Prodigy är del två i Legendtrilogin och fortsättningen på Legend. Personligen tyckte jag (och många andra med mig vad det verkar på de recensioner av Legend jag läst) att Legend var oerhört klyschig. Fruktansvärt förutsägbar. Trots det gillade jag den väldigt mycket (ännu mer vid en andra läsning!) och var väldigt spänd på Prodigy!

Om du inte läst Legend än vill jag dock varna för SPOILERS i den här recensionen. Fortsätt inte läsa om du inte vill veta hur Legend slutar!

June och Day har lyckats fly från Republikens militärer. De tar sig till Las Vegas för att söka upp Patrioterna. Patrioterna går med på att hjälpa dem att fixa Days skadade ben, hitta Eden och ta sig ut ur landet till Kolonierna om Day och June hjälper Patrioterna med en sak: Att döda landets nye Elektor, Anden. June ska återvända till Republiken, och inifrån leda Anden in i döden. Hon upptäcker dock att Anden inte alls är som Patrioterna sagt, och desperat försöker hon stoppa hela attentatet.

Medan jag tyckte att Legend var klyschig och förutsägbar är den här inte i närheten av förutsägbar. Jag blev överraskad hela tiden, vilket kanske förvånade mig ännu mer eftersom jag förväntat mig att den skulle vara lika förutsägbar som Legend. Medan jag läste Prodigy visste jag aldrig vad som skulle hända sedan, och om jag någon gång trodde att jag visste så trodde jag alltid fel.

Jag tycker att bok två i serier ofta har en tendens att bara bli en brygga till slutet, men det är verkligen inte fallet här (istället kan jag faktiskt tycka att tredje boken stundvis var så, vilket jag kommer återkomma till när jag recenserar den). Det händer saker hela tiden, och det är spännande och helt galet hela tiden.

Jag gillar hur Lu i sina böcker lyfter fram saker som är både bra och dåliga. Precis som hon själv sa i den intervjun jag gjorde med henne är det inte en helt ensidig dystopi - även om det ser ut att vara det från början. Sett till klassklyftorna är den definitivt dystopisk, men på många sätt är faktiskt Republiken bättre än det samhälle vi lever i idag. Jag gillar också den biten när June och Day kort besöker Kolonierna - den glittrande drömmen som legat där långt bort i fjärran - och det visar sig att det är precis lika dåligt som Republiken, bara dåligt på ett annat sätt.

Jag gillade verkligen Legend, det gjorde jag. Så mycket att den fick hamna på den där hyllan i min bokhylla där jag stället böcker jag gillar lite extra mycket (ehm, nästan alla dystopier jag någonsin läst står på den hyllan, om jag ska vara ärlig), men det är först med Prodigy som det verkligen blivit en favorit. Så om du inte blev övertygad av Legend  - läs Prodigy ändå. Jag lovar att du inte kommer ångra dig.

__________________________________________________________________________________