I februari utmanade jag mig själv att läsa minst en bok på engelska i månaden under 2014. Under mars hann jag med hela TRE (3!!!) böcker på engelska (mvh stolt tjej) och tänkte att det här var ju inte så svårt. Så huxflux bestämde jag mig för att utvidga utmaningen.

Jag tänker helt sonika härma Johanna. Hon har satt som mål att läsa 25 böcker på engelska i år. Jag tänker inte gå riktigt så långt, utan tänker säga att jag ska läsa 20 stycken i år. Jag har också fixat en flik så ni kan hänga med i hur det går. Den hittar ni här!

__________________________________________________________________________________

Prodigy är del två i Legendtrilogin och fortsättningen på Legend. Personligen tyckte jag (och många andra med mig vad det verkar på de recensioner av Legend jag läst) att Legend var oerhört klyschig. Fruktansvärt förutsägbar. Trots det gillade jag den väldigt mycket (ännu mer vid en andra läsning!) och var väldigt spänd på Prodigy!

Om du inte läst Legend än vill jag dock varna för SPOILERS i den här recensionen. Fortsätt inte läsa om du inte vill veta hur Legend slutar!

June och Day har lyckats fly från Republikens militärer. De tar sig till Las Vegas för att söka upp Patrioterna. Patrioterna går med på att hjälpa dem att fixa Days skadade ben, hitta Eden och ta sig ut ur landet till Kolonierna om Day och June hjälper Patrioterna med en sak: Att döda landets nye Elektor, Anden. June ska återvända till Republiken, och inifrån leda Anden in i döden. Hon upptäcker dock att Anden inte alls är som Patrioterna sagt, och desperat försöker hon stoppa hela attentatet.

Medan jag tyckte att Legend var klyschig och förutsägbar är den här inte i närheten av förutsägbar. Jag blev överraskad hela tiden, vilket kanske förvånade mig ännu mer eftersom jag förväntat mig att den skulle vara lika förutsägbar som Legend. Medan jag läste Prodigy visste jag aldrig vad som skulle hända sedan, och om jag någon gång trodde att jag visste så trodde jag alltid fel.

Jag tycker att bok två i serier ofta har en tendens att bara bli en brygga till slutet, men det är verkligen inte fallet här (istället kan jag faktiskt tycka att tredje boken stundvis var så, vilket jag kommer återkomma till när jag recenserar den). Det händer saker hela tiden, och det är spännande och helt galet hela tiden.

Jag gillar hur Lu i sina böcker lyfter fram saker som är både bra och dåliga. Precis som hon själv sa i den intervjun jag gjorde med henne är det inte en helt ensidig dystopi - även om det ser ut att vara det från början. Sett till klassklyftorna är den definitivt dystopisk, men på många sätt är faktiskt Republiken bättre än det samhälle vi lever i idag. Jag gillar också den biten när June och Day kort besöker Kolonierna - den glittrande drömmen som legat där långt bort i fjärran - och det visar sig att det är precis lika dåligt som Republiken, bara dåligt på ett annat sätt.

Jag gillade verkligen Legend, det gjorde jag. Så mycket att den fick hamna på den där hyllan i min bokhylla där jag stället böcker jag gillar lite extra mycket (ehm, nästan alla dystopier jag någonsin läst står på den hyllan, om jag ska vara ärlig), men det är först med Prodigy som det verkligen blivit en favorit. Så om du inte blev övertygad av Legend  - läs Prodigy ändå. Jag lovar att du inte kommer ångra dig.

__________________________________________________________________________________

Såhär lyder veckans bokbloggsjerka hos Annika:

Okej, jag hann inte läsa en enda av hyllvärmarna i mars. Dåligt gjort av mig, men nya tag inför april! Såhär såg alltså listan ut:
1. Du glömde säga hej då - Sarah Dessen
2. Sovay - Celia Rees
3. När jag letar efter Max - Sanna Wallin

Ska se Divergent imorgon. Dör lite alltså. Ville bara säga det.
__________________________________________________________________________________

Alltså, vad sjutton hände med mars?! Tycker den här månaden har varit typ tretusen år lång. Tycker knappt att jag läst någonting, men uppenbarligen - om en tittar på listan - så har jag ju det. 13 böcker! Visserligen är det bara tre böcker som är REN nöjesläsning (Om detta talar man endast med kaniner, Det handlar om dig och Panic), även om jag helt klart uppskattade andra böcker också (Sent i november, Prodigy, Legend och Champion). Och två är ju visserligen bilderböcker, en är en rätt tunn kapitelbok för barn och en är ett seriealbum. Men ändå!

I mars hann jag läsa dessa böcker:
24. Champion - Marie Lu
23. Panic - Lauren Oliver
22. Det handlar om dig - Sandra Beijer *
21. Vinterviken - Mats Wahl
20. Persepolis Del 1 - Marjane Satrapi *
19. Kulla-Gulla - Martha Sandwall-Bergström *
18. Legend - Marie Lu (omläsning)
17. Prodigy - Marie Lu
16. Om detta talar man endast med kaniner - Anna Höglund *
15. Sent i november - Tove Jansson
14. Sex gånger Lucas - Lygia Bojunga *
13. Putte i blåbärsskogen - Elsa Beskow
12. Söta Salma - Niki Daly *

Totalt: 13 st.

Veckans Top Ten Tuesday handlar om böcker eller författare som fått en att börja läsa -antingen över huvud taget, eller en viss genre eller så. Jag tyckte det här var supersvårt, men jag tror nog jag kan få ihop några i alla fall!

1. Svenska spökhistorier - Dan Höjer
   Min storasyster hade den här och jag drömde ju mardrömmar av den, men älskade den innerligt. Och tja, jag älskar ju fortfarande skräck, så den om någon måste väl ses som en gateway.
   
2. 1984 - George Orwell
   Jag har sagt det förut, men det tåls att sägas igen. Jag är ganska säker på att det här var den första dystopi jag läste, även om jag inte riktigt läser den här typen av dystopier längre.
   
3. Requiem - Lauren Oliver
   Det här var nog faktiskt den bok som gjorde mig intresserad av att läsa mer böcker på engelska! När jag hade läst klart Pandemonium var jag helt enkelt TVUNGEN att läsa nästa på en gång, så jag förhandsbeställde Requiem. Sen kom jag ju i alla fall inte igång att läsa mer på engelska just då, men intresset väcktes i alla fall.
   
4. Varma kroppar - Isaac Marion
   Jag tror det var den här boken som gjorde mig intresserad av zombier, även om det inte var den första zombie-bok jag läste (vilket nog John Ajvide Lindqvists Hanteringen av odöda måste räknas som).
   

Okej, fyra stycken fick jag ihop efter mycket tänkande... Nu tänker jag lägga mig i sängen och läsa Allegiant istället, så det får vara bara fyra stycken.
__________________________________________________________________________________

Första gången jag läste den här boken var jag 12 år och inne i den där perioden då allt gjorde ont i hela tiden och känslorna överväldigade mig så jag inte kunde andas. Jag trodde aldrig för ett ögonblick att jag var som Nancy Spungen, men det var ändå på ett sätt skönt att läsa berättelsen om henne. Och att liksom inse att alla inte var så himla behärskade hela tiden.

Med min tonårssmärta i minne klickade jag hem den här boken. Det är Deborah Spungen som berättar om sin dotter Nancy - ena halvan av rockvärldens mesta kända kärlekspar - Sid & Nancy. Det började redan när hon var liten. Nancy bara grät och grät och grät, och alla runtomkring gick från att säga att det var normalt till att Deborah och hennes man gjorde fel saker. Istället för att det blev bättre förvärrades allt när Nancy blev äldre. Hon fick utbrott - ibland helt oprovocerat - och blev farlig både för sig själv och sin omgivning.

Även om jag verkligen vill tro att saker är annorlunda idag, så tycker jag att den här boken är fruktansvärt tänkvärd. Till att börja med tycker jag att det är intressant att det är en bok skriven ur en närståendes perspektiv. Den berättar hur det egentligen är att leva med någon som är psykiskt sjuk, även om jag vill tro och hoppas att Nancy är ett extremfall och att de flesta får bättre hjälp idag.

Något som jag reflekterade över när jag läste den här boken var att den verkligen ger förståelse för hur de familjer som utsätts för den här typen av mediebevakning. Jag vet själv att det är så lätt att dras med av sensationsnyheter, men hur ofta tänker en EGENTLIGEN på de som utsätts?

Jag har alltid känt ett oförklarligt band till Nancy. Jag tror att det har väldigt mycket med min tonår att göra, även om jag aldrig hade det ens i närheten av lika jobbigt som hon. Jag är dessutom mycket väl medveten om att jag lägger mer och mer av Nancy bakom mig hela tiden. Det kändes extra mycket när jag fyllde år i år. Den födelsedagen var min tjugoförsta - en födelsedag som Nancy aldrig fick uppleva.


__________________________________________________________________________________

Nu är det jättemånga veckor sedan jag såg den här filmen. Jag har bara skjutit upp och skjutit upp att skriva om den för att jag haft så himla mycket att göra. Men någon gång måste det ju bli dags - idag tydligen.

När jag såg trailern för den här filmen var jag lite orolig att de skulle ha plockat bort Döden som berättare. För er som fortfarande inte sett filmen kan jag meddela att ni kan vara lugna - han är definitivt kvar, även om han inte är lika närvarande som han är i boken.

Över lag är jag väldigt nöjd med hela filmatiseringen av den här boken. Men jag måste ändå säga att det är något som jag inte riktigt kan sätta fingret på, som gör att den här filmen inte stannar kvar på samma sätt som boken gjorde hos mig. Jag vet inte om det handlar om att jag höll ett tal om den här boken innan jag ens hade läst den eller om det var för att jag sträckläste den på väg hem från Bokmässan. Jag vet inte vad det var, men den har liksom tagit en ganska speciell plats hos mig. Filmen väckte över huvud taget inte samma känslor som boken gjorde. Visst, det var en bra film. Men ärligt talat kommer jag inte ihåg så himla mycket av den såhär fyra veckor senare. Jag har boken i mycket tydligare minne, trots att det var ett och ett halvt år sedan jag läste den.

Jag vet inte, egentligen är jag inte besviken. Jag tror inte att jag hade så höga förväntningar på filmen ens från början så det känns som att det inte gjorde så mycket att den inte var lika bra som boken (och kom igen, vilken film är egentligen lika bra som boken? De som finns är undantag). Jag tänker också att det är en väldigt svår bok att göra film av, för mycket av den här boken finns liksom i det implicita. Det handlar lika mycket om stämning som om berättelse, och stämningen tycker jag inte att det till 100 % lyckades fånga på film.

__________________________________________________________________________________

Jag har precis avslutat Panic när jag skriver det här (fredag), och är väl vad jag skulle kalla för på avtändning. Jag vet inte om ni känner igen känslan, men det känns som att hela kroppen är utbränd. Det känns som att alla nerver gått av. Som att jag gått på högvarv i flera timmar, fastän jag "bara" läst.

Jag sitter med Champion bredvid mig - plötsligt inte alls lika sugen på att ta tag i den som jag var innan. Jag känner mig allt för snurrig för att påbörja en ny bok just nu.

Känner ni igen er?


__________________________________________________________________________________