilla läsplatta alltså.

Jag ba: "Shit asså jag bloggar igen, undrar om en skulle ta och göra en Top Ten Tuesday när jag ändå är igång liksom?!" Kikar in på the Broke and the Bookish och så ba: Första gången den har paus på 6,5 år. Så då får jag väl göra en egen lista. Och det blir en to make up for last year. Här är sex böcker jag önskat att jag hade bloggat om förra året!

1. My Best Friend's Exorcism, Grady Hendrix
Det här var förmodligen den bästa bok jag läste förra året. Vill verkligen försöka få ihop en reccension på den såhär några månader i efterhand, för den var verkligen grym!

2. Clean Room, Gail Simone, John Davis Hunt & Quinton Winter
Den här makalöst braiga serien hoppas jag att jag får ihop något om också. Alla ni som gillar mindfuck + SF + skräck bör läsa denna.

3. Leonora och Osmo 2, Helen Johansson & Jonatan Iversen-Ejve
Vet tyvärr inte hur jag skulle fylla ut ett helt inlägg om den här, men vill verkligen lyfta den pga så himla fin och bra och jag hämtade ett ex på förlaget in person.

4. Palimpsest, Lisa Wool-Rim Sjöblom
Tackar Patrik Lundberg för att han sa åt mig att stanna när han skulle intervjua Sjöblom – annars hade jag nog missat den här. Viktigt seriealbum om adoption!

5. Chi's Sweet Home, Kanata Konami
Den här köpte jag pga min egen miserabelhet på Trumpdagen. Ingen fattar vilken dag jag menar, men det var dagen då vi vaknade till att Trump vunnit valet, Stockholm drabbades av värsta snöfallet på 1000 år och tåg + bussar + taxi helt plötsligt slutade gå och jag hade no fucking idea om hur jag skulle komma hem från jobbet (det ordnade sig, tågen började gå sen). Då köpte jag i alla fall första volymen av den här serien om en fullständigt bedårande liten katt som är ca som katter är mest. Dvs fantastiska. Så om ni någon gång känner att nu fasen, nu ger ni upp. Det är då ni ska läsa den här.

Och en "varning":
6. The Ancient Magus' Bride, Kore Yamazaki
För att den var så JÄVLA DÅLIG. Alltså 100-årig snubbe köper ett barn för att göra henne till sin fru. Är det bara jag som får feta äckelvibbar av detta? Och det här är ändå en sjukt populär manga/anime. Fattar ej. Har folk inga som helst gränser?

Alla som hatar Allegiant räcker upp en hand! Bra, då är hela den samlade skaran på samma sida, Allegiant var värdelös. Alla som tänkte skippa Carve the Mark pga att Allegiant sög räcker också upp en hand. Jaha, ja, det var en ganska saftig skara det med. Jag brukade vara en av er, men sen frågade webbansvarig på jobbet om inte jag kunde tänka mig att skriva en hemsidestext om den. Och jag tänkte att varför inte liksom.

Det börjar extremt långsamt, och det känns som en betydligt mer mogen Veronica Roth än i hela Divergent-serien – på flera sätt. Nästan alla positiva, tycker jag. Carve the Mark utspelar sig på en helt annan planet än jorden – i ett helt annat solsystem. Så bara här har Roth tagit ett stort kliv bortåt. På planeten bor två rivaliserande folkslag med ganska distinkta egenskaper. Thuvians är fredliga och snälla, Shotet är hänsynslösa plundrare. Ungefär samtidigt som de kommer in i puberteten får alla en varsin kraft som är individuell och bygger på deras personligheter.

I alla fall blir Thuvianen Akos kidnappad av ledaren för Shotet. Hans kraft är att stoppa andra personers kraft. Därför blir han ihopparad som tjänare åt Cyra – hennes kraft är nämligen att hon överför smärta till alla som tar i henne. Ohnoes, Juliette all over tänker ni. Grejen är dock att så fort Cyra inte tar i någon så vänds smärtan mot henne själv. Det blir som en sätt bisarr metafor för psykisk ohälsa tänker jag, där Cyra måste leva med konstant smärta och svarta fläckar som flyttar sig under hennes hud och gör ont.

Som med alla folkslag finns det ju folk som inte passar in i eller inte vill gå med på den allmänna bilden av folkslagen, och här lyfts de fram. Tillsammans försöker Cyra och Akos stoppa Shotets ledare som är helt sinnes (och även Cyras bror), men stöter ofc på en hel hög med motgångar.

Den som verkligen gillar Divergent har dock kanske inte så jättemycket att hämta här. Lite mer än halva boken bygger mer på relationsdrama och karaktärsutveckling, och det är kanske inte förrän i sista fjärdedelen som det blir mer action. För mig är det en positiv grej, när jag känner så himla och inte kan sålla bland intryck själv har jag inte pallat läsa grejer med för mycket känslor.

En grej jag störde mig på dock: Roth är fortfarande lika urdålig på att växla point of view, för jag glömmer alltid vem som är vem. Seriously. Hon har i alla fall i denna försökt sig på att skriva Cyras kapitel i första person och Akos kapitel i tredje person, men det blir mest mer förvirrande. Jag tycker att det ännu mindre gör att jag fattar vems kapitel det är. Liksom i Cyras kapitel är Akos han och i Akos kapitel är Akos han och Cyra hon och jag ba: "WTF???" Typ så.

Sååå, om ni vill ha något actionstyrt med en massa ungdomskärlek och shitz så är det här inte riktigt rätt bok. Däremot om du är sugen på Star Wars möter X-Men möter Saga så är det här en fullträff!

Carve the Mark
Veronica Roth
468 s.
Harper Collins
2017
Goodreads
SparaSpara

Alba är uppvuxen i en värmländsk bruksort, i en familj med ordbrodöser. Förmågan ärvs från mor till dotter och ger en kraften att styra andras tankar och handlingar genom ord. Alla andra kvinnor i hennes familj har fått kraften på sin 18-årsdag, men när Alba sitter där med provet i hand händer... ingenting. Hon skickas iväg till en avlägsen släkting som också är utan kraft – tror släkten. Plötsligt vävs en helt annan bild av Albas släktingar upp, en mörk och minst sagt ofördelaktig.

Den här boken var väldigt lite av vad jag egentligen väntade mig. Jag tycker nog ärligt talat inte att baksidestexten är så väldigt lockande, men tycker i efterhand att den var extremt missvisande (i kombination med ett... inte så lyckat omslag). Ni som är rädda att den här boken ska vara 1. tråkig. 2. långsam. 3. alldeles för fokuserad på Albas ångest efter att ha misslyckats med provet bör 1. lägga bort alla dessa fördomar. 2. läsa den här boken ändå. För den är faktiskt inget av det där.

För faktiskt: Den här boken är rätt så actionspäckad. Tro det eller ej. När Alba får reda på allt det här ofördelaktiga om hennes familj måste hon genast ge sig av för att rädda livet på en person. Problemet är att hon bara har väldigt få ledtrådar att gå på för att lista ut VEM den här personen är. Och emot sig har hon liksom ett gäng ordbrodöser som kan styra folk. Det gör det hela kanske mer till en thriller med lite övernaturliga inslag än en direkt fantasybok, och jag tycker att det fungerar riktigt bra!

Något som jag verkligen gillade med den här boken var det där som är så himla svårt att sätta fingret på och beskriva – stämningen. Jag tänker på bland annat Silverhäxan av Ewa Christina Johansson och Blodssystrar av Celia Rees (som för övrigt var en av mina favoritförfattare när jag var yngre). Tonen i språket är ganska något lägre än vad den säljs som (jag hade hellre satt 13-15 på den här, trots att huvudpersonen är 18). Arvidsson har dessutom lyckats producera spännande miljöer och intressanta karaktärer.

Så nääästan 100% rätt här. Jag har ett par problem bara: Jag blir inte riktigt hookad på Alba som karaktär, och jag vet inte riktigt varför. Plus att jag tycker att kärlekshistorian är väldigt krystad. Alla författare får dock plus för att lite casual slänga in HBTQI-karaktärer.

Slutsats: Läs!

Ordbrodösen
Anna Arvidsson
328 s.
Rabén & Sjögren
2017
Goodreads

Förra veckan började jag läsa igen. Jag tror att det har hänt, jag tror att den här 16 månader långa lässvackan är över (knackar i vardagsrumsbordet i detta nu för att inte jinxa det). Jag läser på lunchen, på rasten, på bussen, på pendeltåget, på kvällarna, på helgdagarna. Jag läser. Och det är fasen fantastiskt. Idag när jag skrev en kommentar hos I regnet började jag även känna att fan, det skulle vara kul att blogga alltså. Vi får se om det är på riktigt eller om det är ett tillfälligt infall.

Andra saker jag gjort på senaste tiden:
◆ Börjat äta medicin så jag ska bli glad.